Pärlkorset

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av Torsten Scheutz


Hur gammal ska en kriminalnovell vara för att bli en klassiker? I modern tid räknas genren från Edgar Allan Poes framträdande 1841, för 150 år sen. I Alfred Hitchcocks Mystery Magazine blev Margery Allinghams The Chocolate Dog, publicerad 1967, året efter hennes död, klassiker redan 1993. Då var den bara 26 år gammal. När DAST nu kommer med Torsten Scheutz (f. 1909) novell Pärlkorset (Allers 35/1950), har novellen över 50 år på nacken. Scheutz var inte så road av att skriva romantiska berättelser som veckopressen ville ha, men lyckades med att sätta thriller- och/eller rysarknorr på sina romanser. Om Pärlkorset gäller det Julian Symons skrev i förordet till antologin Strange Tales from the Strand Magazine: “Detta är typiska Strand berättelser – robusta, opretentiösa, utan pretentioner på psykologisk subtilitet. De flesta skrevs utan någon annan allvarlig avsikt än att fånga läsarens uppmärksamhet under någon timme, ändå gör de flesta mer än så, de lämnar ekon i sinnet.” Det har kriminella identitetsdramat hade platsat i Strand.

Första natten var jag halvt medvetslös. Jag måste ha yrat, för när flickan kom in i rummet trodde jag att hon var min syster och att jag låg i min säng i Stockholm. Hon lutade sig över mig och lade handen på min panna.

Jag såg att hon var ung och vacker.

– Vem är ni? frågade jag.

– Jag är syster Elena, er nattsköterska.

Nu ska ni inte vara så orolig utan försöka sova. Vi ska snart få er frisk igen.

– Var är jag?

Hon log.

– På sjukhuset i Trujillo. Ni kom hit med flygplan i dag. Minns ni inte det?

Vad jag mindes var dunkelt och förvirrat, jag gick i tät, snärjande urskog, som låg i halvdunkel under ett tak av ångande grönska. Sedan låg jag i ett tält och såg oroliga ansikten omkring mig. En röst sa att det var på tok och att jag måste ha ordentlig vård. Jag satt i en kanot, som två indianer paddlade fram över gulslammigt vatten. Solen sved i ögonen, men jag skakade av köld. Så satt jag i ett flygplan och häpnade över att djungeln såg ut som grön mossa där upp ifrån. Efter den gröna oändligheten kom bergen, röda och isiga och krönta med snö. Och slutligen havet och vita hus längs en halvmånformig bukt.

Jag kände mig ensam och övergiven som den gör som ligger sjuk bland främlingar.

– Stanna hos mig, bad jag.

– Jag ska sitta hos er en stund. Sen måste jag tänka på mina andra patienter.

Hon tycktes ana hur jag kände mig. Hon

tog tyst min ena hand och höll den mellan sina båda. Jag slöt ögonen, och när jag öppnade dem igen var hon borta.

Jag är svensk zoolog och hade följt med en vetenskaplig expedition till urskogarna omkring Iquitos vid Amazonflodens övre lopp. Vi var nästan färdiga med vårt arbete när jag fick en svårartad djungelfeber och fördes till Trujillo på Perus västkust.

Hela dagarna låg jag och väntade på kvällarna. Då jag skulle få återse syster Elena. Hon satt alltid en stund hos mig. Om jag inte var omtöcknad av febern brukade han be att jag skulle berätta om Europa. Hon lyssnade med drömmande blick, som om jag öppnat portarna till en sagovärld. Men jag kunde inte få henne att tala om sig själv. Hon undvek skickligt alla mina frågor, och efter två veckor visste jag bara hennes efternamn: Barras. Av dagsköterskan fick jag veta att hon bodde på Calle de Bolivar med sin far, som var en välbärgad man.

Men hon sa inget om det som jag var så ivrig att få veta: ifall det fanns någon man i hennes liv eller ej.

När hon kom den kvällen låtsades jag sova och betraktade henne under ett halvslutna ögonlock. Hon stod och såg på mig med ett egendomligt forskande uttryck.

– Ni sover inte, sa hon. Varför har ni frågat ut syster Eulalia om mig?

– Jag har något att tala om för er.

Hon satte sig tveksamt. Jag drog henne intill mig och kysste henne. Hon gjorde inte motstånd men besvarade inte heller kyssen.

När jag släppte henne reste hon sig och såg allvarligt på mig:

– Det var dumt och onödigt.

– Jag gjorde bara vad varje förälskad man vill göra, sa jag, men jag kände mig liten och skamsen inför hennes lugna blick.

– Ni är inte kär i mig. Nästan alla patienter inbillar sig ett slag att de är förälskade i sin sköterska. Men det går snart över.

– Jag är gammal nog att kunna tyda mina egna känslor.

Hon föste upp en blåsvart hårslinga som kommit på avvägar.

– Vi var goda vänner. Jag har tyckt om att sitta hos er och höra er berätta. Ni kommer från en annan värld som jag drömmer om, och jag fick se den genom er. Varför måste ni förstöra alltsammans?

– Förstår ni inte att jag vill ta med er dit?

Hon tycktes lyssna till en röst inom sig.

– Jag älskar er inte.

– Betyder det att ni älskar en annan?

Hon böjde tyst på huvudet och gick. Jag kände febern drivas i höjden av den oro som bara hennes varma röst och mjuka händer kunde stilla.

Nästa gång jag såg henne var hon vänlig som vanligt, men på ett opersonligt sätt, som mot en främling.

– Jag hörde av doktor Ramirez att ni kanske blir utskriven om en vecka. Vi ses inte mer. Jag slutar nämligen mitt arbete i morgon,

– Varför? Jag var ledsen och häpen.

– Ni har ingen rätt att fråga ut mig om mitt privatliv.

– Förlåt mig, sa jag bittert. Men som ni vet råkar jag vara intresserad av allt som rör er.

Hennes röst blev vänligare.

– Jag önskar er lycka till på resan hem och för framtiden. Och tack för pratstunderna.

– Får jag inte träffa er igen? Vill ni inte hälsa på mig någon gång?

– Nej, hon räckte mig handen. Adios.

Jag var halvt från vettet av längtan efter henne. Jag sa mig att jag skulle söka upp henne. Jag skulle inte ge upp. Jag var trettio år gammal och jag visste att mina föregående kärleksupplevelser bara varit krusningar på ytan av mitt känsloliv. Men det jag kände för Elena var något stort och äkta, som bara kommer en gång i en människas liv.

Efter tre dagar härdade jag inte ut längre på sjukhuset. Jag sa åt doktor Ramirez att om han vägrade att skriva ut mig skulle jag gå min väg i alla fall.

– Som ni vill, sa han med sårad min i sitt trinda kerubansikte. Men jag frånsäger mig allt ansvar.

Jag for till det största hotellet i Trujillo. Det var sent på eftermiddagen när jag mätt och svag gick ut för att ta en droskbil och fara till Calle de Bolivar. Utan för hotellingången stötte jag ihop med Elena. Hon var klädd i vitt och bar ett klarrött korallhals­band.

Hon stannade tveksamt.

– Är ni redan utskriven?

– Jag måste få tala med er, sa jag ivrigt.

Nu eller när det passar er. Jag har så mycket att säga.

Hennes blick blev kall och avvisande.

– Har jag inte uttryckt mig tydligt nog?

Jag vill inte ha något med er att skaffa, och jag är tacksam om ni lämnar mig i fred!

Hon skyndade vidare. Jag tog några steg efter henne men fick ett yrselanfall och måste stödja mig mot hotellets vägg. Sedan släpade jag mig upp på rummel. Men jag tänkte fortfarande inte ge upp.

Skymningen föll. Jag för till hennes hem på Calle de Bolivar. Det var ett vackert vitt tvåvåningshus i en trädgård med palmer och rosor och blommande hibiscusbuskar. Den brunhyade kvinnan som öppnade sa att senorita Barras inte träffades. Desperat och eländig for jag tillbaka till hotellet. Jag måste ha någon att tala med, och senare på kvällen slog jag mig i språk med en gammal vithårig fransman, som fiskat pärlor i Söderhavet och gladde sig åt att få en intresserad lyssnare.

– … sex fulländade pärlor, monsieur, sammanvuxna till ett kors. Det var ett fynd som varje pärlfiskare drömmer om. Vi hade lämnat Sydney flera månader tidigare, och bara hittat några ynkliga pärlstackare, som inte ens skulle inbringa så mycket att jag kunde betala besättningens löner. Det var tidigt en morgon när vi hade legat i lä för storm i tre dagar. Jag hade två dykare, en japan och en kanak. Det var japanen som hämtade upp ostronet med pärlkorset. Han dog i dysenteri under resan tillbaka till Sydney. stackarn.

Den gamle fransmannen försjönk i sina minnen. Jag såg scenen framför mig. Skonaren Steg och sjönk på de blanka dyningarna med en låg, palmkransad ö i bakgrunden. Dykarna kom upp från djupet med korgarna fulla av ostron. Varje gång hoppades fransmannen att finna en skatt i deras skälvande inre, och alltid förbyttes hoppet i missräkning. Men plötsligt höll en brun hand upp sex pärlor i form av ett kors. och han var en förmögen man.

– Den dagen vände sig turen, fortsatte fransmannen. Jag fann en mängd stora pärlor. Jag sålde dem i Sydney men behöll korset och gav besättningen skonaren i present. Sedan for jag till Goa. Känner ni till Goa? Det är en liten portugisisk besittning på Indiens västkust. Jag hade varit där en gång tre år tidigare, som eldare på ett engelskt fartyg. Där såg jag en kvinna som jag aldrig kunde glömma. Hon hette Maria Da Sylva och var dotter till en portugisisk ämbetsman. Jag fick aldrig tala med henne, jag var ju bara en sotig slav från ett maskinrum. Hon var sexton år gammal. Nu for jag tillbaka till Goa som en gentleman, en man av värld. Jag vann henne, och hon blev min hustru. Pärlkorset blev min morgongåva till henne. Inga ord kan göra rättvisa åt hennes skönhet, monsieur.

Fransmannen var utan tvivel en bildad man, och jag undrade vilka ödets växlingar som förvisat honom till ett maskinrum i tropikernas hetta.

Han suckade.

– Hon dog när vårt barn föddes. Jag hade framgång och tur. Snart ägde jag en flotta av skonare som fiskade pärlor. Jag blev en rik man, men utan henne var min rikedom utan värde. Om jag inte haft min dotter skulle jag ha skjutit mig en kula för pannan. Hon är min ålderdoms tröst. Vi befann oss i Singapore när japanerna kom och flydde hit med en av mina skonare.

– Pappa, hördes en mjuk röst genom sorlet. Det är sent. Du lovade att vara hemma klockan tio.

Jag såg in i Elenas häpna ansikte.

– Ah, sa fransmannen och reste sig Som ni ser är jag strängt påpassad. Detta är min dotter Elena. Elena Barras. Jag uppfattade inte ert namn, monsieur:

Jag sa mitt namn.

– Vi känner redan varandra från sjukhuset.

Barras lyste upp.

– Verkligen? Monsieur har varit ett mycket angenämt sällskap. Ni måste komma hem till oss på Calle de Bolivar. I morgon kväll? Då säger vi till middagen klockan halv åtta.

Jag låtsades inte om Elenas blick, som bönföll mig att tacka nej.

– Jag kommer gärna, sa jag.

Jag undrade om jag skulle få träffa mannen som Elena sagt att hon älskade, men det var bara vi tre till middagen. Elena var tyst och undvek att se på mig. Barras pratade i ett och gay henne emellanåt en förbryllad blick. Jag hade en känsla av att han genomskådade oss båda. Efter middagen förde han mig in i biblioteket för att visa sina vapen. Plötsligt tog han sig åt hjärtat och sjönk ned i en stol.

– Ropa på Elena, monsieur, viskade han. Vi hjälptes åt att lägga honom på soffan i biblioteket, och jag väntade hos honom medan Elena sände en av tjänarna efter doktor Ramirez. Han iakttog mig stadigt under halvslutna ögonlock.

Jag började känna mig illa till mods under hans granskning.

– Hur känner ni er nu? frågade jag.

– Jag repar mig snart. Jag får sådana här påminnelser om min dödlighet då och då. Egentligen tog jag er hit in för att prata med er på tu man hand. Säg mig, hur pass väl känner ni Elena?

– Jag har bett henne bli min hustru. Han nickade.

– Och hon vägrade naturligtvis. Jag har undrat varför hon slutade så plötsligt på sjukhuset.

Elena kom in, och jag reste mig.

– Jag ska inte störa längre. Tack för i kväll. Jag hoppas att ni snart kryar på er.

– Antagligen träffas vi i baren på hotellet i morgon kväll, sa Barras.

Elena räckte mig handen i porten, men jag skakade på huvudet.

– Följ mig åtminstone till grinden.

Hon höjde på axlarna men följde med.

Stjärnorna blinkade vänligt genom ett varmt dis.

– Så det var er far ni menade? sa jag.

– Förstår ni nu? Han är så gammal och ensam, och jag är allt han har. Vill ni nu äntligen lämna oss i fred?

När jag tog henne i mina armar kämpade hon vilt emot, men så med ens gav hon efter och blev mjuk och varm i min famn. Under ett långt ögonblick brände hennes läppar mot mina. Så slet hon sig loss och sprang tillbaka. Porten slogs igen.

Jag for tillbaka till hotellet, som berusad över upptäckten att hon älskade mig. Hur egoistisk Barras än var skulle jag tvinga honom all inse att han inte kunde stå i vägen för hennes lycka.

Men när jag ville träffa honom nästa dag blev jag inte insläppt, och när jag försökte på eftermiddagen fick jag åter veta att varken senor Barras eller senorita Elena tog emot

Jag skickade ett brev till Elena med bud att hon skulle sätta sig i förbindelse med mig. Jag väntade förgäves hela kvällen. Nästa morgon kom ett brev, men till min förvåning var det från Barras. Jag började läsa det med onda aningar, som snart förbyttes i häpnad:

“Förlåt att jag inte tog emot er i dag, men det var Elena som övertalade mig att inte göra det. Jag har haft ett långt samtal med henne. Till slut erkände hon att hon älskar er men att hon under inga omständigheter kommer att lämna mig så länge jag lever. Hon vet att mina dagar är räknade, även om jag fick dö en så kallad naturlig död. Jag säger om, och när ni har läst detta brev till slut förstår ni varför. Jag är glad att Elena har funnit er – försynen lät er träda in i hennes liv i rätt stund. Jag besvär er att aldrig låta henne veta orsaken till det steg som jag tänker ta, och jag vet att jag kan lita på er. Vad jag nu skriver är också ett slags bokslut – jag känner behov av att anförtro någon annan det som jag har burit så länge inom mig.

Mitt rätta namn är Jules Leblanc. Jag föddes i Paris för sextiofyra år sedan. Mina föräldrar dog innan jag uppnått mogen ålder men efterlämnade så mycket att jag kunde utbilda mig till det yrke jag valde: ingenjörens. Under min sista termin vid Ecóle Polytechnique förälskade jag mig i Rachel, hustrun till en av mina lärare. En dag överraskade mannen oss i hemmet, drog en revolver och förklarade att han tänkte skjuta oss båda. Jag försökte ta vapnet från honom, men ett skott brann av och träffade Rachel i hjärtat. På Mureaus förvrängda vittnesmål dömdes jag till tio års straffarbete på Djävulsön.

Efter sex år rymde jag tillsammans med tre andra fångar, alla yrkesförbrytare, och efter fruktansvärda lidanden sköljdes vår lilla farkost i land på Venezuelas kust. Våra vägar skildes, och jag har ingen aning om deras vidare öden.

I en hamnstad lyckades jag komma över en drunknad fransk sjömans papper. Jag blev André Gidon och följde som eldare med ett fartyg till New York, där jag steg i land, besluten att skapa mig en ny existens. Efter åtta år satt jag som chefsingenjör på en kemisk fabrik.

En dag uppsöktes jag av två man. Till min förfäran kände jag genast igen den ene, Herome Paillard, en ungdomsbekant som alltid varit en slarver och en odugling och tidigt försvunnit till sjöss. Den andre var en mexikan vid namn Guerrera. Paillard förklarade att han hade sett mig på gatan och genast kände igen mig, att han visste att jag hade rymt från Djävulsön, att det existerade en överenskommelse mellan Förenta staterna och Frankrike om utlämning av brottslingar och att han skulle ange mig för polisen om jag inte betalade honom tiotusen dollars.

Jag svarade alt jag inte ägde så mycket i kontanter men att jag skulle lägga femtusen dollars om ett par dagar och sedan betala så mycket jag kunde varje månad. Paillard samtyckte. Naturligtvis tänkte jag inte lämna honom några pengar eftersom jag i så fall skulle ha fått honom på halsen för resten av mitt liv. Jag måste fly, försöka sopa igen spåren och börja om från början någon annanstans under ett nytt namn. Men de pengar jag hade tillgängliga smög jag mig bort från min bostad samma natt.

Men Paillard och Guerrera hade förutsett något sådant och väntade på gatan. Jag försökte springa ifrån dem, men Paillard hann i fatt mig, och vi började brottas. Jag slog honom i gatan, men nu anföll Guerrera mig. Paillard kom på fötter med en kniv i handen. Jag hade livtag på Guerrera och svängde runt för att använda hans kropp som sköld. Kniven sjönk in i hans rygg. Han dog genast. Paillard och jag flydde åt var sitt håll.

Jag for till Mexiko. Paillard blev häktad – hans fingeravtryck fanns på knivskaftet. Det antogs att han också hade dödat mig, och han dömdes till livstids fängelse. Så småningom kom jag till Söderhavet. Om mitt liv där och om mitt äktenskap med Maria Da Sylva från Goa har jag redan berättat för er.

Nu klappar det förflutna åter på min dörr. I går fick jag ett brev från Paillard.

Tydligen har han blivit frigiven, gått till sjöss och genom en olycklig slump kommit mig på spåren. Brevet var avstämplat Lima. ‘Jag väntar mig inte intet mer av livet’ ,skriver han, ‘men du skall gå före mig till den andra sidan. Jag har ingen brådska. Kanske sker det i morgon, kanske om en månad, Måtte ångesten under din väntan bli en ringa vedergällning för mina år i fängelset. På återseende. ‘

Jag ämnar inte sitta stilla i Trujillo och vänta på att han ska döda mig. I natt bryter jag upp igen. Någonstans hoppas jag finna en slutlig fristad, dit inga skuggor ur det förflutna ska kunna förfölja mig.

Jag for utan att säga farväl till Elena. Jag meddelar henne skriftligen att vi aldrig kommer att återses. Jag ska också förklara att jag önskar att hon blir er maka. För henne bort från Trujillo så snart som möjligt. Er kärlek hjälper henne att övervinna chocken, Jag litar på att min hemlighet stannar hos er och ber er minnas att jag har felat men att jag inte kan lastas för vare sig Rachel Mureas eller Guerreras död. Adieu,

Er vän George Barras “.

Jag läste brevet två gånger och brände det sedan. Det var en fantastisk berättelse, men jag tvivlade inte på att den var sann. Och nu hade Barras lämnat sitt hem för att gömma sig undan sin dödsfiende. Och Elena skulle bli min …

En plötslig oro grep mig. Hon måste för länge sedan ha upptäckt att fadern försvunnit och läst hans avskedsbrev. Nu var jag den som stod henne närmast. Varför hade hon inte satt sig i förbindelse med mig?

Jag skyndade till Calle de Bolivar. Den bruna kvinnan som öppnade hade förgråtna ögon.

– Jag kan inte släppa in någon främling, senor. Senor Barras är död.

Så Paillard hade hindrat honom från att fly … Jag sköt kvinnan åt sidan utan att bry mig om hennes protester, i ursinnig iver att få hjälpa Elena, som hade måst utstå chocken att se fadern mördad. När jag sprang uppför trappan förvånade jag mig över tystnaden i huset. Egentligen borde det ha vimlat av poliser.

Elena mötte mig högst uppe i trappan. – Tack för att du kom, viskade hon. Hur kunde du redan veta det?

Hon kom i min famn och grät tyst med ansiktet mot mitt bröst. Slutligen förde hon mig in i hans sovrum. Han tycktes sova fridfullt.

– Hans stackars hjärta … sa hon. Han satt påklädd vid skrivbordet när jag kom in i morse. En penna och ett papper låg framför honom, som om han tänkt skriva ett brev.

Jag var tacksam över att han inte hunnit skriva det och för att Paillard gick miste om sin hämnd.

En månad senare lämnade Elena och jag Trujillo.

Jag önskar att detta vore allt jag hade att berätta, men så är det inte. När jag hjälpte Elena att gå igenom den dödes papper fann jag ett smutsigt och trasigt franskt identitetskort. Det låg i ett hopvikt brev, som var instoppat i ett kuvert, och jag är övertygad om att Barras inte hade en aning om att han hade det kvar. Fotot visade en ung mans ansikte, men utan tvivel var det den dödes. När jag såg namnteckningen på korten gömde jag det hastigt undan Elenas blickar.

Där stod med kantig, lutande stil: Jaques Paillard.

Jag har grubblat mycket över gåtan och betalat stora summor till detektivbyråer i olika delar av världen för att få den löst.

Nu vet jag följande:

År 1907 sändes Jules Leblanc till Djävulsön för mordet på Rachel Mureau och rymde efter sex år.

År 1921 häktades en fransman vid namn Paillard i New York för dråpet på Guerrera, en mexikan. Han nekade och påstod att en viss André Gidon, som var identisk med den förrymde straffången Jules Leblanc från Djävulsön, dödat Guerrera när denne och Paillard försökt pressa pengar av honom. Paillard dömdes mot sitt nekande, och det antogs att han också dödat Gidon, som försvunnit. Vid ett myteri i Sing-Sing-fängelset tre år senare lyckades han undkomma och sopa igen spåren efter sig.

Ar 1926 dog Maria Barras, hustru till en rik pärlfiskare i Sydney i Australien, när hon födde en dotter. Aderton månader senare flyttade George Barras och dottern Elena till Singapore, där de uppehöll sig till januari 1942.

Jag har fått två fotografier, tagna för många år sedan i Sydney och Singapore.

På det förra ler en kvinna som kunde vara Elenas tvillingsyster bredvid en höknäst man med tunna drag. På det andra ser jag den man som Elena tror var hennes far.

Paillard hade blivit Barras. Han hade funnit sin fiende, och någonstans på vägen mellan Sydney och Singapore hade han dödat Barras och övertagit det som var hans: hans pengar, hans namn – hans dotter. Varför gjorde han sig inte kvitt henne? Ångrade han sitt brott och ville sona det genom att ge henne ett hem? Jag är övertygad om att han lärde sig älska henne lika djupt och äkta som om han verkligen varit hennes far. Jag tyckte om honom, och det är mig ofattbart att den vänlige och fryntlige mannen var mördare och bedragare. Och Elena skulle inte ha älskat honom om han varit alltigenom ond.

Den handling han aldrig hann utföra var vackert menad – han ville försvinna ur Elenas liv för att inte stå i vägen för den man hon älskade. Men varför skrev han det där brevet till mig med dess sällsamma blandning av lögn och sanning? Var det ett utslag av en brottslings fåfänga?

Jag får naturligtvis aldrig veta det, och jag försöker glömma Trujillo och Barras och Paillard. Det enda som betyder något är att jag har Elena, att hon intet anar och att hon är lycklig.

Men jag kan aldrig se hennes pärlkors utan en rysning.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22