Om Biggles och annat

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Kåseri av Bo Stenfors

På Science Fiction-kongressen ”CONFUSE 2004” den 18-20 juli i Linköping fick jag som gåva Månblad Alfa nr 45, daterat juni 2004, vari Hans Persson redovisade några ”pressgrannar”. Bland dessa inkluderades också DAST med tonvikten lagd på dess SF- och Fantasy-intresse. Hans Persson framhöll sammanfattningsvis att DAST numera är klart läsvärt – då speciellt för andelen av SF/Fantasy. Vi tackar för det.

Tyvärr recenserade han dock ett ganska gammalt nummer av DAST, nämligen nr 1/2001. Min novell – Flickan från Svarta Virveln – nämnde han med den kritiska kommentaren att språk och handling var som taget ur ett pulpmagasin.

Jag får väl försvara mig med att novellen – författad på 60-talet under inflytande av novellerna i gamla Jules Verne-Magasinet och när SF-fandom i Sverige var alldeles purung – valdes ut av den dåvarande redaktören får DAST Bertil Falk mycket just av sådana skäl i samband med DAST:s dåvarande satsning på en behandling av Kapten Frank-romanerna i Jules Verne-Magasinet.

Samtidigt vill jag här betona att noveller faktiskt inte förekommer i DAST om inte alldeles särskilda skäl föreligger.

Får jag också framhålla att DAST Magazine faktiskt är Europas allra äldsta ”deckartidskrift”. Första numret kom ut i september 1968. Ansvarig för tidskriften var då som bekant Iwan Hedman, som i sin presentation av tidskriften bl.a. talade om att namnet DAST bildades av begynnelsebokstäverna i de olika genren Detektiv- och Agenthistorier, Science fiction och Thriller.

Bo Lundin – flitig skribent

Någon som ofta skrev i DAST under tidskriftens första tid var Bo Lundin, ävenledes författare bl.a. till den mycket roliga och intelligenta boken Salongsbödlarna, och andra betraktelser på temat värderingar i populärlitteraturen (Bo Cavefors Bokförlag 1971), vilken bok också ägde underhållande synpunkter på tecknade serier.

Bo Lundin skrev omkring år 1970 en rad utmärkta artiklar i DAST om böcker av Dennis Wheatley (hertigen de Richleau), Leslie Charteris (Helgonet), Conan Doyle (Sherlock Holmes), Stieg Trenter (Harry Friberg), Frederic Dannay och Manfred B Lee (Ellery Queen), John Dickson Carr (Gideon Fell) och Ray Bradbury (The Martian Chronicles m.fl.) men också – vilket jag vill ta fram särskilt här – om de böcker, som skrevs av W. E. Johns om Biggles, stridsflygaren och den tidens pojkars oförliknelige romanhjälte, under rubriken Biggles flyger vidare (DAST nr 1, 1970).

Bo Lundin framhöll bl.a. att en undersökning visat att de flesta ungdomar i 10-15-årsåldern läste långt fler böcker än han eller hon skulle komma att läsa under hela sin återstående levnad. Därför var det förklarligt att Biggles blev illa sedd av biblioteken i Sverige, som menade att ungdomen borde ägna detta läsande åt ”bättre” böcker. Och en ”scoutanda” vilar onekligen över de första Bigglesböckerna, parad med likgiltighet för enskilda människoliv, menade Bo Lundin. Krig gjordes till ett härligt äventyr.

Skicklig stridsskildrare

Samtidigt kunde Bo Lundin inte förneka att Biggles kom riktigt till sin rätt i krig. Hans flygskicklighet fick helt och fullt utlopp först i luftstriderna, och hans nonchalant effektiva ledarbegåvning fungerade bäst under stress. W. E Johns skrev aldrig bättre än när han snabbt och expressivt skildrade svindlande flygdueller, menade Bo Lundin. Johns lät dock fienderna till Biggles och hans vänner få alltmer grymt realistiska drag. Här kunde man kanske med rätta tala om rasdiskriminering, ansåg Bo Lundin, men i så fall uppstod denna rasdiskriminering snarast genom en jämförelse av skurkarna med Biggles och hans vänner. Möter en verklig människa ett ideal, utfaller jämförelsen givetvis till idealets fördel, betonade Bo Lundin.

Nå, författaren Johns är numera död, men Biggles lever fortfarande, till fasa för pacifistiska föräldrar, ambitiösa bibliotekarier och andra kulturella renhållningsarbetare, konstaterade Bo Lundin avslutningsvis i artikeln.

Klassiska agenthistorier

Personligen tycker jag nog att W. E. Johns två bästa böcker – Biggles i Spanien (Bonniers 1939) och Biggles flyger österut (Bonniers 1940) innehåller en utmärkt bra aktion, jämförbar med den i Dennis Wheatleys böcker, och vidare att nämnda böcker gott kan få falla under begreppet klassiska agenthistorier.

Språket är rikt varierat, uttrycksfullt och medryckande. Det gav säkerligen de unga ett bra ordförråd. Nämnda böcker skrev Johns annars faktiskt för en vuxen publik.

Jag tycker vidare inte särskilt bra om bibliotekens underkännande av ungdomars kritiska förmåga att skilja mellan en spännande bok med slemma bovar och ädla hjältar i och den mera prosaiska verklighet vi alla lever i. Böckerna tillhör faktiskt helt och hållet fantasiens värld, det vet ungdomarna. Värre kan det vara med actionfilmer och dataspel. De ger ett helt annat intryck av att skildra verkligheten. Varför ska för resten Bigglesböckerna förbjudas av biblioteken, när så många andra jämförbara äventyrsböcker, sämre skrivna, får stå kvar på hyllorna?

Illa att förlag förvanskar

Jag tycker slutligen också mycket illa om förlagens tilltag att förvanska författares text för att göra ungdomsböcker mer rumsrena. Får man handla så mot en bra författares text? En rensning har också effektivt drabbat W. E. Johns speciella språkliga uttrycksförmåga.

När det gäller böckerna Biggles flyger Österut och Biggles i Spanien är väl omskrivningen kanske inte så katastrofal. Men de omarbetade böckerna ger ändå inte samma läsupplevelse som den ursprungliga, mer trogna översättningen. Verna Lindberg var den som fick i uppdrag att ”modernisera” de Biggles-böcker, som skulle återutgivas av Bonniers förlag, och ”ta bort rasfördomar, skurkschabloner och våldsinslag”. Man är därvidlag innerligt tacksam mot Carl Hafström på Bonniers förlag, som ansåg att det låg en poäng i att bibehålla den litet ålderdomliga språkliga atmosfären med dess ibland ”charmerande töntighet”. Biggles flyger österut blev härigenom fortfarande hyggligt igenkännbar för den, som en gång i olidlig spänning läste boken 1940. Mest irriteras man nog kanske av att en spännande luftstrid blivit markant och dumt förkortad.

Men när det gäller Biggles i Spanien togs t.ex. den text bort som markerade att W. E. Johns klart undvek att låta sina hjältar Biggles och Ginger välja sida i det spanska inbördeskriget. De önskade bara föra ett viktigt dokument i säkerhet till England. Andra ganska onödiga förändringar tog också bort mycket av uttrycksfullheten i W. E. Johns skildringar.

Dribblingar med språket

B. Wahlströms Bokförlags ”tvättning” av sina tidigare utgivna Bigglesböcker drabbade emellertid inte bara rasfördomar, skurkschabloner och våldsinslag. Här drabbades faktiskt också själva språket, som blev platt och utslätat till menlöshet. Denna klåfingrighet har enligt Stefan Mählqvist (Biggles i Sverige, Gidlunds förlag 1983) – se även sid 24-25 i detta nummer – bl.a. resulterat i att omkring en tredjedel av böckernas sidantal försvunnit i nyutgåvorna.

Sammanfattningsvis är jag faktiskt glad att jag fick växa upp med språket bl.a. i gamla Jules Verne-magasinet och i W. E. Johns Bigglesböcker. Den gåvan slår jag vakt om ännu i dag. Om mitt språk är tungt och svårläsligt, låt det förbli så.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22