Pojkböcker som jag minns dem

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Av HANS UGERUP

Vid en så kallad pensionsrensning i min källare fann jag ett skåp fullt av mina gamla sönderlästa pojkböcker. Det var en nostalgisk upplevelse att återse dessa läseäventyr och i stället för att offra dem på återvinningens altare läste jag om en del av dem för att se om de höll för en kritisk granskning.

Pojkboken som genre uppstod i mitten av 1800-talet och hade oftast historiska motiv. Zacharias Topelius med den cirka 2.000 sidor digra romancykeln Fältskärns berättelser (1854-67) var ett typiskt exempel och berättelserna lästes av alla, även av flickor.

Nils Hydén (1870-1943) tog i Gula Brigadens hjältar (1899-1900) upp likartade miljöer och motiv, men språket var enklare och intrigerna mer valhänta, vilket inte hindrade att de båda delarna på sin tid lästes mycket, särskilt av pojkar i 11-13-årsåldern. Författaren beskriver i stort 30-åriga kriget som ett romantiskt äventyr, där skildringarna av de svenskes kämpaglöd på slagfältet helt står i nivå med finska hakkapeliters när dessa högg in på papisterna. Detta blandas med fakta om härarnas slagordningar och ett och annat smålustigt mellanspel, till exempel när den ständigt hungrige kapten Lars fäktar med några skinkor i en tysk källare eller med gäss på en bondgård.

För att locka nya unga läsare gavs Gula Brigadens hjältar – tillsammans med samme författares Under Napoleons örnar ut så sent som 1942 i nya förkortade upplagor. Gula Brigadens hjältar gavs även ut som Pojkarnas Julbok 1944 i en ny bearbetad upplaga, illustrerad av Eric Palmquist, vilket gav texten mer liv.

Historiskt och fosterländskt

Det kunde nog kännas rätt och riktigt att ge ut historiska böcker med fosterländska motiv under krigsåren och jag minns att jag gärna läste om och kände för de svenska hjältarnas öden och äventyr i främmande land, men jag minns också att jag tyckte att boken kändes omodern vid jämförelse med de krigshandlingar ute i världen som jag dagligen blev medveten om.

Och vid en omläsning nu, med ett drygt halvsekels distans till min första läsupplevelse, känner jag att tiden en gång för alla ridit ikapp och förbi Gula brigadens hjältar.

En författare som i mitt tycke skildrade krigets vardag till sjöss med detaljrik realism och livfull sakkunskap var engelsmannen C.S. Forester (1899-1966). Hans berättelser om sedermera amiralen Horatio Hornblowers bedrifter som linjefartygschef under Napoleonkrigen tillhörde mina absoluta läsefavoriter. Författaren gav liv åt sina hjältar, från yngste skeppspojken till Hornblower själv, och gav dem mänskliga drag. Hornblower hade till exempel ett språkligt ”tick”, nämligen att säga ”ha – hm” för att dölja sina upprörda känslor. Särskilt kommer jag ihåg ett ställe där han sänker sin tubkikare efter ha betraktat fienden: ”Ha – hm” , sade Hornblower och såg sitt öde nalkas, ”ha – hm!”

Rak historia fångar unga sinnen

Författarens produktion var väl egentligen inte skriven direkt för en ungdomlig publik, men en väl berättad rak historia fångar alltid unga sinnen. Pojkarnas Julbok 1941 hette Med flaggan i topp, en av böckerna i Hornblower-serien, och var illustrerad av Uno Stallarholm. Något år senare i serien Pojkarnas Julbok kom författarens bok Kryssaren, som skildrar ett sjöslag under andra världskriget då Malta skulle undsättas.

Livet ombord under strid och gång i hög sjö och med full fart har det självupplevdas inlevelse, vilket bokens illustrationer väl tagit vara på. En god vän i England berättade en gång för mig om sina personliga upplevelser under just denna episod i Medelhavet. Han var en av de 11.000 soldater som var ombord på en brittisk hangarkryssare för att delta i undsättningen av Malta.

Konvojen hade haft hårt väder ända sedan de lämnat England och de var tvungna att gå med full fart. Sjösjukan härjade svårt bland de 11.000 infanteristerna – och det fanns bara sex toaletter tillgängliga. Han fann en hylla framme i fören precis under flygdäcket och där stannade han ensam hela resan, trots flyganfall och artilleribeskjutning. Krig är många slags helveten!

När jag läst om dessa båda böcker med den kunskap jag nu har, känns berättelserna fortfarande äkta och fängslande.

Nya motiv och miljöer på 30-talet

Miljö- och motivval et i pojkböckerna ändrades under 1930-talet och handlingarna förlades mer och mer till nutiden – som den tedde sig då. Den moderna tekniken gjorde sitt intåg och så föddes flygböckerna, alla flyggalna pojkars – jag var själv en av dem önskelitteratur.

En av de första flygböckerna kom ut i början av 30-talet. Den hette Örnungen (1932) och var skriven av officeren och pojkboksförfattaren Harald Victorin (1889-1960). Örnungen vann pris i en pojkbokstävling och var mycket pedagogisk med en ordlista över främmande ord och uttryck och en flygplansskiss med förklaringar. Dessutom var den roligt illustrerad av Eric Norström.

Berättelsen handlar om hur lilla Sverige vinner en internationell flygtävling jorden runt tack vare pilotens och mekanikerns friska ”jävlar anamma-anda”. Med skiftnyckeln som redskap löses alla problem, antingen genom att slå slemma skurkar i huvudet med den eller för att kurera en vrenskande flygmotor.

Boken var rappt och roligt skriven och det tycker jag än i dag, men med den reservationen att den är hopplöst föråldrad tekniskt sett. Men det var ett försök i flygboksgenren i fredlig miljö.

Detsamma gäller fortsättningsboken, Örnungen blir flygskeppare (1936), i vilken författaren vid sidan av flygplanen även avhandlar luftskepp.

Som de flesta uppföljningsböcker är den svagare än den första och min uppfattning och reservation är densamma som för Örnungen.

Andra världskriget sätter spår

Så bryter andra världskriget ut och Fyra män i luften (1941) är en ren krigsskildring som i första hand vänder sig till ”en mognare ungdom” enligt förordet. Fyra unga engelsmän äntrar sitt Wellington-bombplan nr 825 och upplever luftkrigets spänning och alla fasor i det planet. I en Bristol Blenheim tar de sig till Polen i ett hemligt uppdrag. Boken var ju rykande aktuell då jag läste den, men vid en omläsning finner jag att det handlade om dikt och krigets verklighet var en annan.

Pojkboken hade för min del glidit över från historiska romaner och indianböcker till att bli en flygbok. Det var nytt och spännande och var det som då gällde för unga grabbar. Dessutom kunde det väl inte undvikas att det pågående världskriget satte sina spår beträffande valet av motiv och miljö i dessa pojkböcker. I Alvar Zacke (1904-1977) var journalist och redaktör för Svensk motortidning och dessutom Sveriges första flygande reporter. Han skrev om flygarlivet i ett tiotal pojkböcker.

Svenska störtbombflygare

Första divisionen (1942) är en berättelse om svenska störtbombflygare under utbildning och träning med B5-plan. Då jag under andra världskriget bodde med min familj i Östersund och flygflottiljen på Frösö Läger var utrustad med dessa lite otympliga bombplan och inte med jaktplan, såg man dem dagligen i luften. Ibland kom tyska Messerschmitt 110:or, stationerade i Trondheim, på låg höjd – och särskilt tidigt på söndagsmorgnar – in över hustaken i staden och förde ett otroligt oväsen med vrålande motorer på högvarv. Hela stan vaknade, men planen var tillbaka i Norge långt innan man fått en B5:a i luften.

Första divisionen blev också spelfilm med en lång rad kända skådespelare i rollerna, bland andra Hasse Ekman. Boken var illustrerad med foton från filmen, vilket förhöjde intrycket på ungdomliga sinnen. Jag hade nöje av att läsa om boken, kanske framför allt för de personliga associationer den gav.

Jag fick snart upp ögonen för en annan ”jultidningsserie”, nämligen Pojkarnas Flygbok (stående punkter på önskelistan då var Pojkarnas Flygbok – klar etta – Pojkarnas Julbok och seriehäftet 91:an Karlsson). Pojkarnas Flygbok 1941 var Alvar Zackes pojkbok Öknens örnar, illustrerad av Eric Palmquist. Den handlar om en svenskengelsk vetenskaplig expedition i Nordafrikas öken mitt under brinnande krig och med förvecklingar i form av flygstrider och anfall av tanks. Zacke var en driven stilist, men jag kommer i håg boken mest för den beskrivning i inledningskapitlet av den hobby som jag – och de flesta grabbar – utövade, nämligen byggandet av modellplan, så kallade segelplan. Jag byggde dem efter ritningar och av träspant, hopsatta med hemlagat lim (celluloid upplöst i aceton) och klätt med så kallat japanpapper, vilket fuktades och vid torkning spändes. Dessa segelplan kunde vara ganska stora och hålla sig i luften avsevärd tid. Det var före plastmodellernas epok!

Äventyrlig flygande dalmas

Bertil Cleve (1907-1941) var dalmas och författare till ett 25-tal pojkböcker om äventyr och flygning. Paradisdalen (1933) var en äventyrsroman för pojkar och kom ut i serien Pojkarnas Julbok 1943 och var då illustrerad av Eric Palmquist. Den handlar om de blå stenarnas hemlighet och har sin början i Sverige. Som ingredienser har den en hemlig karta och en lika hemlig kod så att huvudpersonerna, ungdomarna Björn och Håkan tillsammans med kapten Aldor kan finna vägen till de underbara ädelstenarna De Blå i Paradisdalen i Venezuelas djupaste urskogar. Men fler har intresse av att hitta dem, nämligen den mexikanske mördaren senor Fernando Lupez. För att göra en lång historia kort så slutar äventyret med ett spektakulärt vulkanutbrott och Paradisdalen och De Blå begravs tillsammans med skurken under ett tjockt lavatäcke. Men pojkarna och kaptenen räddar sig tillbaka till Sverige tillsammans med den duktige Ramon som visar sig ha varit förutseende nog att plocka med sig De Blå före vulkanutbrottet och så slutar en ganska spännande och klurig berättelse i frid och fröjd.

Detta var inte något flygäventyr, men författaren skulle återkomma med sådana. Pojkarnas Flygbok 1939 hette De vita örnarna. Inom ramberättelsen om den unge svenske postflygaren Sven Barner innehåller boken fem episoder berättade om och av medlemmar i den exklusiva och ideella flygklubben De Vita Örnarna, i vars hemliga lokaler i London de 40 medlemmarna samlats. Klubbens president är en kvinna (!), den paranta lady X (kanske ett tidigt inlägg i könsrollsdebatten?). Jag kommer särskilt ihåg ett avsnitt ur episoden om den stora guldtransporten: ”Gangsterskurken Joe måtte ha känt sig betydligt överraskad då jag kom neddimpande från skyn och kastade fallskärmen över honom”. Jag sög på tautologin ”gangsterskurk”, en sådan måste väl ha en om möjligt svartare själ än en ”vanlig” skurk! Boken var illustrerad av Gustav Larmmark och hans bild på den väldiga fyrmotoriga flygbåten ”Hongkong Clipper” (clipperplanen var de enda som kunde flyga över de stora oceanerna på den tiden) gjorde ett starkt intryck.

”Finlands sak är vår!”

Men andra världskriget närmade sig och med det finska vinterkriget. I Fantomen (1940), en berättelse för ungdom – jag vet personligen att den också lästes av käcka tjejer – hymlades det inte om var sympatierna låg och vilka som var skurkarna. Boken återspeglade tydligt att ”Finlands sak var vår”. Berättelsen skildrar två unga svenska frivilligas, Claes-Göran och Börje, öden och äventyr. De var inte bara frivilliga, de hade till och med fört med sig ett eget flygplan (!), en spritt ny silverglänsande Lockheed P-38 Lightning, som den ene fått av sin rike morbror i USA. P-38 :an var ett mycket ovanligt flygplan med två starka motorer på var sin flygkropp och med cockpiten där emellan. Hastigheten var mycket hög och eldkraften betydande. Inte att undra på att planet fick namnet Fantomen!

Handlingen pendlar mellan flygstrider – dog fights – och hemliga uppdrag i de djupa, snöfyllda finska skogarna i den arktiska kylans grepp. Denna miljö fyllde mig då med associationer – och gör så än i dag. Min familj flyttade till Frösön i januari 1940 och när jag gick till skolan första dagen – det var kolmörkt fram till klockan 11, sedan lite ljusare med låg sol till klockan 13 och sedan kolmörkt – , var det 43 minusgrader, kav lugnt och norrsken. Som tur var hade jag inte särskilt lång skolväg!

Smällkall fotvandring

Senare samma smällkalla vinter fick jag följa med min far bort mot norska gränsen och jag fick åka i en bensindriven bil i de gengastider som då rådde. Efter avklarat uppdrag var det dags att åka hem i midvinternattens köld som i sanning var hård – 32 minusgrader!

När vi kört cirka en mil frös förgasaren – och vi blev stående i djupa skogen.

Bilen ville inte starta, så vi fick gå tillbaka till där vi startat. Jag kommer ihåg den vandringen, snön knarrade under fötterna, månen lyste klart och det var norrsken. Allt var stilla så när som vi. Då och då dråsade snö ner från någon gran och långt borta hördes hundskall. Jag inbillade mig att det var vargar. Efter den promenaden kom vi slutligen hem i en gengasdriven bil!

Fantomen kom ut som Pojkarnas Flygbok 1940 med illustrationer av Sason. När jag läste den, kom jag ihåg vandringen genom snön och kände av de lättare köldskador jag fått på tår och ytteröron. Sasons illustrationer framkallade också stämningarna av skog, kyla och djup snö. Jag kommer ihåg ett avsnitt ur texten då fientliga bombplan fällt sin last över en liten finsk köping och flyglottan Aino Erkonen följer dem med kikaren från sitt utsiktstorn. Då kommer Fantomen och blandar sig i striden. Ett av bombplanen lägger sig på rygg med svart rök efter sig och försvinner ner mot den finska urskogen.

” ’Mördarnas straff’, viskar Aino där hon ligger på knä, skakande av köldfrossa, men med häftigt klappande hjärta.”

Jag tyckte då att berättelsen hade gott ”flyt” och spänning och den kom högt upp på min lista över flygböcker. Det gör den än idag, men dikten lyser fram tydligare. Ändå är det en god ”story”.

Kriget dominerade

Kriget fortsätter att dominera flygböckernas teman. Pojkarnas Flygbok 1942 var De flög för Norge av Rolf Wiesler och illustratör var Stig Södersten. Författaren skrev under åren 1936-1938 hela 26 nummer av tidskriften Flygnings romanserie och var också översättare av några Bigglesböcker. Boken vänder sig till något äldre pojkar med sinne för teknologi. Det är en flyhänt skriven historia om tysktiden i Norge med spionage, ett hemligt vapen och farliga bombräder.

Som läsare av flygböcker från den här tiden kunde man inte undgå att möta Kapten W.E. Johns och andra engelska pojkboksförfattare av flygböcker. Jag stötte först på D.E. Marsh med titlarna Patrullflygaren och Det hemliga aeroplanet. De handlade om första världskriget. vilket också de första Bigglesböckerna gjorde.

Den engelske flygkaptenen W.E. Johns (1893-1966) skrev under sin levnad nästan hundra flygböcker för ungdom, han var utan tvekan den författare som lästes mest av flygintresserade pojkar. Mycken litteraturkritik har riktats mot honom och hans hjälte Biggles, men själv tycker jag att de första böckerna, från och med 1932, de som utspelas under första världskriget, är de bästa. Författaren var själv stridspilot under krigets slutskede och blev nerskjuten av det tyska flygarässet Ernst Udet. Han togs till fånga, rymde men togs till fånga på nytt och satt sedan som krigsfånge på en gammal borg i Bayern

Farlig hjältedyrkan?

Efter krigsslutet stannade han kvar i flygvapnet till 1930, bland annat som rekryteringsofficer. Mycket av det självupplevda genomsyrar hans tidigare berättelser och på ett okritiskt pojksinne gjorde berättelserna starkt intryck, men till någon slags hjältedyrkan hemföll jag aldrig. Kritiken framhöll just faran av en sådan, men då man betänker vad vuxna människor i verkligheten gjorde mot varandra 1914-1918, för att inte tala om 1939-1945, så ter sig Biggles äventyr rätt återhållsamma, även om människoliv går till spillo.

Andra världskriget avhandlas naturligtvis i ett antal böcker. Den som gjorde starkast intryck på mig var Biggles i fält, som skildrade slaget om Storbritannien. Den utgavs på svenska 1943 och kom sedan som Pojkarnas Flygbok 1947 i en något förkortad, illustrerad upplaga med titeln Med Biggles över Kanalen. Boken består av ett antal episoder med olika huvudpersoner inom en ramberättelse. Många år senare då jag tog upp detta ödesdigra skede med några engelska vänner blev det tyst en stund, men så sade en av dem: ”Alla dessa tomma sängar, en del hann ju inte packa upp och man visste knappt vad de hette”.

En seriehjälte har alltid en värdig motståndare, i Biggles fall var det den tyske flygofficeren Erich von Stroheim, förlåt von Stalhein, komplett med monokel och långt cigarrettmunstycke. Han hade den obehagliga vanan att dyka upp varhelst Biggles befann sig. I kampen dem emellan drar von Stalhein alltid det kortaste strået, vilket inte hindrar att han många år senare blir vän med Biggles och bosätter sig i England, där de båda förmodligen ägnade sin ålderdom åt att minnas gamla duster i skyn.

Buklandning i fantasilöshet

Författarens produktion vill jag likna vid en Sopwith Camel från första världskriget: i början spann motorn fint, men sedan började den få motorstörningar, hacka ordentligt och till sist buklandade författaren på slentrianens och fantasi löshetens gropiga leråker.

Men när motorn spann som bäst, hade flygäventyren verkligen luft under vingarna.

Som 13-åring försökte jag ta steget in i vuxenlitteraturens värld. Jag gick till Stockholms stads huvudbibliotek på Sveavägen. Med vördnad trädde jag in i detta egyptiskinspirerade bibliotek (kopia av det berömda biblioteket i Alexandria?). Jag gick uppför de långa tempeltrapporna för att nå hyllorna i vuxenavdelningen. Jag vill minnas att jag fastnade för Dickens Pickwick-klubben, Poes fantastiska historier och Andrées Med Örnen mot polen.

Vid utlåningsdisken kärvade det till sig. En äldre dam med stålgrå hårknut och dito glasögonbågar och blick hejdade mig med bister uppsyn.

”Du är inte 15 år!” röt hon och fixerade mig arme syndare.

Jag måste bekänna att jag var bara 13, drygt.

”Du får inte låna vuxenlitteratur förrän du fyllt 15!” väste hon och konfiskerade resolut mina låneböcker. ”Du får gå till barnavdelningen i bottenvåningen!”

Jag lommade slokörad nerför trapporna och in i barnavdelningen, men där kunde jag inte hitta några Bigglesböcker på hyllorna och inte heller några Billböcker av Richmal Crompton (Lambum) (1890-1969).

Det visade sig att båda dessa författares alster var bannlysta från biblioteken eftersom de var ”olämpliga”. Detta kunde jag aldrig riktigt smälta, särskilt inte gällande de i mitt tycke harmlösa, underhållande och roande Billböckerna. Min läsutveckling hotade att försenas två år, men jag fann på råd: jag gick till Björck & Börjessons antikvariat på Drottninggatan på vars fyndvind jag kunde köpa vilka böcker jag ville för någon krona stycket. Över huvud taget var priserna på ungdomsböcker på den tiden humana. Sålunda kostade till exempel Pojkarnas Julbok 1:40 häftad och 2:25 inbunden. Till detta pris tillkom omsättningsskatt med 3-4 öre, det var ju världskrig. Nu kan man få betala 140:plus 25% moms och mer för en ordinär ungdomsbok.

Spännande och evig 11-åring

Min läsning av flygböcker varvades med läsning av andra typer av pojkböcker såsom dem som handlade om klämmiga grabbars upplevelser. Författarinnan till berättelserna om den evige 11-åringen Bill och hans gäng De laglösa och deras roande äventyr och upptåg i en engelsk villastad, skrev en lång rad böcker, som uppskattades mycket av konsumenterna, det vill säga av ungdomar i alla åldrar. Persongalleriet var omväxlande och humorn flödade – jag förstod aldrig vad som var så farligt med dem. Bill var väl originell ibland och Bills luttrade fader sade till Bills likaledes luttrade moder att ”det måste finnas ett arv av fnoskighet i någon av våra släkter, annars kan jag inte förklara fallet Bill!”

Louis de Geer (1888-1954) var elev på Lundsbergs internatskola och fick en plats som gymnastiklärare på en engelsk internatskola 1913. Han stannade 13 år i England så han var väl förtrogen med internatskolelivet. Detta kom väl till pass när han skrev sina sju böcker om skolan Singleton (1929), den sista kom 1954. Pojkarnas Julbok 1947 var just Singleton med illustrationer av Harry Nørstrand. Boken handlar om lagsport, sportprestationer och auktoritetsmönster inom det lite märkliga engelska public school-systemet. Jag tyckte att det var nöjsamt att läsa om Gunnar Wigelius och hans kamraters leverne på skolan. I ett förord förklarar författaren något om public schools som stämmer rätt bra än idag.

Läroverksungdom på sommarlov

Gösta Högelin (1890-1976) skrev ett flertal pojkböcker, och därtill ungdomsböcker med djur som huvudpersoner. Han översatte även tidiga Bigglesböcker, vilket också Alvar Zacke gjorde. De av hans böcker jag läste var en svit på tre som börjar i idyll men leder fram till andra världskrigets utbrott. Den första hette Den sommaren glömmer vi aldrig (1936) och handlar om bröderna Peter och Hugo, deras hund Lord och deras spännande upplevelser i Stockholms yttre skärgård under ett sommarlov. Det var alltid läroverksungdom som hade sommarlov, folkskoleungdom sysselsatte sig på annat sätt. Bröderna var inkvarterade hos ortsbor och kunde rå sig själva (en idealisk situation i denna typ av pojkböcker). De hade en egen segelbåt och med den företog de forskningsresor till grannöarna. Där fanns Mörtvikarna, en obestämd mängd bröder som alltid hade något fuffens för sig eller var bråkiga i allmänhet. Den handlade också om en försvunnen baron som återfanns med hjälp av flaskpost och en flickas, Ingrid, insatser. Handlingen var uppdelad i episoder, men hade gott flyt och som jag då tyckte lagom spänning.

Nästa bok i sviten var Borgens hemlighet, som var en direkt fortsättning på den föregående och kom ut 1937. Krigsutbrottets närmande anas genom att här har svartmuskiga spioner införts i handlingen, som är indelad i två delar, dels pojkarnas julfirande i havsbandet och dels uppföljningen sommaren därefter. Borgen är en klippö som de leda skurkarna och spionerna i hemlighet tänker inreda till ett veritabelt fäste riktat mot Sverige och främst mot inloppet till Stockholm. Med bröderna och Lords insatser kommer deras planer på skam.

Spionage i Sverige

Gänget i ring 1 har ingen direkt anknytning till de båda tidigare och personerna är inte desamma, men temat följs upp. Boken kom ut 1939 då krigsutbrottet var ett faktum. Jag vill inte säga att detta faktum direkt inverkar på gängets verksamheter i och utanför skolan. Här har dock spionagemotivet, gällande en ny svensk luftvärnskanon som en av gängets medlemmars far konstruerat, förstärkts åtskilligt. Gänget klarar dock skivan och spionerna skräms iväg. Intressant att veta kan det kanske vara att en av de lojala medlemmarna i gänget hette Stig Wennerström (!). Allt slutar som sagt lyckligt och gänget tar presenter av kanonprofessorn, nämligen var sitt luftgevär, utom den äldste som får ett riktigt mausergevär. Världskriget kan börja.

De här tre böckerna tyckte jag om att läsa, både en och två gånger, och jag läste dem gärna som ren underhållning då jag kommit hem från skolan. Gärna intog jag då också ett mellanmål, vilket alla flottiga fingeravtryck och mjölkfläckar än i dag vittnar om.

Dessa pojkböcker är nog så starkt bundna till sin tid, både historiskt och utvecklingsmässigt, att de knappast har något att ge modern ungdom.

Genuina pojkboken borta för alltid

Den genuina pojkboken och dess många hjältar finns inte mer. De försvann någon gång på 50-talet. En efter en samlades de i de sälla jaktmarkerna där jag hoppas huvudpersonerna har det trevligt i varandras sällskap – jag hade det många gånger. Jag var med ålderns rätt en kanske okritisk konsument, men jag tyckte att jag kände mig hemma i böckerna. En pojkbok kännetecknades av att det hände saker och ting hela tiden, tempot var raskt och det fanns alltid en ”story” eller ”plot” – och humor. Och det var alltid ”de goda” som tog hem spelet, vilket kändes tryggt och tillfredsställande.

Pojkboken har väl lämnat kvar en rest efter sig i form av de verkliga klassikerna, som ingen tid tycks rå på och man kan väl också spåra likheter i andra genrer som science fiction, rollspelsböcker och fantasy, men dessa böcker kan läsas av båda könen. Det kan man också säga om den sociala ungdomsboken som började komma på 60-talet och som avhandlade vardagsproblem och vardagskonflikter.

Ett allvarligt hot mot modem ungdoms läsvanor är naturligtvis dataspelen vars elektroniska hemskheter numera till fredsställer pojkars actionbehov. Vad har Biggles att komma med jämfört med Mega Killer?

HANS UGERUP

är född 1932 och med ålderns rätt pensionär. Han är fil. mag., adjunkt i svenska och engelska och har varit förste skolbibliotekarie. Vidare har han arbetat som översättare från engelska för Det Bästas bokutgivning. Under en period var han journalist på Borås Tidning och har dessutom skrivit för Sydsvenska Dagbladet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22