Om Vladimir Semitjov och världsrymdens hemligheter

Feb 11th, 2008 | By | Category: 2008-1, Artikel

Kåseri av Bo Stenfors

Låt oss säga att du tillverkar en klump, som du kallar det basala, i akt och mening att skapa ett universum. Bravo, men klumpen ligger ju bara där. Där sker inte någon förändring, alltså uppstår ingen tid. Låt oss så säga att du får fram en svängning. Duktigt, javisst, men vågrörelsen förändras ju inte. Den bara finns, den markerar inte heller någon tid.

Men limma nu ihop klumpen och svängningen så där riktigt nära med varandra så att det blir en interaktivitet och du har plötsligt rörelsemöjligheter. Och tid. Och ett fungerande universum!

Ljuset är vårt Universums vittnesbörd om den saken. I form av vibration tar ljuset ett steg i sänder framåt – sedan stannar ljuset upp för en kort vila i en bit materia (en elektron). Ljuset, så att säga, tar hopp efter hopp framåt. Och i och med ljusets framfart genom vårt universum har vi människor fått möjlighet att mäta tid, som i botten ju är förändring, skapad av en symbios mellan materia och vågrörelse. Vi har alltså till exempel därigenom kunnat mäta tiden tillbaka till när universum skapades.

Denna symbios mellan våg och materia är den basala förutsättningen för rörelse och tid i vårt universum. Förutan denna sammansmältning skulle ingetdera kunna existera. Men – såsom jag har framhållit i ett tidigare kåseri – förmågan till rörelse (och därigenom tidens gång!) utgör faktiskt det verkligt stora mysteriet i vår i och för sig alltigenom besynnerliga värld – ett mysterium, som fortfarande väntar på att förklaras av vetenskapsmännen.

Blicka ut i det hemlighetsfulla Kosmos, mina vänner!

Vladimir Semitjov – författaren till de fantasieggande romanerna 43 000 000 mil i världsrymden (1936) och Mot slocknade solar (1937) skrev faktiskt också en populärvetenskaplig astronomisk handbok, som han kallade Hur är Världsalltet ordnat? (1938). Vilken härlig titel!

Ja, ni kan förstå att jag verkligen önskar att vi människor någon gång kunde få svaret på frågan utanpå den boken! Boken (som tyvärr inte omnämndes i Bertil Falks uppräkning av Vladimir Semitjovs böcker i DAST 2007:1) hade ett fantasieggande svartvitt omslag, som bland annat väckte mitt unga intresse för hur månens kratrar hade bildats.

Jag försökte övertyga mina föräldrar om att månens kratrar kommit till genom meteornedslag, och illustrerade detta genom att droppa smält stearin på ett glas kallt vattens vattenyta. Samma mönster av kratrar, som fanns på Månen, uppstod när stearinet stelnade av vattnets kyla. Mina föräldrar skrattade emellertid bara klentroget och förklarade att det var numera vetenskapligt fastställt att kratrarna uppkommit genom vulkanisk aktivitet. I dag tycks emellertid min förklaring vara den rätta.

Vad Vladimir Semitjov också exstatiskt framhöll i sin bok Hur är Världsaltet ordnat? var att man hade hittat hittat kol i några på Jorden nedfallna meteoriter, och att detta – eftersom kol är grundvalen för liv – tydde på att det faktiskt existerade liv därute i världsrymden.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22