Problemlösaren som letar runor och knäcker gåtor

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

När Kjell E. Genberg i DAST 2/2001 recenserade Sveahövdingens budskap (Atlantis 2000) av Mats G. Larsson, så skrev han att i ”bokens sista del är Larsson deckaren. Han har de tidigare pusselbitarna i sin hand, följer gamla kartor, söker i de gamla ätternas damm och läser sagorna. Han beskriver sina fynd med smittsam glädje och entusiasm och till sist har han hittat den försvunna stormansgården i Sörmland där sveahövdingen Emund och hans son Ingvar bodde för tusen år sedan.” DAST har hälsat på hos denne ”deckare”. Så här fortsätter DAST:s vikingasatsning med en intervju med Mats G. Larsson.

MOSSBY, SÅKJVARP (DAST) Alldeles söder om den skånska landsväg som påstås dela Sverige i två likvärdiga hälfter bor Mats G. Larsson i ett hus som står i ensamt majestät på Söderslätt inte alltför långt ifrån en runsten, som berättar om en fallen kämpe som inte flydde vid Uppsala.

Här jobbar han med sina böcker när han inte är ute på fältet och hittar runor i Hagia Sofia i Miklagård, omtolkar svårtydda runstensfragment i Strängnäs eller letar spår efter vikingar i Vinland. Och Miklagård är som bekant Konstantinopel medan Vinland är Nordamerikas kust utmed Kanada.

”All arkeologisk forskning handlar om detektering”, säger han, ”och i sista delen av Sveahövdingens budskap berättade jag min historia utifrån det deckararbete som sökandet efter Emund och hans stormannagård innebar.”

Det Mats G. Larsson i Sveahövdingens budskap lägger fram är en hypotes, underbyggd med hjälp av de puzzelbitar som finns: genealogier, runstensinskriptioner, fragment av runstenar, gamla kartor och strövtåg i terrängen på de aktuella platserna.

Han fascinerades under många år av en inskrift med ett gåtfullt avbrutet slutord.

Texten löd: ”…at verðr ængi Ingvars ma …” och länge tolkades detta avbrutna ma som manna (=män). Innebörden skulle då vara ”… att blir ingen av Ingvars män …

”Denna äldre teorin har alltid varit lite märklig och stämmer liksom inte överens med hur runinskrifter brukar se ut”, säger Mats G. Larsson. ”Men den var också lite mystisk.”

Mats G. Larsson grunnade på detta ma och till sist så kom den lidnerska knäppen, om man så får säga.

”Det hela började med att jag undrade vem Emund kunde vara som hade rest de olika Ingvarsstenarna som det var fråga om.

Runorna ma kan ha varit början på ett annat ord än mana.

Jag minns inte exakt hur det kunde slå mig att ma skulle kunna betyda maki (make, like), men tanken dök upp redan när jag lämnade Strängnäs domkyrkas södra vägg, där runstensfragmentet med inskriften i fråga finns inmurad. Jag var då inte säker på om ordet maki fanns i fornisländskan och fornsvenskan. När jag kom hem tittade jag i mina ordböcker och fann att ordet maki i betydelsen like visserligen inte återfinns på några runstenar, men det existerade både i fornisländskan och fornsvenskan.

Därmed fanns en ny tolkning. Som på ett helt annat sätt föreföll trovärdig: ”… att ingen blir Ingvars like.

”Det var egentligen en lång process i hjärnan innan man kommer på en ny tolkning”, säger Mats G. Larsson. ”När jag framställer det i boken så blir det naturligtvis mer förenklat.”

Den vetenskapliga publiceringen av detta kommer inte förrän sommaren 2002, men alltsammans finns alltså att läsa i populärform i Sveahövdingens budskap. Nu är denna spektakulära detalj här ryckt ur sitt större ”deckarsammanhang”, där Mars G. Larsson bland mycket annat lagt puzzel med olika runstensfragment av vilka en del inte längre existerar annat än i tidigare nedteckningar. Han menar att sökandet kommer att fortsätta både i terrängen och vid skrivbordet. Han har fått igång hembygdsforskare och andra intresserade, som lovat att hålla korpgluggarna öppna i det aktuella geografiska området i Södermanland.

Larsson tror sig ha spårat den Emund som är Ingvars far till Lida i Åkersbygden, men han understryker att det är en hypotes, som kräver någon form av bevis. Redan före den aktuella boken hade han skrivit flera böcker, däribland Ett ödesdigert vikingatåg, som handlar om just Ingvar den villfarnes resa åren 1036-1041.

”All arkeologi är en form av deckararbete”, säger han, ”och i det här fallet lade jag också upp min bok så för att det skulle bli lite roligare.”

En mycket spännande sak är att Mats G. Larsson upptäckt en runinskrift på balustraden till Hagia Sofia i Istanbul, det vill Säga Konstantinopel, vikingarnas Miklagård. En sådan runinskrift var känd sedan gammalt, nämligen alftan, tolkat som mansnamnet Halvdan. Den runinskrift som Mats G. Larsson fann i en nisch, som mynnar vid balustraden, lyder ari:k, som tolkats som mansnamnet Are.

Mats G. Larsson publicerade fyndet och långt efteråt kom någon på Runverket i Stockholm och sa ”att det där tycker jag att jag känner igen. Jag träffade någon någongång som sett någonting och som lämnade en bild, men det blev inget, så det hamnade i en låda.” Troligen hade de båda varjagerna som vaktade kejsaren och kejsarinnan tråkigt uppe på balustraden under gudstjänsterna och fördrev tiden med att rista sina namn. En liten DAST-fundering så här på slutet. Vilka rutiner har man egentligen på Runverket? Kanske dags att gå igenom lådorna? Bertil Falk



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22