Om hastighet och kvalitet

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

AV BERTIL FALK

Denna tidskrifts redaktör Kjell E. Genberg brukar anklagas för att producera sig för mycket. Han får inte sällan skrivet på näsan att han skulle prestera bättre alster om han lugnade ned sig och skrev färre böcker. Om jag inte minns fel så har även K. Arne Blom utsatts för liknande kritik. Föreställningen att snabbskrivande och produktiva förfallare också måste prestera sämre alster kan emellertid lätt skjutas sönder. Låt oss ta William Shakespeare och August Strindberg. De lämnade båda efter sig en imponerande produktion. Den tid det tog för Strindberg att prestera de för världsdramatikens utveckling så betydelsefulla kammarspelen var av den karaktären att texterna definitionsmässigt (om man tar denna typ av kritik på allvar) måste vara dåliga. Då får man inte heller glömma att August Strindberg skrev för hand. Tänk hur många fler dramer han kunde ha spottat fram med en skrivmaskin. För att nu inte tala om en PC.

Festskriverier

Jag promenerade en gång i början av 70-talet i New York tillsammans med Hans Stefan Santesson, som under flera decennier var redaktör för ett antal bokserier och tidskrifter i deckar- och science fictiongenrerna. Jag hade just läst Frank Grubers The Pulp Jungle (Kioskboksdjungeln). Gruber var en snabbskrivande kioskboksförfattare i New York som ”avancerade” till manusförfattare i Hollywood.
I sin faktamässigt högst opålitliga men miljö- och tidsmässigt högst läsvärda bok berättar Gruber om ett party bland kioskboksförfattare. Festen hölls hemma hos George Bruce, som nån gång i början eller mitten av 30-talet tillfälligtvis hade en lägenhet i Brooklyn.
George Bruce var på sin tid den amerikanska pulplitteraturens främste berättare inom genren flygäventyr, en motsvarighet och samtida till bland andra Bertil Cleve, Rolf Wiesler, Alvar Zacke och Torsten Scheutz hos oss i Sverige. Och Bruce hade redan på 30-talet en elektrisk skrivmaskin.
Jag citerar Frank Gruber: ”Det var en ganska liten lägenhet och de mer än trettio gästerna som var där fick tränga ihop sig så att man knappt kunde röra sig. Ungefär vid tiotiden på kvällen meddelade George att han hade en deadline på tolvtusen ord som han måste möta till morgonen därpå och därför var tvungen att jobba med uppgiften. Jag antog att detta var en vink om att gästerna borde gå, men så var inte alls fallet. George gick bara och satte sig vid sitt skrivbord i ett hörn av rummet och började att banka på sin elektriska skrivmaskin. George satt vid skrivmaskinen i hela fyra timmar, totalt oberörd av högljuddheten som omgav honom. Klockan två på morgonen hade han klarat av sina tolvtusen ord och tog sig en drink gin.
They don’t make them like that anymore!”

Modellen sluttillverkad

Den sista raden ska väl översättas med något i stil med ”Den modellen görs inte längre!” Under vår promenad berättade jag den här historien för Santesson, som då utifrån sin egen verksamhet som förlagsredaktör sa så här:
– Det där är typiskt för ett proffs. En professionell författare är en person som jag kan ringa upp när som helst på dygnet och säga att jag behöver en så och så många ord lång berättelse av det ena eller det andra slaget och få den levererad med bara nån dags varsel. Och den ska då ha den kvaliteten att den går att publicera.
Såna var många av de snabbskrivande kioskboksförfattarna, inte bara i USA utan även i Sverige, Norge och Danmark. Lennart Forssberg, som vid sidan om en rad andra skriverier författade inte mindre än 117 deckarmagasin, har fått sitt liv och situation kartlagd av Johan Wopenka (Jury, nr. 2, 1997) och han har kallats Sveriges meste kioskboksförfattare genom tiderna.
Forssbergs deckare är ingalunda några litterära mästerverk. Det berodde inte i första hand på bristande förmåga utan hängde snarare samman med att han delade etablissemangets förakt för genren. Han skrev sina deckare för brödfödans skull under pseudonym och uppfattade så vitt jag kan förstå sitt kioskboksförfattande som den lägsta av sina många litterära aktiviteter även om ironiskt nog det är som kioskboksförfattare som han numera är ihågkommen.
Ändå skapade han en gestalt, advokaten Henning Örn, som måste betecknas som mycket märklig. Denna advokat hade nämligen en egenskap, som säkerligen skulle ha gjort honom stor i USA under 30- och 40-talen och som än i dag borde kunna ge upphov både till filmer och TV-serier. Han somnade när som helst och under i stort sett vilka förhållanden som helst. Så kallades han också Latmasken. Lennart Forssberg själv tycks inte ha haft klart för sig vilken lysande idé han hade med denne märklige gestalt och utnyttjade inte Latmaskens förbluffande egenskap till fullo. Men hans insats var naturligtvis inte bortkastad. Hundratusentals svenskar har läst Forssbergs skrönor om Latmasken som skrevs under pseudonymen Rolf Berge, en av de många täcknamn som Forssberg använde.
Det fanns före honom många snabbskrivare och en del har i dag blivit klassiker och världsberömda. Jag tänker då på mästaren Charles Dickens, vars alster ursprungligen spottades fram veckovis i följetongsform, och på Alexander Dumas, som hade ett gäng underskribenter som rev av hans romaner under chefens överinseende.

Metoden oviktig

Vad jag vill ha sagt med detta är att man bör skilja en företeelses tillkomsthistoria från slutresultatet. Man kan lika lite sätta upp långsamt författande som kriterium för att en bok är god eller snabbskrivande som kriterium för att en bok är dålig. Det handlar om individuella förhållningssätt hos olika författare och varierande förmåga att uttrycka sig. Mången tämligen usel bok har tagit lång tid att skriva och tvärtom. Pär Lagerkvist, som förvisso kunde skriva, lär ha författat sina böcker genom att sitta och vända och vrida på en och samma mening tills han fick den som han ville ha den. Om det så tog en vecka. Det fungerade för honom. Resultatet är minst sagt hyfsat, även om ingen just för tillfället tycks läsa Lagerkvist.
Det är som sagt slutresultatet och inte tillkomsthistorien som bör vara avgörande för hur läsarna uppfattar en bok och där vet vi att om hundra personer läser en och samma skrift, så reagerar de olika. Vilket inte är så konstigt eftersom människor har olika referensramar. En som tycker om deckare kanske inte gillar science fiction, en som vill ha verklighetsnära och socialrealistiska polisromaner kanske inte gillar de ockulta detektiverna i TV-serier som Millenium och Profiler. Det finns naturligtvis läsare som är allätare, men förvånansvärt många är det inte. Jag tror inte att jag känner nån (utom jag själv) som både läser deckare och lyrik.
I det här sammanhanget erinrar jag mig nåt som inträffade för cirka 45 år sen. Jag var en ung man som gick på Nalen, där jag spisade Dompan, Lars Gullin och Lee Konitz och avnjöt Charlie Parker på Konserthuset. Jag lyssnade på John La Porta och Dizzy Gillespies stora band. Jag hade just fått en stenkaka från självaste Lennie Tristano, som gett ut Juju och Posttime på eget skivmärke, ungefär som författare ger ut böcker på eget förlag. En god vän till mig tyckte att han aldrig i sitt liv hört så fint pianospel. Tills han fick veta att det var en trickinspelning. Tristano hade improviserat två olika stämmor som lagts över varandra, en teknik som på den tiden (cirka 1950) knappast förekom i inspelningssammanhang. Men nu när min vän fick veta hur skivan tillkommit tyckte han att den inspelade musiken var dålig. Ändå lät den exakt likadant före som efter denna upptäckt.

Egalt med tricks, slump eller plan

Med andra ord: huruvida ett verk har tillkommit av en slump, med hjälp av tricks eller efter väldig planering och med varje ord vägd på våg har ingen betydelse för hur lyssnaren, läsaren eller tittaren uppfattar verket. Och om ett verk har rivits av under frenetiskt snabbskrivande eller blodats fram under plågsam långsamhet spelar självfallet inte heller någon roll för hur läsaren uppfattar verket.
Nu råkar deckar- och före detta vilda västernförfattaren Kjell Genbergs kritiker veta att han är ungefär lika snabbskrivande som Billy the Kid var snabbskjutande. Den kunskapen ger emellertid argument, som nyktert sett är lika irrelevanta för bedömningen av hans alster som vetskapen att Tristanos skiva var en trickinspelning. Därmed inte sagt att Kjell E. Genberg kanske skulle skriva bättre om han skrev i sakta mak.
Men det får vi nog aldrig veta, för han visar inga tecken på att lugna ner sig.
Jag upprepar:
Det bör vara resultatet och inte tillkomstsättet som är avgörande för bedömningen.
Finns det nån som opponerar sig så kom igen vet jag!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22