Om en tung detektiv

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av Ahrvid Engholm

Rex Stout skapade en av 1900-talets mest dynamiska duos, i form av den fete orkidéodlande privatdetektiven Nero Wolfe och dennes slängkäftade sidovagn Archie Goodwin. En unik kombination av pussel, drama och puttrande munhuggeri.

Berättelserna om Nero Wolfe och Archie Goodwin är till grundreceptet sherlockiader. Archie är liksom Dr Watson berättare, men inte centralperson, ett känt grepp för att slippa redogöra för detektivens tankebanor. Samtidigt får vi på köpet många av Archies tankebanor:

“Måndag på blomstermässan, tisdag på blomstermässan, onsdag på blomstermässan. Jag, Archie Goodwin. Vad tycks? Jag förnekar inte att blommor är vackra men en miljon blommor är inte en miljon gånger vackrare än en blomma. Ostron är goda men vem vill äta ett ton?” I inledningen till Svarta Orkidéer (1983. Black Orchids, 1942) får vi också veta: “Wolfe själv skulle kunna få jobb som Orörligt Föremål i ett fysiklaboratorium om botten föll ur deckarbranschen”.

Medan Watson är timid och åskådare, är Goodwin slängd i käften och ett yrväder som gör allt benarbete för sin chef. Wolfe är i motsats till Holmes en utpräglad länsstolsdetektiv, och rör sig sällan från sitt hem, brunstenshuset på Västra 35:e gatan i New York. “Nu hade jag arbetat för Wolfe i nio år, och det var ett och annat som jag under tiden fått alldeles klart för mig. Exempelvis: Att han värden skickligaste detektiv som fanns norr om Sydpolen. Att han var övertygad om att luften utomhus var till hinder för andningen. Att det blev kortslutning i hans nervsystem om han blev utsatt för bråk och trängsel.” (Det röda skrinet, 1967, The Red Box, 1937).

Rex Stout föddes 1886, i Indiana, och arbetade som författare ända till sin död 1975. Hans sista Nero Wolfe-roman utkom samma år, när Stout var 88 år och blivit känd som den amerikanska deckarens “Grand Old Man”. Den barnrika familjen Stout (nio barn) flyttade strax till Kansas där den blivande författaren växte upp. Det sägs att Rex började läsa när han var blott 18 månader gammal och vid fyra år läste han vad som helst i sin pappas, skolläraren Johns bibliotek. Bland den unge Stouts favoriter fanns Jules Verne, Edgar Allan Poe, Arthur Conan Doyle och H Rider Haggard. Han började skriva och sälja dikter som ung, men han hade inte råd att gå på universitet trots att han var skolans ljushuvud. Han tog olika småjobb, bland annat som vaktmästare på en opera.

Under några år av tidiga 1900-talet tog han värvning i amerikanska flottan och arbetade bland annat på president Theodore Roosevelts yacht. 1912 började han sälja noveller till pulpmagasinen. Hans första deckarnovell publicerades det året av Black Cat, liksom hans första roman, Under the Andes, som blev följetong i Argosy. Det var en “förlorad värld”-historia som utspelades i Sydamerika, och beundrades av ingen mindre än Edgar Rice Burroughs som Stout träffade 1914. 1917 lämnade han skrivandet för att tillsammans med sin bror Bob starta ett undervisningsföretag, Educational Thrift Service. Tydligen blev det friktioner mellan Rex och brodern. Han lämnade verksamheten 1927, sade aldrig mer ett ord till brodern och började skriva igen.

Nu skrev han inte längre för pulpmagasinen. Han skrev romaner för förlag och noveller för “the slicks” (de mer prestigefulla tidskrifterna vars papper var blankt – “slick”). 1933 introducerade han Nero Wolfe i romanen Fer-de-lance (på svenska 1940 under samma titel). Även om han skrev om några andra deckarhjältar – Alphahet Hicks, T Fox. inspektör Cramer, och den kvinnliga deckaren Dol Bonner, de senare två dyker upp hos Wolfe – är det för Nero Wolfe som Rex Stout blivit känd och älskad. Fram till 1975 blev det ca 35 Wolfe-romaner och en binge novellsamlingar.

Nero Wolfe bor i sitt hus tillsammans med Archie, kocken Fritz Brenner och orkidéskötaren Theodore Horstmann. Den senare hjälper Wolfe med tiotusentals orkidéer i växthuset på taket, dit Wolfe ansluter varje dag, Orkidéerna har “förskaffat taket ryktbarhet inom helt andra kretsar än de som hade ärende till arbetsrummet på nedre botten. I alla väder och under alla omständigheter var hans fyra timmar om dagen på taket med Horstmann – Från nio till elva på morgonen och från fyra till sex på eftermiddagen – okränkbara.” (Det röda skrinet.)

I avsaknad av mer motion än så har den store detektiven med tiden blivit tämligen fet, inte minst som hans personliga kock dagligen serverar de mest exklusiva, fettbildande måltider, som oftasts skildras i läckra detaljer (och i en bok med recept).

“Det finns fyra rum på bottenvåningen av Wolfes gamla brunstenshus på Västra 35:e gatan inte långt Från Hudsonfloden. När man kommit in från yttertrappan finns på högra sidan ett enormt klädhangarställ av ek med en spegel, hissen, trapporna och en dörr till matrummet. Till vänster finns dörrarna till frontrummet, som inte används mycket, och till kontoret. Köksdörren finns längst bak, längst bort i korridoren:” (Det röda skrinet.)

I kontoret finns Wolfes favoritstol, specialgjord för hans omkring 140 kilo. Det viktigaste vittnet placeras i en röd läderfåtölj, och resten i gula stolar (placeringen ägnas alltid intresse). I arbetsrummet dricker Wolfe gärna öl, som han ber Fritz bära in genom att ringa på en klocka. Och varje dag räknar han kapsylerna för att se hur många han druckit. Archie dricker däremot gärna mjölk.

Wolfe låter ingen störa honom när han är i blommornas eller middagarnas våld, inte ens klienter, viktiga vittnen eller den cigarrtuggande polisinspektören Cramer, en Lestrade-figur av begränsad kriminologisk begåvning som alltid anklagar sin civile kollega för att undanhålla bevis eller ta till fördömda trick.

Archie skickas ut för att göra fältarbetet, vilket ibland kan bli nog så dramatiskt. Han kan hamna i slagsmål, arresteras av polisen, bli beskjuten och allt möjligt. “Frånsett min primära funktion som tagg i stolsitsen åt Wolfe, så att han inte sitter där och sover och bara vaknar upp för att äta, passar jag bäst till att hoppa upp och hugga något, innan den andre killen hinner lägga rabarber på det, och samla ihop bitarna till det pussel som Wolfe lägger.” (Det röda skrinet.)

Archie utför jobbet med särskild entusiasm om sköna damer är inblandade, en vurm Wolfe inte delar. Kvinnor betraktar mästerdetektiven med skepsis (liksom för övrigt bilar, en sorts apparat Wolfe är övertygad om är ute efter att vålla hans död).

En viss Lily Rowan (från Ceasar är död, 1940, Some Buried Ceasar, 1939) blir rent av Archies inofficiella girlfriend och dyker upp i flera böcker. Ibland behöver Archie Goodwin extra händer, fötter och ögon, och då kallas ett gäng frilansande spanare in, ledda av den skicklige Saul Panzer. Vittnen, klienter och misstänkta förs till förhör eller konfrontationer i Wolfes kontor, där mästerdetektiven med skarpa förhörsmetoder och små gester klämmer fram information och styr skeendet.

Wolfe är dyr och lat, men när han får sin stora ända ur vagnen börjar det hända saker. När Wolfe sluter ögonen och putar med munnen är han i arbete. Säger han “Pfui!” är han irriterad. “Wolfe lutade sig tillbaka, slöt ögonen och hans läppar började röra sig. De sköts fram och drogs in, sköts fram och drogs in… Förr eller senare gör han alltid det och jag borde verkligen låta göra en skylt på vilken det står GENIET ARBETAR.” (Drick ur ditt glas, 1973. Champagne for One, 1959.)

Hans klienter återfinns bland New Yorks övre skikt. Nästan alltid handlar det om mord, och finns inget mord dyker det upp ett på vägen. Någon gång kan Wolfe åta sig ett fall på ideell basis, om en känd kock eller orkidéodlare kallar, om han trampats på tårna eller någon av hans principer kompromissats.

Under andra världskriget arbetade Rex Stout med att göra propagandamaterial för den amerikanska regeringen. Nero Wolfe blev för ett tag helylleamerikan och dök upp i populära radioföljetonger. På 70-talet gjordes 12 avsnitt av en TV-serie med William Conrad som Wolfe, vilken också visades på SVT. (Hög tid för repris, please!) Våren 2000 dök det upp en Wolfe-baserad TV-film.

Författaren själv var precis som sin hjälte orkidéodlare, och sade inte nej till en god måltid. Den svenska upplagan av Too Many Cooks (1938, Ju fler kockar, 1972, även som Mord bland mästerkockar, 1939) avslutas med en lång sektion av Stout där han ger oss Wolfes favoritrecept. Det finns också ett antal orkidéer som fått namn efter Nero Wolfe.

Det fängslande med Nero Wolfe är karaktärerna, dialogen och språket. Wolfe och Goodwin är bägge högintressanta figurer. Wolfe är det stora, excentriska geniet, en vanemänniska med sina principer. Goodwin är den hårdkokta medarbetaren, vilken som berättare får gott om tillfällen att ge kvicka, cyniska kommentarer om omvärlden. Det blir ett intressant spänningsfält mellan dessa disparata personligheter, särskilt när de munhuggs.

“- Nåväl, sade jag och ställde mig upp. Jag säger upp mig, från och med nu. Ni är helt enkelt för uppblåst, excentrisk och fet att arbeta för

– Archie, sitt ned.” (And Be A Villain) 1948)

“Det var samma gamla cirkus som vanligt. Ibland fann jag den ganska underhållande, ibland bara tråkig, men då och då direkt påfrestande, i synnerhet när jag hade varit tvungen att svälja Wolfe i större portioner än som var nyttigt för någon av oss… Det hade uppstått en kallfront mellan Wolfe och mig. Antalet dylika kallfronter var i medeltal fyra i veckan, det vill säga så där ett par hundra om året.” (Mord i Jungfruburen, 1955, Too Many Women, 1947).

Dialogerna är alltid välskrivna, vilket är extra viktigt i deckare där förhör av olika slag har huvudrollen. Rex Stout behärskar sin prosa till fulländning. Han fångar miljöer och stämningar, och det är alltid lika nöjsamt att läsa de putslustigheter som berättaren Goodwin stoppar in (“Med hissmannen hade jag bestämt mig att inte alls prata. Han höll med.” (And Be A Villain). Eller “Jag fortsatte lyssna på Perrit då det inte fanns något annat att göra än att skjuta honom, och jag hade missat det psykologiska ögonblicket för det.” (Before I die i samlingen Trouble in Triplicate.) Som en Watson har Goodwin dock en mycket mer självständig roll, och i långa avsnitt agerar han utan inblandning av Wolfe.

I Nero Wolfe försvinner (1954, In the Best Families, 1950) tvingas Wolfe fly från hus och hem och lägga ned sin detektivbyrå sedan han hotats av sin nemesis, professor Moriaty-figuren Arnold Zeck. Den övergivne Archie får öppna en egen detektivbyrå. Den romanen är även märklig på så vis att Wolfe tvingar sig att hårdbanta (!) för att lättare kunna hålla sig undan. (Zeck dyker upp i fler berättelser och jag tycker inte att de i allmänhet hör till de bättre.)

Rex Stout är inte alltid en intrigernas mästare. Ibland kan Wolfe inte slutgiltigt bevisa vem som är mördaren även om han räknat ut det. Då tar han till en slutkonfrontation där mördaren tvingas avslöja sig själv. Inspektör Cramer har ibland rätt om det där med “trick”. En del romaner känns också litet för långa, även om språket är spänstigt och hela Wolfe-miljön så fängslande att man gärna läser vidare. Rex Stout är ofta bättre i det mer koncentrerade långnovellformatet, som också passade bra för de tidskrifter han skrev för. Svenska läsare som inte är slängda i engelska missar tyvärr de flesta Wolfe-novellerna. Ingen av novellsamlingarna har översatts och på svenska finns det bara enstaka Wolfe-noveller här och där i antologier och tidskrifter. En novellsamling med Wolfe på svenska vore en kulturgärning.

Ibland är Stout-intrigerna mycket gedigna, förvisso. I Ju fler kockar kan vi pusslare gotta oss åt att reda ut i vilken ordning rätterna serverats vid en exklusiv middag. I Ceasar or die stångar en prisbelönt tjur ihjäl en människa och sedan skall beviset (tjuren) ätas upp under en barbeque. I Det röda skrinet mördas en flicka av förgiftad choklad, det egentliga offret dör sedan av förgiftade huvudvärkstabletter och Wolfe-Goodwin tvingas ut på jakt efter ett mystiskt skrin som rymmer gåtans lösning. And Be A Villain är en ganska välturnerad historia som utspelas i radiokändisvärlden. En person mördas i direktsändning!

Kock- och tjurhistorierna ovan hör tillsammans med Nero Wolfe Försvinner till de få tillfällen Wolfe tar sig från sitt högkvarter på Västra 35:e gatan för längre tid. Men det mest häpnadsväckande i den genren är dock Det svarta berget (1981, The Black Mountain, 1954). Berget är alltså inte Wolfe själv, utan Montenegro (namnet betyder “svart berg”) som är hans barndomstrakter. Kocken på Wolfes favoritrestaurang och en montenegrinsk barndomsvän mördas och Wolfe tvingas återbesöka sin hembygd för att lösa mordet. Det är den kanske mest atypiska Wolfe-berättelsen, men en guldgruva för kalenderbitare som vill gräva i Wolfes bakgrund.

Kalenderbitare finns det nämligen. Det finns en liten Nero Wolfe-fandom där ute, bland annat på Internet. En grupp kallar sig för “The Wolfe Pack”. Man tar sig pseudonymer ur Wolfe-berättelserna, spekulerar om Wolfes och Goodwins bakgrunder, och för några år sedan avtäckte man en plakett på den plats i New York där Nero Wolfes brunstenshus (egentligen inte) låg. Nero Wolfe-fansen är riktiga sherlockianer – på mer en ett sätt. I den halvofficiella mytologin kring Nero Wolfe ingår nämligen att den tunge detektiven är den okände sonen till den Store Spårhunden, eller möjligen son till Sherlock Holmes bror Mycroft Holmes. Rex Stout själv tycktes se rätt roat på dessa spekulationer, och förklarade i ett officiöst brev till en wolfeiansk forskare att han som “Archie Goodwins litteräre agent” tyvärr inte kunde avslöja några släktförhållanden som rörde hans klient och dennes arbetsgivare. I mytologin ingår också att Nero Wolfe numera har dragit sig tillbaka till sitt hus i Egypten, som troligen har ett gott klimat för orkidéer, precis som Holmes dragit sig tillbaka för att odla bin. Bin är för övrigt bra för att pollinera orkidéer. Stout får ses som en liberal med amerikanska mått. I Ingen i helaste världen (1973, A Right to Die, 1974) åtar sig Wolfe att fria en svart man. Ur en Wolfe-monolog:

“De samhälleliga överenskommelserna inbegriper ju inte bara skyddsåtgärder mot mord utan tusentals andra angelägenheter, och det är tyvärr sant att i Amerika har de vita uteslutit de svarta från dessa överenskommelser. Det påstås att den uteslutningen ibland fått gälla till och med ifråga om mord… Den överenskommelse vi alla måste sträva efter får inte ta minsta hänsyn till skillnader i ras, färg eller religion.” I Det ringde på dörren (1967, The Doorbell Rang, 1965) tar sig Wolfe an ett fall där FBI begår rättsövergrepp, och tvingar den mäktiga federala polisen att skamset dra sig tillbaka med svansen mellan benen.

En del tycker nog att en detektiv som Nero Wolfe är hopplöst ute. Idag skall deckare vara kriminalromaner, vara dystra, psykologiserande, egentligen utan problemlösning och bara samhällets alla problem på bokryggen. Här hör inte Rex Stouts böcker hemma. Han skriver klassiska deckare, med intrikata pussel, fart, fläkt och mycket humor. Och gillar du inte det svarar jag bara:

“Pfui!”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22