Peter Gissy har roligt men är inte lycklig jämt

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

– om man skall bli lycklig jämt skall man inte bli författare. Men det är himla roligt att vara författare.

Så presenterar Peter Gissy sig, deckarförfattare och medicinjournalist som i sin senaste bok kombinerat sina arbetsområden: en deckare med en läkare som huvudperson.

Han talar fortfarande skånska trots 34 år i Göteborg. Men egentligen är hans rötter tyska, för hans föräldrar var sudettyskar och han föddes strax efter andra världskriget i Tyskland. Till Sverige och Landskrona kom familjen 1950 då Peter var tre år.

Det var inte alldeles lätt att vara invandrare då heller, och böckerna blev en värld att fly till.

Tidigt bestämde han sig för att ha skrivande som levebröd, och när han som 16-åring fick en skrivmaskin började han skriva på den. Det blev en rad på pappret, första orden i en deckarhistoria – men det blev inte ens en mening.

För att lära sig hantera skrivmaskinen skrev han av lätta texter, och den metoden fungerade.

Utbildad till journalist

För att det skulle bli som han tänkt, att leva på att skriva, utbildade han sig till journalist på journalisthögskolan i Stockholm. (Och i Stockholm hade han lyckan att vid en kiosk träffa en man som han kände igen och beundrade: Jolo.)

Sedan blev det Göteborg, översättningar av bl.a. kioskdeckare, Cometserien. Men han översatte inte bara utan bättrade på texterna och fick in känslan för hur man skall skriva. 1986 debuterade han som författare med en fackbok om kortspel för barn, och det har blivit fler sådana.

Han arbetade på kvällstidningen GT och hade tankar på deckarskrivande kvar. I samband med en av dessa många omstruktureringar i tidningsbranschen fick han en ekonomisk fallskärm och slutade och kunde börja frilansa. Det blev jobb åt Astra/Hässle i Göteborg, alltså läkemedelsfrågor. Och på det medicinska spåret är han alltså fortfarande, mycket artiklar till fackpress.

Första deckaren på Teneriffa

Men deckaren då? För att komma igång blev det 92-93 en charterresa till Teneriffa med en ny bärbar dator, och efter en vecka fanns embryot till den första deckaren klar.

– Jag såg till att ha press på mig för att bli klar. Simenon brukade ju ta in på dyra hotell så att han var tvungen att skriva snabbt.

Han kom hem med 50 sidor. Första omdömet bad han om från Evert Lundström, en västkustsk författarkollega. Och han fick klartecken.

Som varje förhoppningsfull deckarförfattare vet måste man bestämma sig för vilken hjälte man vill ha. Standardvarianten? Trött, medelålders manlig kommissarie?

Nej, det skulle vara någon Peter trovärdigt kunde beskriva, sådant han redan kunde. En kille i Göteborg, bosatt i Åkerred, jobb på kvällstidning, rötter i Tyskland …

Kent Mortland blev namnet, gift med en DDR-kvinna. Debuten kom som följetong i GT sommaren 96, och Prisma gav ut boken. Det blev fler med samma huvudperson.

Och en mellanbok, Fallet Eveneus, en bok som var rolig att skriva med en huvudperson man inte gillar. Det gick inte att undvika en poliskommissarie, och åter fanns en tysk anknytning.

Men nu alltså en deckare med medicinsk anknytning (och lite tysk också). Peters litteräre agent tyckte att han skulle göra bruk av sina medicinjournalistiska kunskaper. På ett par dagar fick han ihop en synopsis.

Pryade på sjukhus

För att bättra på sina kunskaper i medicinens vardag fick han prya på Sahlgrenska sjukhusets akutmottagning, där bokens huvudperson Robert Krüger jobbar.

Första kontakten gick via informationsavdelningen som han hade haft att göra med förut. Akutens verksamhetschef var först lite avvaktande men gick med på det.

– Nervös kom jag dit, utrustad med vit rock, och fick följa akutskjuksköterskorna. Det första som hände var en hjärtinfarkt och jag försökte att inte finnas till och trodde att patienten skulle dö. Nästa patient var en truckförare som nästan fått tummen avsliten. Då satte jag mig ner.

Det är ett fantastiskt arbete som vårdpersonal gör understryker han. De är fixare, måste handla genast.

Också i denna bok märkte han behovet av en polis, och det blev en kvinna med efternamnet Baltzarsdotter, ”ett namn ur mitt förflutna”. När boken var klar hölls releasepartyt på akuten!

Han är nöjd med recensionerna och tycker att ljudboksupplagan också blev bra. Nu håller han på med en fortsättning.

Övertydlig förr

– Jag försöker ha en ruschig ton i böckerna, det skall vara handlingsorienterat. Intrigen är överordnad de psykologiska skildringarna. Jag har en fantastisk kille på förlaget som rensar mycket. Jag var övertydlig i mina första böcker, förlåt mig läsarna.

Det har inte bara blivit fackböcker för barn. Han har tre ungdomsböcker klara och en på gång med två tioåringar som hjälper polisen i ett litet samhälle.

– Jag lästa sådana böcker när jag var liten och nu är det dags att betala tillbaka. Och jag får kärleksbrev från unga läsare. Hoppas på julkalender…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22