Om dikten och verkligheten: Inspiration eller efterapning av fall som faktiskt inträffat

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av KLAS LITHNER

Jag har i tidigare artiklar behandlat fall där nedan nämnda författare inspirerats av ett verkligt brott, men där jag av utrymmesskäl måste utelämna böckernas titlar och uppgifter om brotten: Jenny Berthelius, John Dickson Carr, Agatha Christie, Frank Heller, P. D. James, Armand Lenoux. Meyer Levin, Mrs Belloc Lowndes och alla hennes efterföljare beträffande böcker inspirerade av Jack Uppskäraren, Mary Roberts Rinehart, Stein Riverton, Dorothy Sayers, Stephen Sheppard, Sigfrid Siwertz (med teaterpjäsen Ett brott) och James Yaffe.

Vidare har jag nämnt fall, där böcker av nedanstående författare senare fått påfallande motsvarigheter i verkligheten: John Godeys Pelham 123 kapat, Frank Hellers Odysseus eller De sju menyerna, Ngaio Marshs Modellmordet och ett par böcker av Donald Westlake om misslyckade rån.

Dikten

John Dickson Carr publicerade 1938 To Wake the Dead, som var den åttonde romanen i den långa serien med dr Gideon Fell som huvudperson. Den kom 1940 på svenska under titeln Väck ej de döda. Innehållet är i korthet att ett sydafrikanskt sällskap kommer till England 1937.

De besöker bland annat en herrgård på landet, ganska nybyggd men i gammal stil och försedd med en hemlig lönndörr. En man i sällskapet anträffas där mördad i sitt sovrum. Han har krossår och är strypt och halsen, som lindats om med en handduk, företer märken av två händer.

Strax efteråt anträffas hans hustru strypt i London. En man som tidigare ägt herrgården, men tvingats sälja den då han var ruinerad, är starkt misstänkt, men det anses uppenbart att han inte kunnat föröva det första mordet, eftersom hans vänstra arm är förtvinad och att han därmed inte har någon styrka i vänster hand.

Lösningen visar sig vara att han lagt det bedövade offret med huvudet i en halvcirkelformad utskärning i sänggaveln och tryckt ned det med höger hand.

Verkligheten

Fallet har skildrats av engelskan Georgina Lloyd i hennes bok For Love of Money (Bantam Books, London 1992, s. 76-84), som innehåller korta brottmålsreferat, mest från England men även ett par från USA. Det är ovanligt att kvinnor skriver om denna specialitet, men en av de främsta var Fryniwyd Tennysert Jesse, som även skrev deckare.

Den 29 november 1943 blev ägarinnan av baren John Barleycorn i Portsmouth, Rose Robinson, rånmördad i bostaden, där hon förvarade dagskassan. Namnet John Barleycorn är enligt lexikon ett förkroppsligande av maltdryckerna, troligen en motsvarighet till rusdrycksdjävulen.

Vid obduktionen visade det sig att mrs Robinson blivit strypt. Påfallande var att på högra sidan av hennes hals fanns ett kraftigt märke av en tumme och tre mycket svagare märken av tre fingrar i rät linje. Där fanns inga nagelmärken.

Tre veckor senare grep polisen i London en gammal återfallsbrottsling, Harold Loughans, som misstänkt för häleri. Han fällde en mängd misstänkta yttranden och erkände snart att han rånmördat mrs Robinson. Det visade sig att Loughans högra hand var deformerad efter en olycka i arbetet, där fingrarna fastnat i en maskin och musklerna slitits av, så att övriga fingrar var helt ledlösa medan tummen var normal.

Han blev häktad och åtalad för mordet. Vid rättegången i Winchester i mars 1944 nekade han emellertid till brottet och påstod, att polisens uppgifter om erkännandet var oriktiga. Han åberopade dessutom fyra alibivittnen för att styrka, att han till bringat natten med dem i London. Slutligen åberopade han att han var fysiskt oförmögen att föröva mordet på grund av den defekta högerhanden.

Juryn kunde inte enas utan målet hänsköts till ny rättegång. Där åberopade Loughans sakkunnigförhör med den berömde rättsmedicinaren Sir Bernard Spilsbury, som nästan alltid annars uppträdde som åklagarens sakkunnige och åtnjöt en enorm prestige. Spilsbury berättade, att han tagit Loughans i höger hand och uppmanat honom att krama så hårt han kunde. Den kraft han härvid utvecklade var enligt Spilsburys uppfattning inte tillräcklig för att han skulle kunna strypa mrs Robinson med hjälp av höger hand.

Det är emellertid uppenbart att det inte finns någon garanti för hur hårt Loughans kramade Spilsburys hand. Juryn frikände Loughans, som i stället blev åtalad för ett av de andra brott han erkänt under förundersökningen. nämligen rån mot en äldre kvinna, som nästan dött av skadorna. För detta dömdes han till ett långt straff.

Medan Loughans avtjänade detta begick den överansträngde Spilsbury 1947 självmord.

Sedan Loughans avtjänat femton års internering för nya grova brott, sålde han sina memoarer till en skandaltidning och erkände i dem, att det verkligen har han, som strypt mrs Robinson. Enligt engelsk rätt kunde det emellertid inte bli resning i målet, utan juryns utslag i skuldfrågan var definitivt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22