Öppet brev till DAST

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Äntligen någon som kritiserar oss. Hans Lingblom i Brunflo framför här en rad synpunkter. DAST har oerhört små resurser. Vi gör så gott vi kan. Hängivenhet inför Det Skrivna Ordet kompenserar förhoppningsvis våra brister. Som krönikör skriver Jean Bolinder självfallet vad han vill. Han är kanske också den ende som vågar säga vad många författare tycker.

Låt mig travestera en teaterdirektör och säga, Det ska fan vara boksamlare. Och då speciellt samlare av deckare, thrillers, kriminalromaner eller vad den genren nu kallas. Det som idag komplicerar samlandet är att utgivning som går på sidan om de etablerade förlagen. Låt oss för enkelhetens skull kalla den ”egenutgivning”. Varje år kommer tidskrift en Jury ut med en förteckning över årets utgivning. En förteckning som inte är komplett.

Följer man med i exempelvis DASTs recensioner hittar man ett och annat som tvivelsutan hör till genren, men som då ofta är utgivet på vad jag ovan kallat egenutgivning. Letar man som jag, på Internet hittar man ytterligare ett och annat. Nu är inte det, det stora problemet utan problemet som jag ser det är: – När är en bok en bok? – Och när är en bok att ses som utgiven? Låt mig ta ett exempel:

För två år sedan, år 2000 kom Cissi Lundgren ut med boken Den som berättar sanningen, förlag Sundsvalls unga skrivare. DAST nr l i år har en artikel om författaren och i den artikeln står att ovan nämnda bok är den andra. Hon har tidigare skrivit boken Staffan var en stalledräng. Samlaren i mig väcktes och jag började leta och kom fram till en lätt jäktad man som berättade att: Laserskrivaren har gått sönder. Jag har bråttom och tror inte att jag kan köra ut ett ex av boken till dig. Problemet, eller min lätta frustration är inte att jag inte kan få ”boken” utan problemet är – Är Staffan var en stalledräng att anses som en bok och därmed vara ett samlarobjekt?

Ett annat exempel är Nils Parling, Pärlmysteriet (Den dansande Dandyn) utgiven av Kulturdasset. Hur stor är upplagan till dessa av Kulturdasset utgivna böckerna? 50 ex. 200 ex. eller hur många? Ger man ut en bok endast i den omfattning som man får beställning på den, kan den bli en verklig raritet om några år.

Det var enklare förr, när endast de ”stora” förlagen fanns. Men då var också utgivningen begränsad. För år 2000 har jag idag identifierat inte mindre än 75 till genren hörande böcker och för år 2001 har jag tills idag hittat 67 böcker av kriminallitteratur karaktär, på originalspråket svenska.

Både DAST och Jury är för mig som samlare mycket värdefulla. Men samtidigt ser jag båda tidskrifterna som en till viss del intern tidskrift för inbördes beundran, av ett relativt litet författarkollektiv. Säg mig i vilken publikation en krönikör får gå ut i två nummer på rad och ondgöra sig över att han fått dåliga recensioner. Om det nu är så att DAST vill vara ett debattforum, förutsätter jag att recensenten fått möjlighet att bemöta det, som jag ser det, mycket tunna argument som Jean Bolinder framför.

Jag är medveten om vad en ”dålig” recension från BTJ betyder. Men vilka andra författare får som Jean Bolinder möjligheten att i egen krönika ondgöra sig över en ”taskig recension”. Personligen anser jag att denna den senast utgivna Bolinderboken, Vilddjuret med alla sina anagram är smått patetisk och ”storyn” tunn. Vilddjuret är inte mycket mer än en kastrerad fet hankatt, som förätit sig på strömming och grädde. Det är ungefär som det sas om Edvard Persson – Allt ljus på mig. Man bör också vara mycket försiktig med att låta författare inom genren recensera andra författare inom samma genre, integriteten är för recensentens trovärdighet mycket viktig. Brunflo den 2 april 2002

Hans Lingblom

PS. Jag samlar svensk kriminallitteratur med start år 1893 och boken Stockholmsdetektiven.

Samlingen omfattar idag ca 2250 volymer. DS.

SVAR:

Hans Lingbloms öppna brev sönderfaller i fyra delar. Vad beträffar l.) så håller jag med. Boksamlande har precis som allt annat genomgått stora förändringar i en ny tid.

2.) Implicerat i Hans Lingbloms resonemang om Jean Bolinder är att DAST borde ha censurerat honom, men krönikörer har frihet att skriva vad de vill. Jean Bolinders erfarenheter delas av många författare, men alla har inte samma ork och mod som han. Att författare ska tiga och ta emot är en gammaldags uppfattning.

3.) Recension är en grannlaga uppgift och historien är fylld med exempel på sågningar som i dag betraktas som rena kalkoner. Är kritik och recensioner över huvud taget meningsfullt? En och samma bok kan ju höjas till skyarna av en recensent och spolas av en annan? Vem har då rätt? Nu sågar Hans Lingblom utifrån sina personliga referensramar Bolinders senaste bok. Det skulle Anthony Boucher aldrig ha gjort. Han hade frågat sig vad Bolinder vill med boken. Sedan hade han frågat sig om Bolinder lyckats med det han föresatt sig. Därefter hade han bedömt boken. Medveten om svårigheterna att bedöma rättvist föredrog Boucher att försöka förstå och ta hänsyn till en författares intentioner framför privat tyckande.

4.) John Dickson Carr och Anthony Boucher utövade båda en omfattande kritikerverksamhet långt utöver vad någon svensk deckarförfattare någonsin har gjort – utan att deras integritet ifrågasattes. Kanske för att det märktes tydligt att de gjorde det av Kärlek till genren. Med Lingbloms måttstock kan de ses som dåliga förebilder, men om Lingblom visste hur svårt det är att få tag i recensenter, villiga att skriva utan annat arvode än boken de skriver om, skulle han förstå varför DAST är tacksam för varje recensent, författare eller inte. Även författare har faktiskt rätt att yttra sig. I vårt samhälle där korruption är legio finns det betydligt värre integritetsproblem.

Bertil Falk



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22