Om Aniaror före Aniara

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Av Bertil Falk

Elva år innan Harry Martinson i diktsamlingen Cikada lanserade Aniara i diktsviten Sången om Doris och Mima satt hundratusentals svenska skolungdomar och inkallade beväringar under beredskapen vecka 23, 1942 och läste om en ”aniara” i Don Wilcox novell Resan som varade i 600 år som publicerades i Jules Verne Magasinet (JVM). DAST:s medarbetare Bertil Falk, som alltid aktivt verkat för att utplåna gränsen mellan finkultur och smutslitteratur, har i Dagens Nyheter (2817 2004) redogjort för överensstämmelser mellan berättelser i JVM och Martinsons stora rymdepos. När vi frågade honom om vi fick köra den i DAST svarade han: ”Jag syr om storyn och ger den DAST-form.” Så även om den inte är skräddarsydd eller ens måttbeställd, så har den dock ny passning, ja, det är vid jämförelse faktiskt nästan en ny svid.

Harry Martinssons författarskap är alltid aktuellt och behöver inte hållas vid liv med konstgjord andning i form av jubileer. Förra året uppmärksammades dock med visst buller och lite bång att det var 100 år sedan han föddes. Vägen till Klockrike, Nässlorna blomma och Resor utan mål är några av hans fina prosaverk och därtill kommer naturligtvis hans diktverk, varibland Aniara kommit att inta en dominerande ställning, vilket rent allmänt sett kanske är lite synd eftersom han skrivit så mycket annat värdefullt.

Jag minns mycket väl det mottagande som det ”första mötet med min Doris” fick när diktsamlingen Cikada med diktsviten Sången om Doris och Mima kom 1953. Jag befann mig på Sigtuna folkhögskola, där litteraturens fana hölls högt, inte minst därför att en av Sveriges främsta lärare i litteratur Margareta Aberg-Carlberg verkade där. Men redan långt före hennes tid hade skolan ett litterärt rykte att omhulda. Här hade både Werner Aspenström och Paul Andersson gått och när jag kom dit fanns Verdandi Kuhlman, Arne Mossberg, Hans Mörk och en rad andra litterärt inriktade elever på plats.

Sången om Doris och Mima togs emot med öppna armar. Inte minst var förundran stor inför tanken på ett rymdskepp på väg ut i rymden från en förstörd jord. Att någon kan komma på en så lysande idé.

Reaktionen förvånade mig, kanske för att min läsning till skillnad från mina lärares och skolkamraters inte begränsades till lyrik och nobelpristagare. Jag var gudilov uppvuxen med ren men underbart existentiell och oförfalskad smutslitteratur.

Jag varvade läsning av Edith Södergrans lyrik med kioskdeckare utan att blinka. Första gången jag träffade på idén om en aniara var vecka 23/1942, då Jules Verne-Magasinet publicerade Don Wilcox novell Resan som varade 600 år. Jag var nio år.

Don Wilcox var en amerikansk sf-hacker och han översattes förmodligen första gången till svenska med Cyklotronens hemlighet, som började att gå som följetong i Teknik för alla Nr 26/1940. Sedan förekom han mellan 1941 och 1946 med inte mindre än fjorton mer eller mindre häftiga berättelser i Jules Verne-Magasinet, däribland tre romaner som gick som följetonger. Resten var noveller och en av dem var alltså den som handlade om generationsrymdskeppet r/s Framtidens resa som varade i 600 år.

I rymdskeppet r/s Framtiden hinner trettio generationer leva och dö innan farkosten når Rabinelloplaneterna. Vid framkomsten hälsas generationsskeppets invånare välkomna av en koloni jordmänniskor. Ny teknologi har gjort att farkosten blivit omkörd på vågen av emigranter, som avverkat sträckan på sex år.

Temat har varierats av många science fiction författare. När rymdfarkosten Victoria efter femtusen år i Resans slut av Walter Kubilius når sitt mål tål invånarna inte den naturliga miljön utanför rymdskeppet.

De skräms av fjärilar. Invånarna har efter cirka 400 generationer anpassats till den kliniskt rena tillvaron i rymdskeppet. Deras farkost fortsätter som en flygande stad i kosmos.

Kubilius avrundar med orden: ”Miljoner år skulle gå och rymden fyllas av städer som skulle bebos av män och kvinnor, ättlingar till dem som hade upptäckt atomkraftens hemlighet och lämnat planeternas bojor för evigt. Burnett såg upp mot himlen. Den kosmiska planen var klar.”

Men Don Wilcox och Walter Kubilius var inte de enda som skrev om aniaror. Redan samma år som Resan som varade 600 år publicerades i JVM, förekom också Edmond Hamiltons Star Trek to Glory. Den översattes som Kapten Frank och postrånarna.

Detta var en intressant titel med tanke på att det inte förekommer några postrånare i berättelsen.

I denna roman som gick som följetong hamnar kapten Frank i rymdens Sargassohav, en sorts de döda rymdfarkosternas kyrkogård och där hittar han och hans kompis ett egendomligt stjärnskepp, en aniara från en annan del av universum.

Besättningen ser ut som bläckfiskar och en av dem som väcks ur den dvala de försatt sig i berättar att de gjort slut på det blod de behöver för att leva och därför sövt ner sig i väntan på undsättning.

I romanen Kapten Frank i en försvunnen värld (The Lost World of Time) som gick som följetong i NM 1945, reser han tillbaka i tiden efter ett nödrop ur det förflutna från planeten Katain. Problemet är att planeten håller på att störta in i Jupiter. Det fixas genom att planetens måne urholkas och blir ett raketskepp som styr mot Sirius, dit man ska anlända efter en flera generationer lång rymdfärd.

Bland de svenskar som läste JVM återfanns blivande deckarförfattarna Lars Fredriksson och Olov Svedelid, vidare Hans Alfredson, Lars Forssell, Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Den sistnämnde har sammanställt en antologi med noveller från just NM.

Jag blev inte direkt förvånad när jag för en del år sedan fick höra att även Martinson läste JVM. Redan när Cikada kom hade jag en känsla av att Martinson inte gripit idén om goldondern Aniara ur tomma rymden utan inspirerats av en eller flera av författarna i JVM.

Finns det då några tecken på att Martinson kan ha tagit intryck av författarna i NM? Jodå, faktiskt och jag ska här citera min egen artikel i Dagens Nyheter:

”I Resans slut förvandlas solen till en nova och Jorden till aska efter rymdfarkosten r/s Victorias start. Victoria irrar omkring utanför Plutos bana i tjugo år och söker efter andra rymdskepp som klarat sig, men finner inget. ’Och med sorg i hjärtat vände de så solsystemets gravplats ryggen och satte kurs mot Proxima Centauri, den närmaste stjärnan.’”

I Aniara lämnar emigranter den strålförgiftade Jorden med kurs på tundraplaneten Mars. På ditfärden tvingas Aniara nödgira för en asteroid och hamnar ur kurs. (Asteroider och asteroidvarnare var ett stående fenomen i de berättelser som publicerades i JVM.) Martinson fastslår ’att någon riktningsändring var ej tänkbar’. Aniara styr mot Lyrans stjärnbild.

I Resans slut uppstår en religion som går ut på att Närvaron döljs bakom Slöjan och bara profeterna, som utövar skräckvälde ombord, får gå bakom Slöjan. I Aniara uppstår sekten Kittlarna.

Hos Wilcox och Kubilius liksom hos Martinsson uppstår kriser under resans gång. I Resan som varade 600 år uppstår överbefolkning som följs av revolt och sterilisering samt hat mot resans övervakare.

I Resans slut störtas de ovan nämnda profeternas skräckvälde av en revoltör. Ombord på Aniara utövas också skräckvälde efter Mimas död. Den hårde herren Chefone påbjuder förföljelser. Mimaroben och ’många andra måste gömmas i ett asylrum underst i goldondern tills raseriets skålar hunnits tömmas.’

I Resan som varade 600 år får en balsal symbolisera förändringar under färden. I Aniara spelar danssalongen en viktig roll för passagerarna. Och så vidare.”

Jaha, säger någon. Martinson var bara en plagiatör? Ingalunda. Motivet med generationsrymdskepp eller aniaror var allmängods inom amerikansk science fiction även innan Wilcox, Kubilius och Hamilton översattes till svenska, men när NM kom med denna amerikanska form av sf, så introducerades ett nytt tänkande i Sverige som avsevärt skilde sig från t.ex. Jules Vernes visioner. De som redan på 1940-talet ingick i denna importerade sf-tradition var framför allt Sture Lönnerstrand med en rad fascinerande noveller åren 1943-1945 i Levande Livet. Även Denis Lindbohm inledde sitt sf-författarskap på 1940-talet.

I det här perspektivet blir Harry Martinson inte bara en författare som tillhör en tradition av arbetardiktning och finkulturell skönlitteratur. Han inlemmas dessutom i en sf-tradition som få andra svenska författare av parnasstyp. Till detta kommer att han omvandlade motivet inom ramen för sitt lyriska uttryckssätt och överträffade sina eventuella förebilder i en rad avseenden. Martinson skapade ett ödesmättat epos av stor skönhet, som ingen av de eventuella förebilderna i JVM kan visa upp, fast de i likhet med Martinsson berör existentiella frågor, vilket i och för sig ligger i sf-genrens natur.

Man ska ha klart för sig att JVM, som bland annat publicerade författare som Isaac Asimov, Alfred Bester, James Blish, Robert Bloch, Leigh Brackett, Ray Bradbury, Ray Cummings, L. Sprague de Camp, Murray Leinster, Henry Kuttner och Clifford D. Simak långt innan de var kända storheter, i 1940-talets Sverige betraktades som smutslitteratur. Även bland sentida sf-läsare har tidningen betraktats mycket nedlåtande. Det som stod i NM var smörja, en lägre form av sf, så kallad rymdopera. Dessutom genomgående illa översatt.

Här handlar det mycket om fördomar. Vid förnyad genomläsning av NM finner jag att berättelserna genomgående inte alls är så där uruselt översatta. Attackerna mot rymdoperan bygger ofta på ren hörsägen. En schablon som ofta använts är påståendet, förmodligen myntat i USA, att rymdoperan bara är vilda västern äventyr i rymden. Det kan det förvisso också handla om, men rymdopera kan vara massor med andra saker också. Aniara är t.ex. en variant av rymdoperan och där finns inte mycket av vilda västern, som om nu vilda västern i och för sig vore något fel, vilket förvisso kan ifrågasättas.

Den kampanj som riktades mot JVM från lärarhåll hade stor genomslagskraft och effekterna märks än i dag. Inte bara på så sätt att man fortfarande kan träffa på äldre personer som i hela sitt liv uppfattat NM som smutslitteratur fast de inte läst ett enda nummer av tidskiften utan också på så sätt som Andreas Nyblom uttryckte saken i Svenska Dagbladet 22/9 2001: ”I Sverige har science fiction ofta avfärdats som eskapistisk populärkultur utan litteraturhistoriskt värde. Smakdomarnas fjärmande av den så kallade ’seriösa’ litteraturen från den populärkulturella har varit förvånansvärt framgångsrikt. Som en följd av detta har få svenska författare blivit verksamma inom genren; förlagen tenderar undvika att marknadsföra svensk litteratur under rubriken science fiction.”

Nu skiljer sig Aniara från de här nämnda amerikanska föregångarna på så sätt att hans epos är en dystopi medan de andra författarnas närmast var utopier. Men den amerikanska sf-traditionen lider inte brist på dystopier i andra sammanhang. Det är inte bara i Harry Martinsons rymdopera som allt går åt helvete.

Edmond Hamiltons kapten Frank-romaner fungerade som kioskvältare i NM och de var i allra högsta grad rymdoperor. Begreppet space opera myntades på förebilden soap opera (tvålopera), som föddes när ett tvålföretag i Chicago på 1920-talet sponsrade radiodramer. (Med andra ord handlar det inte om någon såpa, som präglar den historielösa översättningen av begreppet ”soap opera” som i dag är allmänt accepterad på svenska.)

I Sverige var det i NM, som kom ut i 332 nummer åren 1940-1947, som rymdoperan härjade som mest. Trots eller kanske tack vare att svenska lärare rasade mot tidskriften steg upplagan. NM sålde som mest 80.000 ex i veckan mitt under brinnande krig. Det var emellertid inte bara skolungdomar som läste NM. Behovet av underhållning var stort ute på logementen ”någonstans i Sverige” under beredskapen. Sf torde varken förr eller senare ha lästs i så hög utsträckning i vårt land.

De båda nämnda aniarorna hos rymdoperatören Edmond Hamilton ter sig annorlunda än hos rymdoperatörerna Don Wilcox, Walter Kubilius och Harry Martinson. För dessa tre var färden huvudsaken. Hos Hamilton blir generationsrymdskeppet till en detalj i ett större kosmiskt sammanhang. Hans uppgift var att skriva brett upplagda kosmiska berättelser för en målgrupp som av förlaget definierades som pojkar i åldern 10 till 14 år.

Hamiltons hustru Leigh Brackett är mest känd för sitt arbete som manusförfattare åt regissören Howard Hawks. Tillsammans med William Faulkner skrev hon manuset till Raymond Chandlers The Big Sleep (Utpressning), hon skrev flera Hawks-filmer med John Wayne i huvudrollen. Bara några dagar innan hon dog avslutade hon manuset till Rymdimperiet slår tillbaka.

Hon var Howard Hawks favorit för sin förmåga att skriva dialoger och hennes prosa är av det genomlysta slaget. Hennes novell The Veil of Astellar är en höjdare av Guds nåde. Hon har emfatiskt försvarat rymdoperan. Framsprungen ur den tradition av ”scientific romances” som mer eller mindre skapades av Tarzan-författaren Edgar Rice Burroughs kom många av hennes berättelser att hamna i space operamagasinet Planet Stories. Och lika föraktfullt som Jules Verne-Magasinet behandlats i Sverige, lika nedsättande har Planet Stories hanterats av sf-folk i USA.

Ändå var det i just Planet Stories som de noveller som med tiden skulle bli Ray Bradburys numera saligförklarade Martian Chronicles (Invasion på Mars) först publicerades. Leigh Brackett var något av en mentor för Bradbury och när hon fick uppdraget att tillsammans med Faulkner skriva filmmanuset till Bogart-Bacall-filmen The Big Sleep, blev det Bradbury som skrev färdig hennes första Eric John Stark-berättelse Lorelei of the Red Mist, som med dubbelbylajn smekte Planet Stories sidor 1946.

När Brackett 1975 gjorde antologin The Best of Planet Stories #1 åt Ballantine Books inledde hon med introduktionen Beyond Our Narrow Skies (ungefär Bortom vårt begränsade synfält), ett lysande försvarstal för just rymdoperan. Hon skrev bland annat:

”Planet var skamlös nog att publicera ”rymdopera”. Rymdopera är som varje läsare säkert vet ett nedsättande begrepp som ofta anbringas på en berättelse som innehåller någon beståndsdel av äventyr. Under årtionden har lysande och talangfulla nya författare dykt upp, hälsats med jubel och de kan alla förväntas skriva åtminstone en artikel där de blankt påstår att rymdoperans dagar tack och lov är över och framdeles dessa grovt tillyxade berättelser med interplanetariskt nonsens kommer att avlösas av den berättarform som författaren råkar favorisera – kammarspel, psykologiska dramer, sexdramatik, etc. men för Guds skull viktiga dramer som inte innehåller något annat än Storartade Tankar. Tio år senare är kanske, kanske inte författaren fortfarande kvar, men rymdoperan finns där den alltid har funnits och bedriver handfast sin skumma handel i hjältar.”

Och Leigh Brackett konstaterar att rymdoperan är de gamla folksagorna och legenderna, som vi återfinner i walesarnas Mabinogian, nordirländarnas Ulstercykel, och nordbornas Voluspa. Och att de sedan blev kung Arthur, Robin Hood och Tarzan, apornas son. Och hon fastslår att om man vill hålla sig à jour med vetenskapliga landvinningar så får man köpa sig en ny bok varje vecka eftersom forskningen hela tiden gör, som hon säger ”kvantumhopp”. Planet Stories-berättelserna däremot är inga vetenskapliga texter. ”Dessa historier – skamligt nog kan det tyckas – skrevs för att underhålla, för att upphetsa och för att till läsaren vidarebefordra något av det nöje vi hade som skrev dem.” Sa Brackett.

Jag avslutar den här artikeln genom att citera mitt eget slut på artikeln i Dagens Nyheter: ”När jag 1975 besökte Edmond Hamilton och dennes hustru Leigh Brackett i deras vinterhem i Lancaster, Kalifornien diskuterade vi fenomenet rymdopera. Plötsligt tog Hamilton fram en LP-skiva med Blomdahl-Lindegrens version av Aniara och sa:

’This is real space opera!’”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22