Per Wahlöö som borgerlig journalist

Feb 9th, 2013 | By | Category: 2013-02 feb, Artikel

Av Per Hellgren

Per Wahlöö var mest känd som litterär vänsterapostel i 1970-talets nyöppnade socialrealistiska deckarlandskap. Men från början var han i journalistkretsar mest känd som rapp och mångsysslande reporter i Malmö med en helt annan politisk agenda på den konservativa kvällstidningen Kvällsposten. Journalistiken innebar en resa för Per Wahlöö, från att vara borgerligt konservativ till att undan för undan vurma för 1960-talets modeideologi nummer ett; socialismen.

Per WahlööPer Wahlöö (1926–1975) är en av Sveriges internationellt sett mest berömda författare där de tio polisromanerna om Martin Beck, som han skrev tillsammans med Maj Sjöwall mellan åren 1965 och 1975, bildar kronan på verket. Innan dess hade Wahlöö mutat in ett revir som egensinnig prosaist från och med debuten med Omslag till Himmelsgetenromanen Himmelsgeten 1959 via en rad stilsäkra makt- och diktaturskildringar av internationellt snitt, främst Lastbilen (1962), Uppdraget (1963) och Generalerna (1965).

Hans karriär som journalist är inte lika känd. I en studie som jag nyligen gjort för Södertörns högskola har jag undersökt huruvida den vänsterideologiska samhällskritik som gjorde Per Wahlöös författarskap så berömt emanerade från den journalistik han producerade innan eller rent av samtidigt med författarkarriären. Svaret blev, något förvånande, att den unge journalisten Per Wahlöö var något helt annat än den äldre vänsterförfattaren Per Wahlöö. (Uppsatsen: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-15288)

Lastbilen på loppis
Första gången jag på riktigt allvar lade märke till Per Wahlöö var någon gång i slutet av 1990-talet. Jag besökte en loppmarknad och fick syn på en luggsliten pocketroman med svart omslag och den uppseendeväckande korthuggna titeln Lastbilen. Jag hade läst Sjöwall–Wahlöös välkända deckare tidigare, men kopplade inte direkt att det var den Wahlöö eftersom deckarduon Sjöwall–Wahlöös enhetliga framtoning var minst lika inkörd i medvetandet som andra svenska tandemartade nöjesinstitutioner, främst HasseåTage och Magnus och Brasse.

Så jag började läsa de sju romaner Per Wahlöö skrev innan han slog sig ihop med Maj Sjöwall. De var båda två journalister från början, men det är först på senare år som jag verkligen funderat på Per Wahlöö som journalist. Vad skrev han egentligen om? Har det något samband med det han skrev om i de ytterst formsäkra solo-romanerna? Var han en bra eller dålig journalist? Frågorna hopade sig. En av Sveriges mest betydande författare i internationellt hänseende med en nästan tjugo år lång journalistkarriär – som ingen visste särskilt mycket om.  Så jag började rota.

Kulturjournalist på högerkanten
Wahlöö gjorde direkt efter skolan en snabb karriär som rapp, träffsäker och saklig reporter bland Malmös tidningar från slutet av 1940-talet och en bit in på 1950-talet. Film var hans specialområde men han var även kriminalreporter, bokrecensent och till sist även sportreporter. Mest tongivande var hans kulturartiklar i Kvällsposten där han gav uttryck för sin ideologiska hemvist som milt uttryckt var en bra bit ut på högerkanten. Då. Kvällsposten var ett konservativt organ startat av Sydsvenskan för att hacka sig en redig bit av kvällstidningskakan i Skåne i slutet av 1940-talet, trots pappersransoneringarna som höll den expansiva mediesektorn hårt i schack vid den tiden.

Per Wahlöö i Kvälls-Posten

Presentation av medarbetarna i Kvällsposten 1950. Per Wahlöö specialist på film med signaturen Pietro

Den konservativa prägeln på Kvällspostens journalistik syntes inte bara i ledarspalterna utan även i bland annat Per Wahlöös små debattinlägg på sidan två under rubriken ”Vi diskuterar i dag” där han ondgjorde sig över allt från tecknad våldsfilm som Tom & Jerry, vilken han ansåg påverkade barnen negativt, till hur de kommunistiska upproren i Asien riskerade att hota världsfreden. Så här kunde det låta i Kvällsposten 28 september 1951 angående ny tecknad film:

Stora, grova marschkängor, som trampar en katt platt mot stenläggningen, någon rullar ihop katten som ett papper, sticker den i brasan och tänder en cigarr. Samma katt, hel och bra igen – någon slår den på käften med en hammare, tänderna krossas och ramlar ut. Är det roligt? Är det uppbyggligt?

Det var också i Kvällsposten han inledde sin bana som Spanienskribent vilket så småningom skulle utmynna i flera romaner med den spanska diktaturen som fond. Han och dåvarande fästmön Inger Andersson vistades i augusti 1951 en period på Mallorca varifrån de också rapporterade i Kvällsposten. Trots Wahlöös barndomsintryck av Spanska inbördeskriget i allmänhet och massakern i Guernica i synnerhet var Mallorca-artiklarna närmast kliniskt rena från Franco-kritik. Som kriminalreporter på Kvällsposten hade Wahlöö också ett relativt okritiskt förhållningssätt till polisen och krigsmakten. Denna syn skulle naturligtvis radikalt ändras under början av 1960-talet.

Antivåld
Senare under 1950-talet började Wahlöö frilansa med en mängd artiklar där han gick loss på den moderna våldslitteraturens inverkan på barn och ungdom. Ett uttalat antivålds-engagemang stod där tydligt och kopplingarna till barn- och ungdomskultur gjorde att Wahlöös texter närmast framstod som konservativt kyrkliga predikningar vilka varnade för den moderna skräpkulturen, främst av amerikanskt snitt. En amerikansk post-världskrigsmodernitet som gått för långt i sin kommersiella och kulturella nivellering. Wahlöö månade ofta om barn och ungdomar i sina artiklar, inte minst som frilansskribent.

Artikel i Barn i hem-skola-samhälle,

Artikel i Barn i hem-skola-samhälle, nr 1 år 1957.

Några av dessa artiklar skrev han i tidskriften “Barn i hem, skola, samhälle” där tonen ofta var uppskruvat konservativ och beskyddande. I en artikel med den moralgenomstungna rubriken ”Bör flickorna lifta” i Barn i hem, skola, samhälle 1954 nr 4 skräder Wahlöö inte orden utan går rakt på sak:

Jag har full förståelse och lite till för alla de föräldrar, som svarar ett kategoriskt nej på alla bevekande böner. Och de som drar sig för att säga nej bör tänka sig för både en och två gånger och aldrig glömma huvudregeln: Låt aldrig en flicka lifta ensam och övertyga er alltid om att hon har förmåga att reda ut en trasslig situation utan att nerverna börjar svikta!

Gangsterfilm
Det finns dessutom en mycket intressant paradox avseende Per Wahlöö som tar avstamp i hans borgerliga ungdom och tar ytterligare fart senare i karriären. Samtidigt som han i Kvällsposten förde fram kritik mot den amerikanska kulturindustrins mest banala och frånstötande sidor i allt från kverulerande långartiklar om seriemagasin till kortare filmrecensioner och monografiska reportage om filmskapare vilade Per Wahlöös karriär som filmskribent på en ohöljd fascination för amerikansk genrefilm. Ännu en paradox finner man mellan hans kritik mot den banala kriminallitteraturen, främst i frilansartiklar under andra halvan av 1950-talet, och hans egen litterära karriär med kriminalromaner samt översättningar av Ed McBains kioskdeckare under 1960- och 70-talet.

Tittar man på språket som det ideologibärande navet i Per Wahlöös texter får man nog anse att just texterna om seriemagasin och kriminallitteratur genomgick en stilistisk metamorfos från 1954 års raka moralkakor till 1957 års nästan överlastade stilövningar såsom de senare skulle återkomma i hans skönlitterära verk, främst i debutromanen Himmelsgeten (1959). Ibland nådde Wahlöö rent av humoristiska höjder då han försökte redogöra för den amerikanska nöjesindustrins desperata penningjakt i en urlakad och andefattig post-västernfilmsbransch med tidsenlig inriktning mot science fiction. Så här skrev Wahlöö i Norrköpings Tidningar 1 juni 1956 och artikeln ”Våld i världsrymden”:

Redan 1948 hade bakgatsgangstern och präriens ädle snabbskytt skuffats ned från 15-centsböckernas parnass, detroniserade av robotar och marsgubbar […] Och de pennornas följsamma tjänare, som bär det tunga ansvaret för scenarion och serietexter, tövade inte att sätta raketaggregat på sheriffen […] Annars förblev allt sig ganska likt, ty den blonderade pinuppans yppiga kurvatur (redan den science-fiction så god som någon) klarade krisen lika galant som förläggarnas dubbelhakor och vulgärprosans feta floskler.

I denna långa rad artiklar om serietidningar och vålds- och science fiction-litteratur avtecknade sig Per Wahlöös allra tydligaste samhällskritik i femtiotalistisk tappning med klassiska kalla kriget-kopplingar om vapen med massdödande effekt. Som frilansreporter kunde han träda fram ordentligt för att ventilera sina åsikter, dock inom de publicerande organens etiska ramprinciper, får man förmoda. Därför överglänste nog det nästan kyrkligt konservativt moraliserandet den betydligt ideologiskt tyngre Amerika-kritiken. I dessa artiklar framträdde ändock för första gången anti-imperialisten, pacifisten och fredsivraren Per Wahlöö på allvar. Här sammanstrålade flera av de teman som han ständigt återkom till i sina femtiotalsartiklar: den amerikanska våldskulturens prägling av våra barn och ungdomar kopplat till en USA-kritisk diskurs. Där ingredienser från en alltmer kaxig atombombspotent utrikespolitik, med exemplen Korea, Indokina och Iran i främsta ledet, samsades med en konformistiskt nivellerad kulturindustri där trötta cowboystjärnor förpassats till kulissen medan pinuppor och imperialistiska rymdfarare intog scenen.

FIB 1962Mer vänster
Åren 1959 till 1965 var en tid då Per Wahlöö genomgick den mest iögonfallande utvecklingen i sin ideologiska och samhällskritiska journalistik. Magasinpressen i Stockholm innebar ett nytt journalistiskt fält där såväl resurser som utrymme för åsikter radikalt förändrades. Artiklarna blev färre men längre än i dagspressen, Wahlöös egen skribentröst fick större genomslag i texterna. Förarbetet med artikelserier blev likaså längre och fick kosta mer pengar. Den vänsterpolitiska udden skärptes i och med att Wahlöö efter sommaren 1961 lämnade Veckorevyn och istället började skriva för den socialdemokratiska tidningen Folket i Bild där bland annat hans kritik mot Francos diktatur fick fullt utlopp.

Till vänster en sida ur Folket i Bild, FiB, nr 22 1962.

Wahlöös position på det redaktionella och journalistiska fältet både stärktes och mattades av. Främst på grund av arbetarrörelsens försäljning av FiB till Bonniers. Någonstans där radikaliserades Wahlöö ytterligare och började, främst i sitt författarskap, kritisera just socialdemokratin för att vara fega och bedriva en räddhågad socialism. Men samtidigt som Per Wahlöö själv genomgick en radikalisering pågick detta också i det omgivande samhället vilket småningom kulminerade med den amerikanska krigsmaskinens förödande uppladdning i Vietnam och FNL-rörelsens intåg i Sverige samt, som en omedelbar konsekvens, ett allmänt uppsving för socialism i samhället.

Två nyckelpunkter
Jag tror mig ha hittat två brytpunkter vilka jag ser som avgörande för den vidsträckta kronologiska process som innebär Per Wahlöös ideologiska vindkantring, från borgerlig till vänsterpräglad, vilket även påverkade hans samhällskritiska journalistik: Dels (1) en längre vistelse i Spanien i mitten av 1950-talet då han förmodligen kom i kontakt med katalanska vänsterrebeller vilket kan ha resulterat i att Wahlöö så småningom fick lämna landet, (2) dels arbetarrörelsens diskutabla försäljning av FiB till Bonnierägda förlaget Åhlén & Åkerlund vid årsskiftet 1962/63. Dessa båda händelser anser jag vara av nyckelkaraktär vilket innebär att de skulle kunna ligga bakom ett slutgiltigt vänsterideologiskt formerande av Per Wahlöö som författare och debattör. Vilket i sin tur kom att ha en radikalt avgörande betydelse för såväl hans beslut att överge journalistik till förmån för ett skönlitterärt författarskap som i mångt och mycket kom att radikalt förändra den moderna svenska litteraturen.

———————————————————————————————–

Fakta: Per Wahlöö (1926–1975)
Per Fredrik Wahlöö föddes 1926 i en traditionellt borgerlig familj där fadern Waldemar var journalist, senare redaktör för Lundasidorna i Sydsvenska Dagbladet Snällposten, och modern Karin arbetade som kontorist, senare som hemmafru.

När Per Wahlöö var två år gammal flyttade familjen från Göteborg till Lund där han sedan växte upp. Föräldrarna var involverade i stadens konstnärskretsar och var uttalade anti-nazister under Hitlertiden. En avgörande händelse i Per Wahlöös ungdom var fascisternas bombningar av staden Guernica under spanska inbördeskriget som han tog mycket hårt.

Per Wahlöö arbetade som journalist mellan åren 1947 och 1964.

Tidningar han var anställd på: Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Kvällsposten, Veckorevyn, Folket i Bild, FiB-aktuellt. Utöver det frilansade han även för både tidningar och tidskrifter.

Åren 1965–1970 satt han även med i redaktionsrådet för den nya vänsterns tidning Tidsignal.

Egna böcker:
Himmelsgeten (1959)
Vinden och regnet (1961)
Lastbilen (1962)
Uppdraget (1963)
Det växer inga rosor på Odenplan (1964)
Mord på 31:a våningen (1964)
Generalerna (1965)
Stålsprånget (1968).

Böcker tillsammans med Maj Sjöwall:
Roseanna (1965)
Mannen som gick upp i rök (1966)
Mannen på balkongen (1967)
Den skrattande polisen (1968)
Brandbilen som försvann (1969)
Polis, polis, potatismos! (1970)
Den vedervärdige mannen från Säffle (1971)
Det slutna rummet (1972)
Polismördaren (1974)
Terroristerna (1975)
Sista resan och andra berättelser (2008).
_______________________________

Fakta Per Hellgren (f. 1974)
Är verksam som frilansjournalist och har ett förflutet som litteraturkritiker och journalist på tidningen Folket i Eskilstuna. Just nu arbetar han på en bok om Per Wahlöö och dennes romaner skrivna innan Sjöwall–Wahlöös polisromaner om Martin Beck.

———————
Piratförlaget, som på nytt ger ut hela serien Roman om ett brott, de tio böckerna om Martin Beck, har på sin webbplats nyheter. Aktuellt är att Maj Sjöwall nu i Barcelona tar emot Pepe Carvalho-priset för sviten: http://www.piratforlaget.se/authorship/per-wahloo/

Taggar: , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22