Ölstället vid dödens flod

Feb 2nd, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av Jan Hoff

Att en mängd välkända och populära Disneyfilmer är bearbetningar av uråldriga myter och sagor är väj allom bekant. Ofta beskylls dessa filmer för att presentera snöpta, försnällade versioner av egentligen ganska farliga och oroväckande teman. Men mer än en gång förmår man faktiskt urskilja mörkare stråk under den glättade, färgsprakande ytan. Dödsskräck och existentiell ångest. Vem minns inte Dumbos flirtande med Freud och det undermedvetna? Eller ”hjältens nedstigning i underjorden” i Lady och Lufsen?

 

 

Men låt oss ta en sak i taget. Utgångspunkten för denna lilla promenad utefter floden Styx, i diktarnas och mytskaparnas sällskap, måste bli de märkliga paralleller som föreligger mellan Gilbert Keith Chestertons Mannen som var Torsdag från 1908 och det mångtusenåriga mesopotamska kilskriftseposet om Gilgames. Att det skulle finnas någon direkt förbindelse mellan de båda verken håller jag för tämligen osannolikt. Mycket sysslade Chesterton med, men någon filolog var han inte. Likheterna får istället snarast hänföras till motivets allmängiltighet och människans ständiga behov av att återberätta, variera och grubbla över den kanske äldsta av alla myter. Den om livet efter döden.

När hjälten Gilgameš, efter vännen Enkidus död, är på väg till dödsriket för att försöka erövra evighetens hemlighet träffar han, vid stranden av det hav på vars andra sida ”den andra sidan” ska finnas, en skänkjungfru — en kvinna som erbjuder öl åt den törstige vandraren. Kanske kommer hjälten till världens första pub, Vi är redan här, tycks det, inte särskilt långt från den dryckesvisodiktande Chestertons värld.

I romanen Det flygande värdshuset gör denne den mobila puben, som i princip endast består av en av huvudpersonerna rullad romtunna, till en frihetssymbol – i ett dystopiskt England där man under påverkan från muslimsk agitation har förbjudit all alkohol. Och i Mannen som var Torsdag heter det vid ett tillfälle: ”Jag skulle ha mycket låga tankar om den som inte hade något i bakgrunden av sitt liv som var allvarligare än allt det här pratet – det må sedan vara religion eller bara fylla.” När polisen och poeten Gabriel Syme i Mannen som var Torsdag följer med den misstänkta kistpoeten Lucien visar sig anarkisternas gömställe självklart vara beläget under en pub. I bästa Ian Fleming-stil öppnas en lucka i golvet och bordet som de båda poeterna sitter vid glider ner i underjorden.

Gilgameš glider i och för sig aldrig ner. Men det hål i marken som erbjuder en av hans möjligheter att nå de dödas värld uppvisar vissa likheter med de chestertonska anarkisternas fallucka. Genom hålet kommunicerar hjälten med den döde vännen Enkidu. Här råkar han också fumla ner sina mystiska föremål, sin ”tambukku” och sin ”mikku”, som filologerna förgäves försökt förstå och tyda innebörden av. Var det fråga om vapen, musikinstrument, religiösa symboler?

Under anarkisternas pub börjar en hemlig gång där Syme genom vissa listiga manövrer infiltrerar ett möte med anarkistpoetens underhuggare och lyckas bli vald att representera denna revolutionära cell vid det centrala anarkistrådet. Strax därpå befinner han sig på en liten ångbåt som glider på den månbelysta floden. ”Över hela landskapet vilade en lysande och onaturlig missfärgning som påminde om den ödesdigra skymning, som enligt Milton faller vid solförmörkelse.” T.S. Eliot skulle, kan man tillägga, något senare, i Det öde landet, jämföra Themsen med Styx, dödens flod.

Efter sitt besök hos skänkjungfrun hissar också Gilgameš segel, och beger sig ut på dödens vatten. Båda verken utmynnar i en sorts religiösa manifest, med faktiskt ganska likartat innehåll. Hos Chesterton visar det sig till sist att poliser såväl som anarkister, ordning såväl som kaos är varandras komplement. Båda sidor av varje sak är nödvändiga beståndsdelar i en panteistisk jämvikt. Polischefen och anarkistledaren är i själva verket en och samma man. Detta bör rimligen tolkas som att människan varken kan eller bör försöka förstå en sådan gud, hon ska vara nöjd med livets enkla njutningar så länge det varar. Så skulle man kunna sammanfatta det budskap som Chestertons underhållande och vilda hetsjakter — bland annat per brandbil, elefant och luftballong — utmynnar i. En centraleuropeisk kommentar koncentrerar på ett slående sätt två av Chestertons mest signifikanta sidor, skämtaren och den religiöse grubblaren. ”Han är så munter, att man nästan tror på att han funnit sin Gud!” ska Franz Kafka nämligen ha utbrustit efter läsningen av Mannen som var Torsdag. Ungefär samma hårda läxa får också hjältarna i Gilgameš-eposet lära sig. Gång på gång slås det fast att människan så snällt får acceptera sitt liv i lidande, sin dödlighet och göra det bästa av situationen medan hon fortfarande lever. Att man absolut inte bör hoppas att saker och ting ska ordna sig i livet efter detta. Det är inte därför man ska tro på, inte därför man ska frukta de högre makterna, undvika hybris och så vidare. De sista bevarade raderna ur Gilgames-eposet, som utgör en del av en sorts inventering av de dödas levnadsförhållanden i underjorden, lyder sålunda:

“En vars lik man kastat på stäppen såg du?”

“Ja, jag såg: Hans ande har ej vilat i jorden.”

“En vars ande saknade vårdare, såg du?”

“Ja, jag såg: Resterna i fatet, avskrädet på gatan måste han äta.”

“- Som en hund! sa han, det var som om skammen skulle överleva honom.” Så ändas Josef K:s liv i Processens slutrader. Kanske kan vi – utöver de uppenbara likheterna mellan dessa båda osentimentala dödsbeskrivningar – också välja att igenkänna Kafkas Josef K. någonstans i dessa hopplösa mänskliga strävanden efter att komma åt, greppa, erövra de gudomliga hemligheterna. Får för övrigt inte Josef K. också besök av en sorts “skänkjungfru” precis innan han gör sin nedstigning i Lagens mardrömslika inferno – i form av värdinnan som aldrig annars brukar komma in med frukosten?

Paralleller

Som ofta är fallet i litteraturens värld är det i skildringarna av nedstigningar eller nedstigningsförsök i dödsriket som likheter och lån mellan verk blir tydliga. Det är nästan som om dessa passager mellan de levandes och de dödas världar också fungerar som gränszoner mellan olika berättelser.

De påtagliga likheter som föreligger mellan Gilgameseposet och den homeriska diktningen har man velat förklara med att de gamla grekerna var starkt påverkade av sina högkulturella grannar i öster. Bland annat har Thomas Van Nortwick, i Somewhere I Have Never Travelled: The Heroes Journey (1969), påvisat släktskap mellan hjälteparen Gilgameš och Enkidu respektive Akhilleus och Patroklos.

Vergilius modifierar Homeros dödsrikesskildring så att den tjänar hans syften när han diktar Aeneiden. Dante i sin tur lånar underjord från Vergilius när han skapar Den gudomliga komedien. Han tar för säkerhets skull med författaren också! En snabbinventering av detta mytiska motivs olika användningar och variationer genom tiderna bekräftar att det knappast finns några begränsningar för vad diktarna kan göra med varandra och med varandras alster. Naturligtvis har den varmt religiöse, så småningom katolske, Chesterton haft Dantes helvete i bakhuvudet när han skrev Mannen som var Torsdag.

Något slutgiltigt svar på frågorna om livet efter detta är naturligtvis svårt att finna. När det gäller möjligheterna till besök i dödsriket ger Frank Heller ett lika fantasifullt som konstruktivt bidrag med sin novell Herr Collins besök i Hades. Det är ett försök att ge problemet en individuell lösning. Trots den skämtsamma tonen är läsupplevelsen inte lätt att skaka av sig. Vem, mer än en högre makt, kan egentligen spionera sig till så mycket information om en person att man förmår skapa dennes personliga helvete? frågar man sig.

Om man dessutom till detta fogar uppgiften att Heller bör ha lånat idén med konstruktörer av fiktiva äventyr från G. K. Chestertons De märkliga yrkenas klubb verkar det nästan som om en cirkel har slutits.

Var kommer Disney in?

Men Disneyfilmerna, var kommer de in? kanske någon vid det har laget klagar otåligt. Hittills har det ju bara handlat om gamla dammiga böcker. I själva verket bör inte Herkules ha varit Disneykoncernens första adaption av ett forntida, episkt ämne. I en scen i Mästerdetektiven Basil Mus från 1986 söker huvudpersonen upp skurken Råttigans högkvarter.

Detta sker på ett sätt som påminner inte så lite om de tidigare behandlade nedstigningarna i underjorden. Gången som leder till gömstället finns under en pub, där också en drinkdrogande skänkjungfru förekommer. För att ytterligare understryka den mytiska förankringen ligger puben vid den krok där avloppssystemet utmynnar i floden Themsen.

Till platsen där bifloden Walbrook, idag endast en kloak, mynnar ut vill arkeologerna förlägga det ursprungliga, för-romerska London. När vi sitter där framför videon tillsammans med barnen förflyttas vi plötsligt till en av de där magiska punkterna där tiden och historien upphör och myten tar vid.

Filmen sågs utspela sig bland mössen och råttorna i Sherlock Holmes och drottning Victorias 1890-tal. Det vill säga några år tidigare än Chestertons edvardianska äventyr, men sanningen är nog snarare att både filmen och romanen återberättar ett annat, mycket äldre äventyr. Lätt maskerad till musdetektiv i 1800-talskostym vandrar mytens tidlösa Gilgamesgestalt vidare.

Förgäves sökande svaret på dödens mysterium.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22