Oscarsson som känt monster – Svensk skräck från 1970-talet

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

Svensk skräckfilm finns och har funnits länge – i viss mån. Benjamin Christensens expressiva stumfilmsmästerverk Häxan och flera av Ingmar Bergmans filmer kan med lite god vilja räknas hit. På 80-talet kunde en förbryllad bio- och videopublik se bröderna Ersgårds renodlade skräckfilm Besökarna liksom Peter Borgs Scorched Heat, en skånsk övernaturlig rysare på engelska – med Harald Treutiger i en av huvudrollerna. på 1970- och tidiga 80-talet var den amerikanske regissören Calvin Floyd verksam i landet och skapade ett par svensk-irländskt producerade skräckfilmer med Per Oscarsson i framträdande roller, bland annat som Frankensteins monster, förutom en dramadokumentär om greve Dracula.AV RICKARD BERGHORN

Medan jag planerade den här artikeln, blev jag av en händelse bekant med en 60-årig man på ett kafé i Björknäs, samhället där jag bor. Det visade sig vara ett av dessa sammanträffanden som kan vända upp-och- ner på ens begrepp om sannolikheten. Jag råkade nämna Calvin Floyd och hans filmer – och fick veta att mannen framför mig inte bara varit god vän med “Cal”, utan dessutom arbetat på en film med honom.

Ett märkligt möte

Mannen jag lärde kanna heter Gustaf Wiklund och är främst bekant som regissör av Kulla Gulla-serien på TV i mitten av 80-talet. 1970 var han tillsammans med Cal­ vin Floyd inblandad i produktionen av filmen Sams, ett “socalreportage” i drama­form om svenska storfamiljer. Gustaf Wiklund har varit en stor tillgång när jag sökt mitt material. Artikeln bygger också på en intervju med Calvins fotograf och samar­betspartner Tony Forsberg. Denne är vid sidan av Sven Nykvist Sveriges mest fram­stående filmfotograf med exempelvis Picassos äventyr, Korpen flyger och Söndags­barn på meritlistan.

Vem är Calvin Floyd?

Calvin Floyd är numera i 70-årsåldern. Till borden amerikan föddes han i Californien, utbildade sig till journalist och odlade ett musikintresse som ledde till att han är en mycket begåvad jazzpianist. Som journalist på Life Magazine kom han till Europa i mitten av 60-talet, träffade sin blivande fru i Grekland och flyttade till hennes hemland Sverige, där han snart blev inblandad i filmproduktion.

Tillsammans med Tony Forsberg skapade Cal ett par uppmärksammade TV-dokumentärer: Five Americans med porträtt av berömda amerikaner som Norman Mailer och Linus Pauling och California Dynamics, som skildrar en rad kulturella och samhälleliga företeelser i Californien. Av nostalgi intresse för oss 70-talister kan nämnas att det också var dessa båda herrar som gjorde den svenska versionen av barnprogrammet Fablernas värld. Sedan Calvin och Tony instiftat sitt produktionsbolag Aspekt Film gav de sig i kast med långfilmsproduktion. Champagne Rose är död (1970) är en engelskspråkig parodi på agentfilmer i stil med James Bond, som kanske får behandlas i en separat artikel.

För TV regisserade Calvin 1971 en entimmeslång dokumentär om Dracula, som fyra år senare utvidgades till långfilmslängd (Vem var Dracula?); mellan 1977 och -81 kom de svensk-irländska samproduktionerna Victor Frankenstein och Ondskans värdshus till världen. Därefter lämnade Calvin Floyd Sverige, uppenbarligen p.g.a. känslan att vara motarbetad som filmskapare i egenskap av utlänning. Han bor nu som pensionär i södra Frankrike och uppges må utmärkt.

Denna artikel skall främst behandla Cals bästa och mest intressanta verk Victor Frankenstein. Därför beror jag bara ytligt hans övriga skräckfilmer.

En Dracula-dokumentär…

Calvin Floyds skräckintresse inspirerades av hans fru Yvonne, som var djupt involverad i Aspekt Films produktioner, bland annat som manusförfattare. Vem var Dracula? (1975; In Search of Dracula) var alltså ursprungligen en TV-dokumentär som skall ha blivit en stor framgång, varför den förlängdes och klipptes om för biovisning. Den bygger på Raymond T McNallys och Radu Floreseus bok med samma namn och skildrar fenomenet Dracula i folktro, litteratur och film.

Den ursprungliga versionen har jag ingen mojlighet att bedöma. Men det mest intressanta med långfilmsversionen är antagligen att Hammer Films Dracula-skådespelare Christopher Lee är ciceron mellan sekvenserna, förutom att han spelar Vlad Tepes och Dracula i dramainslagen.

Tyvärr är filmen inget mästerverk. Den pekoralaktiga bakgrundsmusiken känns besvarande liksom försöken att skrämma publiken, exempelvis i slutscenen där Christopher Lee biter en kvinna i halsen och sedan tittar in i kameran med orden: “När ni har släckt ikväll och något rör sig bakom gardinen. Kom ihåg att det kan vara en vampyr!” Grova fadäser hittar man också i filmen. De dramatiserade scenerna om en amerikansk psykpatient med vampyrlika drag, utspelar sig ohöljt i Stockholm, bland annat vid Sergels Torg. I andra dramatiserade scener är slottsmiljöerna visserligen autentiska från angiven tidsepok, men så olyckligt valda att de verkar vara betydligt modernare än så.

Men viss filmhistorisk signifikans har dokumentären ändå. Under vart möte på Café Ritorno i Stockholm, berättar Tony Forsberg:

– Min bekant Francis Ford Coppola kontaktade mig för några år sedan och berättade att han sett filmen och faktiskt inspirerats av den till sin egen Bram Stoker’s Dracula. Det var kanske bara en floskel, men ändå.

I så fall en imponerande floskel!

… och en vampyrfilm

Ondskans värdshus (1981; The Flying Dragon; The Sleep of Death; The Inn of the Flying Dragon) är den ena av de båda svensk-irländska samproduktionerna. Enda svenska namnet i rollistan är dock Per Oscarsson som stollig överste och filmen är naturligt nog inspelad på engelska. Calvin Floyd föredrog produktioner med irländska filmare av billighetsskäl.

Ondskans värdshus bygger på den irländske författaren Joseph Sheridan LeFanus mysterieroman The Room in the Dragon Volant från 1872. LeFanus original är inte en vampyrhistoria; antagligen gjorde Calvin sin film till en sådan för att sätta piff på en annars ganska fadd anrättning. Filmen är, kort sagt, inte heller särskilt bra.En naiv ung man (Brendan Price) reser till Frankrike med sin betjänt och drabbas av kärlek vid första ögonkastet när han möter en mystisk, svartklädd och vacker kvinna. Hon och hennes resesällskap förföljs av Per Oscarsson, en överste från Napoleonkrigets dagar, som sägs ha blivit galen efter en skada i huvudet. Brendan Price tar för givet att han är en skurk och ser det som sin uppgift att skydda den mystiska kvinnan och hennes vänner. På deras väg till Värdshuset Den Flygande Draken, som är sammanbyggt med slottet den mystiska kvinnan bebor, inträffar flera mord av vampyrkaraktär. Är det översten som är skyldig?

Naturligtvis inte. En av filmens stora brister är, att det knappt görs någon hemlighet för tittaren att det är Brendan Prices skyddslingar som är onda och översten som är god, varför huvudpersonen framstår som en ganska löjlig hjälte. Men filmen går överstyr när följet anländer till värdshuset. Skräckmelodramat tar över med ylande vargar, bävande blek präst, uråldriga gamlingar med hemska hemligheter och överdrivet skräckaktig dekor. Det är inte seriöst ens som skräckfilm och känns mest som en billig imitation av någon Hammer-film. Filmens enda behållning är egentligen Per Oscarsson, charmig i sin stollighet.

Men det är lätt att förstå varför filmen blev så misslyckad. Halvvägs in i produktionen tog budgeten slut, men irländska intressen sköt till ytterligare pengar som nödtorftigt kunde föra projektet i hamn. Kontroverser under inspelningen ledde bland annat till att Curd Jürgens, en av huvudrollsinnehavarna, hoppade av och ersattes, vilket innebar att den rollen i filmen spelas av två helt olika skadespelare! SF vägrade lägga ett öre i lanseringen av filmen; vid dess premiär i Stockholm fick Tony Forsberg och Yvonne Floyd göra affischerna för hand, och den försvann från repertoaren redan efter en vecka. Nästan ingen inblandad i produktionen kunde få betalt. Denna bakgrundshistoria är nog förklaringen till att filmen praktiskt taget inte existerar; jag har inte funnit den omnämnd i något filmografiskt uppslagsverk.

Att filmen bygger på en roman av J S LeFanu, har visst intresse. LeFanu är en av de verkligt klassiska skräckförfattarna och skrev bland annat vampyrnovellen Carmilla och den ockulta deckaren Green Tea. Författaren låg uppenbarligen Calvin och Yvonne Floyd varmt om hjärtat. De döpte till och med sin dotter efter en av författarens verk – hon är den inte helt okända journalisten och skribenten Carmilla Floyd…

Victor Frankenstein

Calvin Floyds tredje skräckfilm skiljer sig markant från de två andra. Utmärkande för Victor Frankenstein (1977) är omsorgen i alla detaljer – plus att det är en oerhört dämpad och lågmäld film, fjärran från det överdrivna melodramat i Vem var Dracula? och Ondskans värdshus. Kritiken över Victor Frankenstein efter dess svenska premiär, kan också sammanfattas med två ord: välgjord och tråkig.

Detta är den Frankenstein-film av alla som verkligen bygger direkt på Mary Shelleys roman. Kenneth Branaghs Mary Shelley’s Frankenstein är knappast särskilt hängiven originalet trots sin titel. Calvin Floyd, däremot, är närmast pedantiskt trogen sin, förlaga.

Handlingen är därför följande: En expe­dition till Nordpolen hittar på polarisen en nästan ihjälfrusen man, Frankenstein (Leon Vitali). Han tas om hand och berättar sin historia för kaptenen. Frankenstein har alltid varit besatt av tanken att avslöja livets hemlighet. Som student lyckades han finna svaret på gåtan och skapade i sin vindskammare en människa. Skrämd av sitt verk flydde Frankenstein. Efter en tid hos sin familj blev hålls lillebror mördad.

Det var ett dåd av Monstret (Per Oscarsson), som på detta sätt ville hämnas sin skapare som gav honom liv men gjorde honom för ful att vistas bland människor. Monstret krävde nu att Frankenstein skulle skapa en kvinna åt honom och bota hans ensamhet. Frankenstein tog på sig uppgiften – men ångrade sig. Monstret mördade därför Frankensteins vän och därefter hans älskade på deras bröllopsnatt. Och nu har de jagat varandra ända till polartrakterna.

Isen rämnar

Isen runt den infrusna båten rämnar -Frankenstein faller och skadar sitt huvud. Monstret söker upp honom i hytten. Men Frankenstein dör av sin skada. Monstret vandrar iväg över isen för att söka sin egen död.

Även Victor Frankenstein är en film som det är lätt att ställa sig kritisk till. Den är långsam och kan påminna om en rutinmassig TV-produktion med sin statiska kamera; Per Oscarsson som monstret är ful men inte direkt skräckinjagande och ger inte intryck av att vara en “jätte”, trots att han alltid är huvudet högre än människorna i sin omgivning. Den vanlige skräckfilmsfantasten har inte heller mycket att hämta i filmen – den är nästan helt renons på sedvanliga skräckeffekter.

Men ändå är det en bra film! Och dessutom en film som växer med omtittningar. Första gången jag såg Victor Frankenstein upplevde jag den som ordinär och en smula likgiltig, men visste ändå att jag ville se om den. När jag nu sett den vid ytterligare tre tillfällen, har jag varje gång upptäckt

nya nyanser. Per Oscarssons oskuldsfulla och sorgliga monster har efterhand blivit direkt gripande. Trots svagt skådespeleri i ett par roller, är det en gedigen film med fin dialog och perfekt foto av Tony Forsberg. Men tittaren måste ge filmen en chans för att upptäcka detta.

En osignerad recension i Expressen klagade på att Victor Frankenstein inte var poetisk (eller “politisk”!). Det är sant att filmen knappast är det, men däremot konstnärlig och litterär – och är den inte skräckfylld, så är den i varje fall kuslig. Scenen där monstret uppväcks ar helt konsekvent regisserad utan åthävor.

Tittaren får följa Frankenstein när han släpper upp sin drake med åskledare i ovädret (en av de få detaljer som skiljer filmen från boken – Mary Shelley nämner aldrig blixtar i sammanhanget) och sedan springer tillbaka till laboratoriet. Dörröppningen lyses upp av ett skarpt sken – blixten har slagit ner. Frankenstein går avvaktande in i rummet.

Filmens bästa scen

Det som sedan följer är filmens bästa scen. Frankenstein närmar sig operationsbordet. Monstret ligger där helt höljd i vitt. Dess bröst häver sig med en suck. Kroppen sätter sig långsamt och jämrande upp.

En hand lyfts för att ta bort bindorna om huvudet – men den bävande Frankenstein kastar sig fram och slår bort handen. Kroppen sjunker tillbaka som död. Halvbild på Frankenstein, dar han med välspelad ångest drar sig ut ur rummet och frågar sig vad det är han gjort. – Detta framställs helt utan bakgrundsmusik och med uttrycksfull tystnad.

Filmen saknar inte kuriosadetaljer, bortsett från det märkliga i tanken att Per Oscarsson har gestaltat Frankensteins monster. Frankensteins lillebror spelas av Jan Ohlsson, mest känd för sin TV-roll som Emil i Lönneberga. Och Tor Isedal har en mycket liten roll som misstänksam snickare.

Man kan undra varför en sådan berömd och utmärkt skådespelare som Isedal inte gavs större utrymme i filmen. Förklaringen lär helt enkelt vara att han knappt kunde ett ord engelska och även hade stora problem med att lära sig replikerna rent fonetiskt. I sin lilla Victor Frankenstein-roll verkar han mer uppmärksam på att uttala orden rätt än att agera.

Kuriosa är också att Oscarssons monster inspirerades av Marlon Brandon:

– Per hade sett Gudfadern och blivit helt betagen i Brandons rollfigur. Det är därför han insisterade på att ha inlägg vid tänderna, så att munnen putade ut, berättar Tony Forsberg.

Tony och jag har för övrigt delade meningar om Per Oscarssons rollprestation.

– Men han gjorde ju ett sådant patetiskt monster! Så hjälplöst och “ta hand om mig”-aktigt.

Det är en invändning jag kan förstå. Men det är snarare på grund av hjälplösheten som rollen berör mig.

Calvin Floyds Frankenstein-film mottogs alltså kyligt av kritiker vid premiären, förutom av ett fåtal som var direkt hånfulla. De kan gärna förbigås, eftersom deras recensioner antagligen bara tyder på oförstående – man var ju knappast van att bedöma svensk skräckfilm, när den dessutom inte följde givna ramar. Hans Schillers omdöme i Svenska Dagbladet är däremot karaktäristiskt för reaktionerna överlag:

“Tekniskt är Victor Frankenstein en närmast perfekt produkt, men till skillnad från sin titelperson lyckas inte Floyd sätta något som helst liv i sin skapelse, det är kort sagt en av de tråkigaste filmer om Frankensteins monster jag sett.”

Då har sentida kritiker varit mer vänligt inställda till filmen. I Bonniers stora film- och videoguide får den tre stjärnor och omdömet “intelligent och välgjord”. På senare år har den också utgivits på DVD under titeln Terror of Frankenstein (ej att förväxlas med en Basil Rathbone-film under samma namn).

Victor Frankenstein kom uppenbarligen fel i både tid och rum med sin svenska premiär på 70-talet, men att döma av Internet har den åtminstone delvis funnit sin rätta publik efter tjugo år. Uppskattande omdömen är inte heller svåra att hitta på nätet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22