Problemet med DAST

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av JOHN-HENRI HOLMBERG

Jag tycker kanske fortfarande att DAST känns som skrap på ytan, Recensionerna är extremt korta och inte särskilt givande som läsinformation; ibland är de dessutom rätt imponerande, men tyvärr närmast genom den imponerande mängd felaktig information man fått in på kort utrymme.

Ett olyckligt exempel i sak finns i nr 2 1999. På 15 rader om Ray Bradburys Moby Dick på Irland lyckas Iwan Morelius hävda 1) att Bradbury debuterade 1953 – hans första novell kom 1941, hans första bok, Dark Carnival, 1947; 2) att debuten skedde med Fahrenheit 451 – som var hans fjärde bok; 3) att vistelsen på Irland ligger till grund för Blommande vin, Dandelion Wine, som är en novellsvit om några knappt tonåriga pojkars magiska sommar 1928 i den fiktiva Green Town, Illinois, baserad på Bradburys hemstad Waukegan, Illinois; 4) att även Oktoberfolket härstammar från tiden på Irland.

Ursprungligen filmmanus

Oktoberfolket är boken Something Wicked This Way Comes, som Bradbury ursprungligen skrev som filmmanus till Gene Kelly 1955 och därefter skrev om till den roman som utkom 1962 och som förresten också utspelas i Bradburys fiktiva favoritstad Green Town, Illinois.

Själv gillar jag gärna långa men framför allt djuplodande intervjuer, substansiella författarporträtt, analytiska recensioner och kompletta bibliografier. Trots att jag själv medarbetar där vill jag gärna som det mig veterligen bästa kontinuerliga forumet för någorlunda genomarbetad kritik av spänningslitteratur i Sverige rekommendera Sydsvenska Dagbladets av Anders Hammarkvist så berömligt redigerade ”Deckarspalten”, som beroende på årstid publiceras varje eller varannan fredag. Till fromma för dem som inte håller sig med Sydsvenskan vore kanske ett blygsamt förslag att DAST funderade på möjligheten att återtrycka Deckarspaltens recensioner kontinuerligt?

(Helt parentetiskt bör det kanske också om Torsten Scheutz sf-roman Anfall från Titan noteras någonstans i marginalen att den om inte annat väl demonstrerade att Scheutz höll sig à jour med ny amerikansk science fiction. Den är nämligen om man ska uttrycka sig artigt synnerligen starkt inspirerad av Robert A Heinleins The Puppet Masters, som utkom 1951.)

Förskräcklig Arvastson

Slutligen kan jag inte låta bli att åtminstone helt kort kommentera Arvastsons förskräckliga tingest. Att nymoralister, etatister, politiker och andra skummisar som är ute efter makt över medmänniskan förespråkar censur kan jag begripa, men att någon som själv skriver gör det överstiger min fattningsförmåga. Och själva poängen i alla censurdebatter är ju att det inte är intressant att stå upp för rätten att publicera det alla uppskattar och sympatiserar med och gillar; det intressanta, och alltid nödvändiga, är att försvara rätten att publicera det som många avskyr.

Hur skrivs lagtexten?

Säkert vore världen inte något sämre ställe om somliga illa skrivna och enfaldiga romaner om patologiskt våld (som till exempel Bret Easton Ellis orimligt omskrivna American Psycho härom året) aldrig kommit ut. Men jag skulle vilja se den lagtext eller det normförslag som sållade bort Ellis bok men släppte igenom sådana väsentligt mycket intressantare, bättre och, kanske just därför, otäckare böcker som Samuel Delanys Hogg och Mad Man eller Poppy Brites Exquisite Corpse. Och tror Arvastson verkligen på allvar att någon moralisk majoritet verkligen skulle stanna vid att bara förbjuda skildringar av våld? Hur blir det med romaner om sexuella relationer till minderåriga, som Vladimir Nabokovs Lolita eller A N Wilsons Dream Children? Hur blir det med böcker som i positiva termer skildrar homosexualitet eller bisexualitet, droganvändning och psykedelika, kroppsmodifikationer eller genetisk ingenjörskonst?

Vi vet ju i och för sig hur det blev förr i tiden med dem som spred kätterska åsikter eller värderingar. Och vi borde veta att den yttrandefrihet som i dag trots allt blivit någorlunda etablerad i västvärlden har blivit det just tack vare dem som tänjt och sprängt gränserna och sedan med stöd av andra i rättegång efter rättegång lyckats få förbudsivrarna att retirera.

Vörda texterna

James Branch Cabells Jurgen, Frödings En morgondröm, James Joyces Ulysses, Nabokovs Lolita, Agnar Mykles Sången om den röda rubinen, Lars Görlings 491 och många andra är texter vi borde vörda för deras betydelse för allas vår självklara rätt att skriva, och läsa, vad vi vill.

Men som förstås framgår av att jag inte kunnat låta bli att skriva det här engagerar DAST åtminstone, och det är ju inte det sämsta!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22