Popcorn i Norrbotten

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

AV ROLF NILSÉN

Det var Sverigepremiär lördagen den 27 februari på Norrbottensteatern för engelsmannen Ben Eltons tjärtunnesvarta pjässatir och brutalt roande kriminalfars Popcorn.
”Alla” var där, inklusive näringsminister Björn Rosengren. Alla märkte säkert att detta var en vital, respektingivande, kraftfull och fasligt skickligt uppsättning.
Den handlar om viktiga saker och formulerar angelägna frågor. Är någon fullt ansvarig för sina destruktiva gärningar i ett samhälle som har försvurit sig till den mordiska mentalitetens revir?
När Mikael Odhag och Sofia Rönnegård tar sig in på scenen, det nyvräkiga rummet hos den spekulative filmregissören Bruce Delamitri, så handlar det plötsligt inte alls om någon sorts jävla teater längre.
Då är det på riktigt.
Mikael Odhags Wayne Hudson och Sofia Rönnegårds Scout är två fullblodspsykopater som känns isande trovärdiga.
Snacket, reaktionerna, den loja och känslomässigt avtrubbade inställningen till allt och alla, de tvära och blixtsnabba temperamentsskiftningarna; allt detta är som hämtat ur en instruktion för psykopater.
Wayne och Scout ska föreställas komma från det amerikanska befolkningsskikt som hör hemma i Södern, är extremt dåligt utbildade och reflexmässigt brukar kallas för ”white trash”.
Den miljön har fostrat både rocksångaren Jerry Lee Lewis och massmördare. Det är en sådan jag kommer att tänka på efter föreställningen.
Han hette Charles Starkweather och avrättades i elektriska stolen i Nebraskas statsfängelse den 24 juni 1959. Under en vecka i skarven mellan januari och februari 1958 mördade Charles Starkweather kallblodigt tio människor. Ett år tidigare hade han övat genom att ta livet av en anställd på en bensinstation.
Starkweather var 19 år då han avrättades. Han visade aldrig ånger över sina vansinnesdåd. När ”little Red”, som han kallades, tillfrågades om han ville donera sina ögon till medicinskt ändamål, så svarade han bara kort:
– Aldrig i helvete. Det är aldrig någon som har gjort något för mig. Så varför i helvete skulle jag då hjälpa någon?
Starkweather hade sällskap på sin mordiska odyssé av sin flickvän, den fjortonåriga Caril Ann Fugate. Han tog livet av hennes föräldrar och lillasyster, medan hon själv satt och tittade på TV. Det kunde aldrig bevisas att hon hjälpte Starkweather att mörda. Han hävdade att hon gjort det. Själv menade hon att hon bara följt med för att hon var rädd för honom.
Caril Ann Fugate dömdes till livstids fängelse och satt inspärrad fram till för några få år sedan, då hon under hemligt namn slussades tillbaka ut i samhället igen. Då hade hon tillbringat drygt 30 år i fängelse.
I början av 80-talet gjorde Bruce Springsteen plattan Nebraska, som till stor del handlar om Starkweather och Fugate.

Elton fick radiopris

Ben Elton har, enligt vad radiojournalisten och kritikern Ulf Örnkloo (som härom året var över till London och överlämnade Kaliberpriset för romanen som pjäsen bygger på) berättade efter premiären av Popcorn, dock aldrig nämnt något om Starkweather och Fugate som förebilder till Wayne Hudson och Scout.
Däremot är det tydligt att Oliver Stones film Natural Born Killers, Quentin Tarantinos Pulp Fiction och vissa av Sam Peckinpahs filmer, men kanske allra främst Straw Dogs, varit utlösande faktorer för Ben Elton i hans arbete.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22