Per Westerlund – kristen äventyrare

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

Av BERTIL FALK

Julen 1942 var skitkul! Våra japanska rosenbuskar i Enebyberg förfrös och på Europas östfronter kämpade soldater ett vanvettigt krig under de svåraste förhållanden. Hemma i Sverige hade vi dragit åt svångremmen. Att få tag i ris till julgröten var inte det lättaste, men jämfört med vad människorna i de krigförande länderna fick gå igenom hade vi det bra. Julaftonen hemma på Västra Banvägen 17 var traditionell med julklappsutdelning ur en stor klädkorg placerad vid julgranen mitt emot den blåvita Mariebergs-kakelugnen i vardagsrummet. Jag var nio år och fick en julklapp av min syssling Haddi. Det var en bok som hette Tjuvpojken som blev maharaja (Lindqvists, 1940; 1942). Den var mitt livs tredje bok och den andra författad av Per Westerlund.

Den första boken jag läste var nämligen samme författares Det räddande vargtjutet (Lindqvists, 1941), som handlade om två samepojkar i Lappland. Den gjorde inget större intryck på mig, troligen beroende på att det var den boken som jag lärde mig läsa med. Jag läste den inte, jag knagglade mig igenom den. Tjuvpojken som blev maharaja gjorde ett helt annat intryck på mig och la grunden till mitt intresse för Indien, som i dag är något av ett andra hemland för mig. Sen 1977 har jag besökt Indien praktiskt taget varje år, för det mesta minst en gång, ibland fyra gånger, vid ett tillfälle bodde jag 1983- 84 ett halvår i New Delhi.

Tjuvpojken som blev maharaja handlade om kallerpojken Gobinda som tillhörde tjuvkasten i södra Indien. Berättelsen om honom, hur kastens män gick till väga för att stjäla oxar från oxfororna, hur den unge pojken antände sin fars likbål och hur han som trogen hindu utförde religiösa ceremonier öppnade en helt ny värld för mig. Omslaget till denna för mig (som det med åren skulle visa sig) livsavgörande bok visade den unge maharajan Gobinda i full skrud och i bakgrunden sprang konturen av tjuvpojken Gobinda med en stulen oxe på släp. Teckningen var gjord av Bovil, en av de många fina illustratörerna på den tiden. Den var oerhört effektiv och fantasieggande. Detsamma gällde Bovils svart-vita teckningar inne i boken. Berättelserna verkade sanna och verkliga.

Officiell omslagsförlaga

Jag hade ingen aning om vem denne Westerlund var och det var först många år senare, som jag i ett antikvariat kom över ett gammalt nummer av Lektyr (Nr 37, 16 september 1939) och upptäckte att han varit KFUM-sekreterare. Detta nummer av Lektyr, som jag fick tag i nån gång på 70-talet, innehöll fler avslöjanden. Per Westerlund hade där skrivit På besök hos indiska maharajor och artikeln illustrerades bland annat av ett fotografi av Hans Höghet Maharajan av Travancore, som uppenbarligen legat som förlaga till Bovils teckning. (Långt senare upptäckte jag att fotot var ett officiellt porträtt av maharajan, som dessutom förekom på Travancores frimärken.)

Jag insåg nu varför Westerlunds bok förefallit så verklighetsnära. Han visste vad han skrev om. Denna insikt fördjupades när jag i mitten av 90-talet kom över hans bok Kanchenjunga Ett äventyr (Lindqvists, 1938). Där skriver han så här: ”Så vistades jag till exempel en tid hos svenska vänner i Kallernad, eller ’Tjuvarnas land’, som det också heter. Det jag där fick uppleva och höra var ju synnerligen intressant. Jag blev aldrig trött på att höra om kallerfolkets mod och dristighet då det gällde att utföra stölder, om deras list och förslagenhet när de försökte gömma sig för polisen och dra sig undan rättvisans straff. Jag lyssnade och gjorde anteckningar och följde med ut till kallernas byar på slätter och i bergsbygd för att få se och höra så mycket som möjligt.

Snart hade jag anteckningar nog till en rövarroman av bästa slag, och jag hade på ort och ställe sett vederbörande hjältar.” Och den rövarromanen är naturligtvis just Tjuvpojken som blev maharaja, där Per Westerlund kombinerar sina besök hos indiska maharajor med sina strövtåg i tjuvfolkets land.

Med hjälp av Lars Hoffsäter i Axberg-Hovsta församling har jag nu fått fullt klart för mig sambandet mellan Per Westerlunds liv och de böcker han skrev. Fram växer bilden av en mycket märklig man. Han föddes i Stockholm den 4 februari 1898 och verkade i unga år som nomadpredikant i Lappland. Han utbildade sig till diakon vid Stora Sköndal och fortsatte sin verksamhet i Lappland som pastorsdiakon. Han blev KFUM-sekreterare och körde 1936 bil till KFUM:s världskongress i Mysore i Indien. Eftersom han var den förste som kört bil från Sverige till Indien belönades han med KAK:s silverplakett och Svenska motorförbundets guldplakett.

Bland tjuvar och bergsbestigare

Han stannade kvar i Indien och studerade Svenska kyrkans mission och det var då som han kom i kontakt med tjuvkastens folk. Men märkligast är ändå att han under fyra månaders tid försökte att bestiga Kanchenjunga. I en dödsruna över honom läser jag: ”Efter otroliga mödor och faror lyckades han placera den svenska flaggan högre upp än någon annan på den näst högsta punkten i världen. Under tiden förlorade han alla bärare – de vågade ej följa med upp till toppen av fruktan för gudarna.” Den ovan nämnda boken från 1938 handlar just om detta djärva försök.

I ett företal till Kanchenjunga-boken skriver Erik Bergvall att för ”var och en som intresserar sig för sport och sportbragder är föreliggande skildring av ett försök att bestiga berget Kanchenljunga, näst Mount Everest Himalajas högsta bergstopp, en både nöjsam och uppfriskande läsning. Boken är skriven i en äkta sportmannamässig och flärdfri stil av en amatör såväl på författandets som bergbestigningens område och just därför tjusande.” Och Per Westerlund skriver själv i sitt förord, daterat Ghum i Himalaja, juli 1938 så här om sig själv i tredje person: ”Om man har upplevt något som i skönhet och mäktighet övergår gränserna för det vanliga, är det svårt att finna ord att beskriva det. I synnerhet om man inte är begåvad med vältalarens ordrikedom eller den geniala författarens förmåga att berätta. Författaren till efterföljande skildring är amatör i berättandets och beskrivandets konst. Det har förunnats honom att vandra igenom ett av jordens vackraste och egendomligaste länder, med underbar natur, vänliga människor och säregen kultur.”’

Skrev 35 böcker

Per Westerlund tycks ha finansierat sin resa genom reserapporter till Stockholms-Tidningen (som jag ännu inte har studerat) och den anspråkslöse amatörförfattaren fick blodad skrivartand och blev med tiden ett proffs. När han avled 1960, tio dagar efter sin 62:a födelsedag, hade han bakom sig cirka 35 böcker, av vilka hälften utspelar sig på den indiska subkontinenten. Maharajans toffelbärare (Lindblads, 1941) har historisk bakgrund och handlar om en maharaja som från början var toffelbärare. Villes och Valles äventyr i Indien (Diakonistyrelsens förlag, 1938) – utsökt illustrerad av Gunnar Widholm – handlar om två svenska scouters upplevelser medan Med ”Ökenvinden” till Indien (Lindqvists 1943) handlar om tre scouters bilfärd från Stockholm till Indien. Ville och Valle är med i båda böckerna.

Bland tigrar och leoparder (Lindqvists 1939), Utstött i Djungeln (Lindqvists 1944), och Rindi hövdingens son (Lindblads 1949) är några av hans övriga ungdomsböcker som utspelar sig i Indien. Hans indiska resa gav också upphov till faktaböcker med indiska motiv: Som missionär i Tjuvlandet, Coleroon-missionen, Bland kastlösa i Sydindien samt Vargbarn. Om barn som Uppfostrats av vargar och andra vilda djur, tre böcker som jag tyvärr inte lyckats få tag i. Därutöver skrev Per Westertund en rad ”indiska” vuxenböcker. Hustru i de tre drakarnas land (Lindqvists 1943) handlar om en engelsk guvernant som i Indien träffar en tibetan. Hon gifter sig med honom och följer honom till hans hem i Sikkim. I boken Koh-I-Noor (Lindqvists 1945) återberättar han historien om den berömda diamanten.

Verklig bakgrund

Kapten Bright (Lindblads 1948) är grundad på verkliga händelser, men med fingerade namn. Den handlar om en engelsk officer som under dramatiska omständigheter (bakhåll, naturkatastrofer med mera) blir kär i en svensk missionär, gifter sig med henne, själv blir missionär och träffar ärkebiskop Nathan Söderblom. Flickan och stjärnan är också ett romantiskt drama med en sårad schweizare och en indisk läderarbetardotter.

Det visar sig att Per Westerlund antingen baserade sina böcker på verkliga händelser eller på egna erfarenheter. Inte bara så att han hämtar sina miljöer från platser där han verkligen har varit. Man kan också se att samma material återkomma i både faktaframställningar och romaner i något omarbetat skick. På samma sätt som han återanvänt maharajamaterialet i flera sammanhang, återkommer berättelser från hans år i Lappland i ungdomsböckerna Skinn-Lars och vargarna, Kabb och hans snabba ren samt Post-Olle, som kom 1947-1948 på Lindblads. Precis som i Det räddande vargtjutet förekommer i dessa böcker vargar som jagar människor och renar.

Studerade indianer i USA

Han skrev också en rad indianböcker. Vita Vargens hjärta (1951), I ”Vassa Pilens” våld (1953), De fyra pilarna (1954) och Svarta Hästen (1955), alla på Lindblads förlag. Även här gjorde han sina studier på plats. I en av dödsrunorna i samband med hans bortgång heter det så här: ”En tid var han bosatt i Nyköping. Så for han till USA för att studera indianerna och för att högtidstala på svenskdagen på några större platser i Staterna. Från Nordamerika drog han sig nedåt genom Sydamerika till kusten mot västindiska öarna och gjorde bland annat fotvandringar genom djungeln. På basis av sina upplevelser skrev han indianböcker.”

Boken Rakt in i Äventyret (Westerbergs 1955) är ett amalgam av Per Westerlunds olika upplevelser. Huvudpersonen Olle lever till att börja med på samers vis i Lappland och reser sen på motorcykel till Indien. Han är med på vargjakt i Lappland. Han låter en missionär predika Guds ord och boken är kristet färgad. Per Westerlund var kristen alltsen ungdomen, men när jag läste Tjuvpojken som blev maharaja misstänkte jag aldrig att han vistats bland missionärer i Indien. Det håller jag honom räkningen för.

Under pseudonym

Han skrev åtminstone två böcker under pseudonym. Dels romanen Och dock tro…, 1956 och dels Äventyr i Mexico (Pojkarnas Äventyrsbok), också den 1956. Både under namnet Lennart Hall. Tyvärr har jag inte heller fått tag i dessa två böcker.

Det finns anledning att förmoda att denne äventyrare fick sin kristendom fördjupad på äldre dagar. Hans böcker blev alltmer färgade av hans tro. Den 16 juni 1955 prästvigdes han vid 57 års ålder i Strängnäs domkyrka. Han verkade sedan de fem sista åren av sitt liv i Oxelösund. Kloster, Ludgo-Spelvik och Torö innan han slutligen kom som pastorsadjunkt till Axberg-Hovsta. Den 20 februari 1960 jordfästes han i Hovsta kyrka och gravsattes i Nyköping där hans hustru Doris verkade som småskolelärarinna. Istället för blommor ombads sörjande att tänka på Inomeuropeisk Mission.

Opretentiös stil

Jag har under årtiondenas lopp lyckats skrapa ihop huvudparten av de böcker han skrev, men det fattas som läsaren säkert märkt fortfarande en hel del. Hans skrivstil var oprententiös. Det som kan stöta bort en läsare av i dag är hans användning av verbformer, som voro i stället för var, fingo i stället för fick etc., men han är både läsbar och framför allt läsvärd än i dag. Han skrev medryckande och hade en rak och ledig stil.

I dag vet vi vilket oerhört företag det är att bestiga Kanchenjunga och Per Westerlunds tilltag kan tyckas oseriöst och patetiskt. Men han gjorde sitt försök utifrån sin tids föreställningar och den som läser hans bok håller förhoppningsvis med mig om att den speglar attityden hos en äkta äventyrare och vetgirig medmänniska. Boken är också en intressant faktasamling och ett behagligt tidsdokument. Han var något av en upptäcksresande, resebeskrivare, historiker och äventyrare i en och samma person. Vi som aldrig försökt är nog inte de rätta att sätta oss till doms i våra läderfåtöljer.

Hinduernas phallossymbol

Själv har jag bara vid ett tillfälle fotvandrat i Himalaya. Det var då jag i början av 80-talet tillsammans med Triloki Nath Dhar vid All India Radio i Srinagar och textilkonstnärinnan Tora Greve från Limhamn vandrade upp till Amar Nath, grottan på drygt 4000 meters höjd i Kashmir. För att hinna fram till det ögonblick då fullmånen i augusti lyser rakt in på hinduernas heliga isbit, en märklig phallossymbol som dyrkas som Herren Shivas lingam, så gjorde vi den jobbiga vandringen på tre dagar i stället för anbefallda fyra. Det var för min del att ta i! Jag sov totalt utmattad 24 timmar när vi på kvällen den fjärde dagen återkom till Srinagar – till skillnad från Tora Greve som alltsedan sina norska barnsben är van att vandrare i fjäll och alper. Men den vandringen var inte inspirerad av Per Westerlund. Det var drygt 15 år senare som jag upptäckte hans attack mot Kanchenjunga.

Läsbar trots verbtermen

Kan man verkligen läsa hans bok om Kanchenjunga så här 60 år efter det att den publicerades?

Ja, faktiskt. I varje fall glömmer jag snabbt bort de gammaldags verbformerna och rycks med av den trivsamma framställningen, som ligger milsvitt från hårdkokta deckare och tuffa rymdäventyr. Per Westerlund är en fängslande skribent som har mycket att berätta och när jag läser hans bergbestigarbok med beskrivningar av de tropiska dalarna i Sikkim och de snötäckta bergstopparna längtar jag själv dit.

Jag vill se med egna ögon hur det ser ut nu – sex årtionden senare. Finns de 150 olika orkidéarterna kvar? Tillber de enkla buddhisterna alltjämt den farlige guden i Kanchenjunga eller dyrkar de numera andra gudar ute på Internet?

Det slår mig också efter alla dessa årtionden, under vilka uppgifter om Per Westerlund då och då droppat in i min Westerlund-dossier, att han är en man som levt ett så pass intressant, spännande och annorlunda liv att nån borde skriva hans biografi.

Men trots att många av hans böcker gick ut i stora upplagor och trycktes om och om igen i tiotusentals exemplar, så tycks han helt ha glömts bort, både av KFUM, Svenska kyrkan och de unga och gamla som läste hans böcker.

Det finns säkert mycket mer material om honom spritt här och där i Sverige, Indien och Amerika.

Vet Du något om Per Westerlund, hans liv och författargärning, har Du några bilder av honom, känner Du nån som kände honom – så hör gärna av Dig.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22