Om ord, mord och Stora mordboken

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Av Hans Ugerup
Det kan tyckas vara en onödig truism att framhålla att litteratur – populärlitteratur så väl som seriös sådan och oberoende av språktillhörighet – består av en mängd ord. En ansenlig mängd vanliga ord känner läsaren till och vet betydelsen av, men ibland möter man ord som man aldrig sett förr och inte heller vet vad de betyder. Ett hjälpmedel man då tar till för att lösa problemet är ett lexikon eller ordbok. Att slå upp ord i dessa och få svar på vara frågor vållar oss inte några större besvär nu för tiden, men för två hundra år sedan var ordböcker väldigt sällsynta och framför allt inte alls kompletta. Ett av världsspråken är engelskan, som dessutom är enormt ordrikt och alltså i stort behov av ett användbart lexikon.

En nyutkommen bok handlar om tillkomsten av den ordbok, som stått och ännu står som förebilden globalt för hur en perfekt ordbok skall se ut. Berättelsen är skriven av Simon Winchester och heter Professorn och galningen och handlar om mord, vansinne och tillkomsten av Oxford English Dictionary. Den kanske största prestationen i engelsk lärdoms- och bokhistoria är planerandet, arbetet med och avslutandet av detta gigantiska projekt i 12 gravstensstora, blytunga band. Det hela började 1857 och avslutades årsskiftet 1927-8 Det tog alltså 70 år och i företaget ingick – förutom en kärna utgörande huvudredaktionen – tiotusentals vetenskapsman och lärda amatörer, som hyfsade till det flödande engelska språket i cirka en halv miljon definitioner och nästan två miljoner förklarande exempel ur den engelska litteraturen. Verket innehåller inte mindre än 227 779 589 bokstäver och siffror, ett i sanning imponerande antal.

Berättelsen handlar också om de båda män, som genom sina insatser betydde så mycket för projektet. En var huvudredaktör och den andre var en galen mördare, som sonade sitt brott på en dyster institution, men som i sin isolering brevledes skickade in åtskilliga tusen skarpsinniga bidrag. Alla bidragen skrevs på papperslappar av halvarksformat med uppslagsordet högst upp till vänster. Därunder årtal och författare, vilken bok det var och slutligen citat eller citaten i vilka ordet användes. Det blev naturligtvis en våldsam samling lappar, som varje dag sändes in per post till huvudredaktionens “scriptorium”, beläget vid den aktade internatskolan Mill Hill i London, från alla medarbetarna från strängt taget hela den engelsktalande världen, Nordamerika inräknat. Pappersremsorna lades i fack och sorterades till slut i bokstavsordning. Det som skulle rymmas i ett av banden, trycktes och bands in i jättelika tunga blå linneband.

Skökas moral, danslärares manér

Före denna ordboks tillkomst fanns egentligen endast A Dictionary of the English Language Lexikon över engelska språket – av den berömde Dr. Samuel Johnson och som kom ut 1755 i två blytunga och otympliga skinnband, men hans ordbok hade begränsningar och hundra år senare var den föråldrad. Den gode doktorn vann mycken ära genom sitt verk, men ekonomiskt var förtjänsten skral: 1500 pund för sex års arbete. Dessutom fick han ynka 10 pund av sin beskyddare earlen av Chesterfield, vilken också gjorde anspråk på äran. Men doktorns kritik var skoningslös och hans skarpa tunga formulerade mycket träffsäkert omdömet om earlen: “han hade en skökas moral och en danslärares manér”.

Oxford-ordbokens huvudredaktör under lång tid hette James Augustus Henry Murray och var föd 1837 i skotska lågländerna, blev lärare, bl.a. vid internatskolan Mill Hill, men ägnade större delen av sitt vuxna liv åt ordboken. Han fick inte själv uppleva att verket blev fullbordat och äntligen publicerat i bokform. Nära åttio år gammal avled Murray 1915, aktiv med ordboksarbetet in i det sista. Hans namn är för alltid förknippat med detta vetenskapliga herku­lesarbete. De tidigare ord som händelsevis tappats bort eller nya som tillkommit i vår tid har givits ut i supplementband mellan 1933 och 1986. En fullständig datorintegrerad upplaga i 20 band finns numera att tillgå och dessutom hela verket på CD-ROM, precis som vår egen Nationalencyklopedi.

Det andra namnet, som också är starkt förbundet med ordboken, är mördaren och galningen William Chester Minors. Hans tragiska levnadsöde var en katastrof för honom själv, men det var den faktiska förutsättningen för hans insatser för tillkomsten av ordboken, en insats som kommer att leva kvar så länge som ordboken består.

Missionärsson

William Chester Minor var amerikan, men född 1834 på Ceylon, där föräldrarna var missionärer. Släkten Minor räknades som aristokrater i Amerika, eftersom de invandrade strax efter “pilgrimsfäderna” och spred sig över hela Nya England. Williams far var dessutom boktryckare och sonen kom därför tidigt i kontakt med tidskrifter och böcker, vilka han ivrigt studerade. I tonåren sändes han hem till New Haven i Amerika via London och väl framme började han studera medicin vid Yaleuniversitetet. Han klarade alla kurser utan svårigheter och fick sin läkarexamen 1863 och tog anställning i unionsarmén – inbördeskriget var i full gång. Efter en bekväm tillvaro i hemstaden, skickades han söderut till slagfälten och mötte där krigets grymma verklighet i The Battle of the Wilderness – Slaget i ödemarken. Vad som hände där undgår mänsklig föreställningsförmåga och hans upplevelser startade troligen utvecklingen av hans latenta sinnessjukdom. Han var tvungen att närvara och deltaga i bestraffningen av några irländska desertörer, vilket tog honom djupt. Denna händelse ledde till att han började utveckla en förföljelsemani, i vilken han fruktade att bli utsatt för hämnd från irländare. Han hade nu kaptens grad som militärläkare och gick alltid beväpnad, även civilklädd. Efter några allvarliga incidenter med omvärlden, blev han på egen begäran intagen på ett mentalsjukhus, men skrevs ut igen efter visad bättring. Det ansågs att han skulle må bra av en resa, så 1871 tog han en båt till London och i bagaget hade han sin tjänsterevolver.

William Minor slog sig ner i den nergångna och förslummade stadsdelen Lambeth, belägen på andra sidan Themsen, snett emot Parlamentshuset. Skälet till detta val av bostad är oklart – han hade råd att bo mycket bättre – men kanske han drevs av sina vanföreställningar om att han var förföljd av irländare och att han kunde gömma sig bättre i den omgivningen.

Mord med pistol

I denna myllrande och illaluktande stadsdel bodde också George Merret med hustru och en stor barnaskara. Merret var bryggeriarbetare på Red Lion Brewery och gick hemifrån vid tvåtiden en lördagsmorgon för att börja morgonskiftet. Han var nästan framme, då han hörde någon ropa på honom och en man kom vrålande springande efter honom. Det blev klart för Merret, att detta inte var någon vanlig rånare. Han började springa. Så hörde han en knall och en revolverkula visslade förbi honom och slog i väggen vid sidan om honom. Ytterligare skott följde och så ett sista, som träffade Merret i halsen och han föll omkull i en pöl av blod. Nattpatrullerande konstaplar hörde skottlossningen – en sådan var en helt unik händelse i Lambeth. Det påminde mer om Vilda västern och Streets of Laredo än Lambeth, där man vanligen använde den mer tystgående metoden med kniv för att förkorta någons liv. En droska tillkallades som körde offret till ett sjukhus. Men det var en onödig färd, livet stod inte att rädda. Merret hade ett gapande sår i halsen, en halspulsåder var avsliten och kotpelaren krossad av två kulor. Andra konstaplar tog hand om gärningsmannen där han stod med en rykande revolver i handen. Han gav intryck av att vara militär med stram hållning och fast blick och han verkade helt oberörd. Han fördes till en polisstation och han förklarade där att alltihop var ett rent misstag, en olyckshändelse. Han hade skjutit fel person, någon hade brutit sig in i hans bostad och han måste val som alla andra ha rätt att försvara sig. Minor hade rusat ut på gatan, där den ende han såg var den oskyldige och ovetande Merret, som raskt gående i morgondimman var på väg till arbetet. Han lyfte revolvern och sköt Merret till döds.

Förövaren “egen”

Under senare utredning visade det sig att mördaren kom från New Haven i Förenta staterna och att han var militärläkare och amerikansk medborgare, vilket var en komplikation. Vid mordrättegången kom det fram, att Londonpolisen redan kände till Minor och ansåg honom vara minst sagt “egen”. Flera gånger hade han kommit till Scotland Yard och klagat över att irländska nationalister var ute efter att förgifta honom för en bestraffning han måste utföra under inbördeskriget. De gömde sig bland takbjälkarna och dök upp hos honom på nätterna, de kom in genom fönstren och bröt sig in genom dörren. Dessa ständiga nattliga besök av människor, som ville honom illa, fick honom att sova med sin skarpladdade Coltrevolver under huvudkudden. Det framstod klart att Minor inte var vid sina sinnens fulla bruk.

1872 föll så domen. Minor förklarades oskyldig till mordet på grund av sinnessjukdom, men skulle förvaras, troligen för resten av sitt liv, i en engelsk institution – trots amerikanskt medborgarskap. Han sändes till Broadmoor, “asyl för sinnessjuka förbrytare”, med – som det skulle visa sig – direkta verkningar för den engelska litterära världen än i dag.

Miljonär, läkare, intern

Den 17 april 1872 skrevs W.C. Minor, miljonär, militärläkare och kapten i Förenta staternas armé, in som intern nr. 742 på Broadmoor. Där placerades han i block 2, en ganska trivsam avdelning, som gick under namnet “snobbflygeln”, eftersom det oftast var “herrskapsfolk”, som satt i den. Minor var välutbildad och av god familj samt hade regelbunden pension ditsänd. Därför fick han två celler, som hängde samman, i södra gavelns översta våning. Fönstren hade galler på insidan, men utsikten var tilltalande. Han var en ganska duktig amatörkonstnär och nu fick han sina målargrejor ditskickade, att göra något kreativt ansågs vara bra för hans sjukdom.

Men hans stora passion var böcker och att läsa dessa. Hans bibliotek från New Haven fick ny hemvist på Broadmoor och han köpte avsevärda mängder volymer från de stora bokhandlarna i London. Allt travades i vacklande högar i hans båda celler, innan han på egen bekostnad inredde dem med skrivbord, stolar och teakbokhyllor från golv till tak. Han kunde också tillbringa viss tid utanför block 2 med att skissa och måla. På det hela taget hade han det ganska drägligt, men han blev allt mer fastlåst i sina vanföreställningar och det verkade inte troligt, att han någonsin skulle kunna lämna anstalten. Det kan till och med vara möjligt att han trivdes på Broadmoor- han hade ju ingen annanstans att bo – men sjukjournalerna visar en tydlig nergång i hans mentala hälsa under de första tio åren. På nätterna, alltid på nätterna, trängde sig folk in till honom för att trakassera honom, förgifta honom och föra ut honom på långa promenader i ur och skur. På dagtid var han för det mesta rationell och intelligent. Positivt var också att Minor började känna djup ånger över mordet och erbjöd ekonomisk hjälp till mordoffrets änka Eliza Merret och hennes barn, vilket hon också accepterade. Han sade sig vilja träffa henne och 1879 möttes de för första gången. Mötet var naturligtvis spänt till att börja med, men hon lovade att återkomma med besök och då ha bokpaket med sig från antikvariaten i London.

Officiell läsare

I ett av dessa bokpaket fanns bipackat det första av James Murrays upprop till frivilliga att lämna bidrag till den planerade ordboken. Minor nappade genast på kroken och skrev ett brev till Murray och erbjöd sina tjänster. Han hade nu ett ansenligt och välordnat bibliotek, som skulle bli till stor nytta. Murray svarade att Minor skulle börja läsa sina böcker enligt en viss lista och sända in sina bidrag och Minor var nu officiellt enrollerad som frivillig läsare och bidragsgivare till ordboken. Många andra hörsammade Murrays upprop och brevskörden blev stor. Denne världsfrånvarande och oskuldsfulle forskare tänkte aldrig på vem doktor Minor kunde vara. Han bodde ju på landet, var läkare, hade gott om tid och var en stor läsare.

Sjukdomen inget hinder

Minor fick fler förhållningsorder från Murray och grep sig arbetet an med största allvar och noggrannhet. Hans sinnessjukdom – för han var verkligen svårt och obotligt sinnessjuk – lade inte på något satt hinder i vägen i hans arbete som språkforskare. Självaktning och självförtroende steg hos honom, han blev gladare och den vanligtvis misstänksamme, grubblande och åldrande 50-åringen verkade trivas bättre i sin vardag. Men på nätterna steg demonerna fortfarande upp genom golvet för att plåga honom. De kommande tjugo åren på Broadmoor lät han sin arma, råbråkade hjärna dagtid helt ägna sig åt böckernas värld, åt ord och deras innehåll.

När han fann ett ord som var intressant, nertecknade han det med precisa, små, nästan mikroskopiska bokstäver på rätt plats på den lilla papperslägg, som han hade gjort redo. Han utformade på så sätt sin egen skarpsinniga metod att med yttersta exakthet och enorm känsla för detaljer fullfölja sitt uppdrag. Dessa papperslägg sändes sedan in till huvudredaktionen för att stoppas in på rätt plats i ordboken. Ibland hände det att huvudredaktionen, som nu låg i Oxford – dit Murray, hans hustru Ada samt sex söner och fem döttrar hade flyttat 1884 – bad om råd av eller ställde frågor till dr. Minor och svar kom alltid omgående och varje vecka anlände det vanliga paketet med hans ordinarie bidrag. Arbetet gick framåt med hjälp av hans geniala läsningar av ordproblemen, men faktum kvarstod att William Minor var och förblev mentalsjuk.

Oxforduniversitets nye rektor bestämde att en ordboksbankett eller, om man så vill, en “brakskiva” skulle hållas i oktober 1897. Till den skulle så många som möjligt av medarbetarna inbjudas, så också dr. Minor. Tre band hade redan kommit ut, det tredje tillägnades drottning Victoria. Murray skrev ett förord i första bandet vari han särskilt tackade dr. Minor för hans insatser: “Även dr. W.C. Minors aldrig svikande tjänster har vecka efter vecka försett oss med ytterligare citat för de ord som just förbereddes för sättning”. Hans flitiga arbete hade fått officiellt erkännande. Till Murrays besvikelse uteblev Minor från banketten – av skäl som är uppenbara för läsaren, men som inte var det för Murray.

Besök i “hemmet”

Dr. Murray hade alltså inte träffat dr. Minor, men beslöt sig för att besöka honom i hans hem. En dag tog Murray sin gamla svarta trehjuliga cykel och gav sig av till järnvägsstationen med det vita skägget fladdrande över axeln i fartvinden. Det tog en dryg timmes tågresa, innan han var framme. Han hade meddelat sin ankomst per brev och utanför stationen väntade en täckt vagn med tillhörande livréklädd kusk. Vagnen stannade vid en imponerande samling byggnader. Murray gick in genom en storstilad port och fördes in i ett stort rum, där en korpulent herre med auktoritet satt vid ett skrivbord.

Murray presenterade sig och sade ungefär vad Stanley sade till dr. Livingstone: “Dr. William Minor, förmodar jag? Äntligen får jag den stora äran att få träffa er”. Men den korpulente förklarade, att han var chef för Broadmoors anstalt för sinnessjuka förbrytare, att dr. Minor hörde till de interner, som varit där längst, att han hade begått mord och att han var svårt sinnesförvirrad. Hur Murray tog dessa nyheter kan man bara ana, men han ville ändå träffa den lärde man han så länge brevväxlat med.

Detta första möte följdes av flera och de båda lärda träffades regelbundet i nästan 20 år och de kände varandra personligen med en vänskap, baserad på ömsesidig respekt. Till det yttre var de märkligt lika: blå ögon under tunga ögonlock, flintskallighet och med långa vita skägg. Båda utstrålade en farbroderlig, tomteliknande vänlighet. När de träffades, satt de i Minors “bibliotek” eller promenerade i parken och deras samtalsämne handlade alltid om ord. Minor var ständigt klar och redig i sitt tal vid dessa möten, men nämnde någon gång sitt helvete på nätterna, då demonerna steg upp genom golvet. På försök hade man spikat zinkplåt på detta, men den tekniska utvecklingen där ute i världen hann i fatt honom i hans vanföreställningar. När bröderna Wright inledde flygepoken genom sin premiärflygning vid Kitty Hawk, kom hans plågoandar ner genom taket och förde honom iväg till ett osedligt liv i Konstantinopel med hjälp av flygmaskiner. Murray bemötte aldrig dessa påståenden, men greps av tragiken i Minors liv.

Så småningom började Minors andliga och kroppsliga krafter att avta. Han hade nu varit intagen på Broadmoor i 30 år, mycket längre än någon annan intern. Han lämnade inte längre bidrag till ordboken och blev hela tiden allt svagare och blev en mager, eländig gammal gubbe som ingen längre var rädd för och alla tyckte synd om.

– 1910 undertecknade Winston Churchill, som då var inrikesminister, en villkorlig frigivning och Minor lämnade för alltid Storbritannien och återvände hem till Förenta Staterna, där han togs in på ett mentalsjukhus. Hans vanföreställningar blev allt värre och våldsammare under hans tid som patient där. I moderna termer led han av schizofreni.

Fyra månader efter Murrays död 1915 skänkte Minor alla sina böcker till lady Murray och hoppades att de skulle kunna placeras i Bodleian-biblioteket i Oxford, där de finns nu. 1919 flyttades den bräcklige gamle mannen till ett hem för sinnesförvirrade åldringar i hans hemstat, där han dog i sömnen 1920. Ett tragiskt levnadsöde hade tagit slut, men hans insatser för ordboken lever kvar.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22