Peter Nisser – Ett värmländskt författarliv
Sep 16th, 2009 | By ansvarig | Category: 1998-1, ArtikelAV REIDAR NORDENBERG
Peter Nisser föddes den 1 december 1919 i Alster – på Alstrums gård – drygt en mil norr om Karlstad. Han debuterade på Bonniers förlag 1941 med romanen Blod och snö och avslutade sin författarbana 1957 med sista delen i romansviten om Karl XII och hans tid; Slaget. Däremellan kom ett antal romaner och noveller.
Det tycks på ett sätt riktigt detta att finna Peter Nisser i en storbondemiljö. Därigenom får den misstanken ytterligare grokraft att Simon Wesser i författarens historiska romantrilogi i mångt och mycket är ett självporträtt. En misstanke inte alls så vansinnig eftersom Nisser själv tillstår att Simon nog egentligen var tänkt så. Men förvisso som ett självporträtt som med den allra största försiktighet får appliceras på modellen/författaren. För här har verklighet och dikt ingått en förening som omöjliggör boskillnad.
Simon Wessel – storbondeson och krigare. Båda dessa epitet stämmer också väl in på Peter Nisser. Alstrums gård – författarens hem dryga milen norr om Karlstad – försvarar det första. Gården ligger närmsta granne till Alsters kyrka. Precis så man minns den från debutboken Blod och snö, där författaren i den unge löjtnanten Victor Arthus gestalt på själva julafton 1939 drömmer sig hem från striderna vid den finsk-ryska fronten på Karelen.
Krigare lika så… Det första försöket i den vägen gjorde han redan vid nitton års ålder. På den tiden låg Nisser och studerade vid Sorbonne i Frankrike. Meningen var att han skulle bli diplomat. Alltså denne yngling för vilken rent spel och rakt på sak var någonting vida mer än en attityd. Så där helhjärtat gick han nu inte in för sina studier i Paris – en stad som för en blivande författare har åtskilliga andra lockelser.
Lockade gjorde det också när han blev bekant med en man som var på väg ner till Spanien för att där delta i inbördeskriget. Och så värst svårt kändes det inte att rycka upp de parisiska bopålarna inför utsikten att få medverka där det verkligen inträffade något. Mer än till spanska gränsen hann dock inte denne främling och hans unge svenske följeslagare. Och lika gott var nog det eftersom det var på Franco-sidan som de tänkt sig kämpa. Nu så här i efterhand skräder Nisser minsann inte orden när denna ungdomliga dårskap förs på tal.
På sätt och vis rehabiliterade han sig när han långt senare skrev sin fjärde bok – Det glödande tornet, i denna är han lätt igenkännlig som den svenske frihetskämpen, som förvisso deserterat men som dock dessförinnan valt rätt sida i det spanska inbördeskriget. Och därmed må väl författaren vara kvitt detta sitt spanska äventyr. För mer än ett äventyr var inte hans första försök att bli krigare.
Försent ute var Nisser även under första Vinterkriget i Finland. Längre än till Haparanda hann han inte som frivillig förrän kriget var slut. På sätt och vis hade han dock redan genomlevat detta krig i dess fulla dimension. Nämligen när han samma vinter skrev sin debut bok Blod och snö. Där skildras en svensk frivillig som ihop med finnarna kämpar mot övermakten på Karelen. Här gick dikten före verkligheten.
Märkligt är hur stor verklighetsprägel Nisser lyckats ge striderna och frontlivet i denna sin bok. Någon självsyn byggde han alltså inte på men tidningarna innehöll vid denna tid långa, detaljerade frontreportage som fick lämna åtskilligt stoff till romanen. Som officer var ju Nisser sakkunnig i stridandets konst. Men främsta förklaringen till den ton av äkthet och självsyn som boken ger är väl dock att finna i Nissers djupa förmåga att leva sig in i det blodiga drama som utspelade sig i Finland. Riktigheten i skildringarna hade författaren under det andra kriget möjlighet att själv kolla, ty den gången hann han fram i tid och deltog i striderna på finska sidan.
Blod och snö kom inte ut förrän 1941, alltså ett år efter det den skrevs. Anledningen till detta lär ha varit ett ogynnsamt politiskt läge. Hur som helst så blev romanen en stor framgång för författaren och den räknas än i denna dag som kanske det märkligaste debutarbetet under det litterära 40-talet. Det var något nytt som här mötte läsaren. Något som utan kamouflage skildrade det aktuella skeendet. Med brutal uppriktighet och skärpa framställdes människans da n hon i grunden är på gott och ont.
Något mer än äventyrslusta hade nu tillträtt. Här var han mera engagerad i tiden, mera nu medveten så att säga. Inte heller stod han isolerad och ensam. Han blev plötsligt den aktuella människan, typisk för sin generation. Eftersom man såg honom som den förste renodlade företrädaren för den Hemingwayska författartypen fick han ettiketten ”hårdkokt” stämplad på sig.
I viss utsträckning hjälpte han kritikerna på vägen. För på ett ställe i boken står: ”jag måste försöka vara som de Hemingwayska personerna: oberörd, cynisk, likgiltig.” Men i likhet med Hemingways människor så döljer sig också bakom ytan på Nissers gestalter de mjuka och det djupt medkännande. Det där hårdkokta, det oberörda, det cyniska och det likgiltiga är hos dem en tillkämpad attityd, ett försvar mot känslan av kluvenhet och inre förtvivlan.
När Nisser idag söker analysera sig själv vid tiden för andra världskriget, tar han fasta på den känsla av instängdhet, desperation och vanmakt som så många kände vid denna tid. Vi i Sverige råkade stå vid sidan av världshändelserna, dessa som så djupt engagerade oss. Det var i det läget naturligt eller helt enkelt nödvändigt att ”enrollera” sig för vad man trodde på och för vad man kände. Därvid var inte frontengagemanget det enda.
Det har sagts att Nisser var och fortfarande är pessimist. Frågan är dock om han inte är mera realist, mera ren berättare och obeveklig människoavslöjare. Krigsåren var knappast sådana att de stämde till blonda och romantiska utsvävningar, och i verkligheten slaktades miljoner människor på sådant sätt som Nisser skildrade. Tillvaron demaskerade sig själv och Nisser var den noterande åskådaren.
Till detta så den Hemmingway-besläktade människotypen, som ger något annat än ett pessimistiskt uttryck i sin så våldsamma desperation och i sitt aldrig svikande självförsvar. Att sedan denna människa många gånger kämpade förgäves stämde väl överens med verkligheten. Men det var också denna människa som möjliggjorde en fortsättning…
I Nissers böcker från krigsåren finns detta klart markerat. Renast kanske utsagt i Det glödande tornet från 1944. Ensam med en blind stannar den svenske desertören kvar med sitt gevär för att söka hejda de anstormande soldaterna, stannar för att den havande kvinnan ska nå i säkerhet trots att han lätt själv skulle kunna fly undan.
Och i sista medvetandets minut: ”Långt borta irrade ännu tankarna, men de blev allt svagare. Nu har hon försvunnit, tänkte han, de kommer aldrig att nå henne. Aldrig skall de finna henne … hon ska föda vårt barn … vårt … Och smärtans tid drog bort, verklighetens försvann … han tyckte sig störta, störta genom en orkan av ljus.”
Rotlös som Simon Wesser i den kommande romantrilogin återvände Nisser till det fredliga. Han etablerade sig som författare i Stockholm, levde författarens och kanske även i viss mån bohemens liv. Under denna tid producerade han ett flertal böcker.
Åren i Stockholm var förvisso inte särskilt lyckade. Nisser hör till dessa människor som måste ha något praktiskt, något faktiskt att arbeta med. Författandet fyller inte hans tillvaro helt. Högst tre timmar om dagen kan han skriva och de övriga timmarna måste han arbeta sig trött på annat sätt. År 1952 drog han ut konsekvenserna av denna sin läggning, lämnade författarlivet i Stockholm och köpte tillsammans med sin broder föräldragården Alstrum i Ulvsby. Och här finns det åtskilligt praktiskt att sticka händerna i.
Det var också nu som han på nytt fann sitt rätta jag. Och i en tid som i det dynamiska ägde en parallell till andra världskriget, nämligen Karl XII-tiden i början på 1700-talet. Man bör inte förundra sig över att han i detta så händelserika skede i vår historia fann en grogrund för sin skaparkraft. Karolinertiden kännetecknades av en enorm kraftutveckling och frågan är om inte det svenska folket på den kuppen liksom bröt ryggen av sig, för att tala med författarens ord.
Ett enda syfte har Nisser haft med sin stora historiska romantrilogi, som översatts till åtta språk och omfattar böckerna Den röda mården (1954), Vredens födelse (1955) och Slaget (1957) (nyutgivna på Gondolin, 1996), nämligen att så objektivt som möjligt och utan minsta tendens söka skildra nämnda tid och de människor som levde i den. Här finns varken pessimism eller optimism utan bara ren skildring.
Och som berättare och människoskildrare är Nisser i denna trilogi en mästare. Här berättar han också med större lugn och kraft än tidigare. Varje rad är fylld av verklighet, ger möjlighet till omedelbara visuella upplevelser av det skildrade. Till hans tidigare stora människokännedom har nu också kommit en nästan otrolig tingkännedom. Kanske får man inte förbise betydelsen av den närhet till det praktiska, till det verkliga och vardagliga i vilken han numera står i sitt arbete hemma på gården.
Hans stil har också stramats till, fått en större direkthet och en hårdare genomslagskraft. Han har inte utan framgång studerat stilen i de isländska sagorna, denna stil som aldrig gör en omskrivning utan alltid går direkt på. Av detta skall man ingalunda tro att Nissers språk saknar uttryck för det mjuka, det varma och det undanglidande. Få äger som han förmågan att väva samman det påtagliga med det overkliga, det vardagliga med det poetiska.
Handlingen i de tre böckerna är förlagd till Värmland och till de svenska fälttågen i bl.a. Polen och Ryssland. Var i Värmland kan man fråga sig. En liten fingervisning har författaren givit i slutet av första delen. Storbondesonen Simon Wessel lämnar Ramundenäs och är när han ridit åtta mil söderut framme vid Gustafshamn, som utan större besvär känns igen som Karlstad: ”Staden hukar samman på en ö mellan de två utloppsgrenarna. Grå kåkar trängs under bergklacken, där domkyrkan reser sig. Det blåser snålt från det vidsträckta deltat. På älven kommer pråmar drivande, lastade med landskapets produkter: mastträd, stångjärn, tjära och råg”. Åtta mil norrut härifrån – det skulle bli Norra Råda, och den bygden passar inte så illa in på Ramundenäs. Även om nu författaren inte haft just den bygden i tankarna när han skrivit sin trilogi.
Att han däremot haft sin släkt i tankarna är uppenbart. Här finns en Nisser, en dragonkapten. Den nisserska släkten är ursprungligen baltisk och flera Nissrar deltog i Karl XII-krigen, några på den svenska och några på den ryska sidan.
En av dem skrev en dagbok som författaren har hämtat åtskillig tur.
Vad som är Peter Nisser och vad som är Simon Wessel, dikt eller självbiografiskt stoff, är en fråga som i det här sammanhanget spelar liten roll.
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22