Olov Svedelid: Sjukdom tvingade Hassel att vila Nu är det åter full rulle

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-4, Artikel

Av KJELL E. GENBERG

Strax före jul i fjol drabbades Olov Svedelid av en underlig sjukdom. Alla muskler började värka och det var knappt han kunde stå på benen. Under fyra månader låg han under läkarlupp, men i sann svedelidsk anda var det onda ett mysterium.

Hans kamrater, som känner till Olovs takt, trodde att det handlade om överansträngning. Vad skall man annars gissa på när det handlar om en författare som fram till sin 65-årsdag i augusti i år kommit ut med 104 böcker, ett stort antal teaterpjäser, filmmanus, radiospel och TV-program samt håller föredrag, är aktiv i Deckarakademin, Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm, Pilsnerfilmsällskapet och Erroll Flynn-sammanslutningen Friends of Flynn.

– Man kan inte bli överansträngd av att syssla med sådant som bara är roligt, säger Olov själv. Så sjukdomen är kanske det enda mysterium som inte blivit löst i denne eminente deckarförfattares sällskap. Han är en arbetsmyra som gärna vill visa kroppen vem det är som bestämmer, så han klev upp ur sjuksängen efter fyra månader och satte igång att jobba igen.

Hassel i novellform

Fast det blev ingen ”riktig” Hasselbok i år. Däremot en novellsamling som fått namnet Giftiga karameller (Forum). I den finns Roland Hassel med och berättar om några fall från sin tidiga karriär. När denna artikel går i tryck har han hunnit med att skriva 1998 års Hasselbok färdig. Det blir den tjugotredje och har fått titeln Domens dag.

– Kanske blir det den sista, säger Olov. Hassel är betydligt mer sliten än jag.

Det finns anledning att undra över det uttalandet. Ty efter konvalescensen har han hunnit med att skriva pjäsen Drömrevyn (med Ewa Roos, Berit Carlberg, Gösta Krantz och Stig Ossian Ericson) som har premiär på Scalateatern i Stockholm i början av februari 1998. Dessutom har han hunnit göra klar sin del till musikalen Stockholmsblod, ett spel om Stockholms blodbad som skall spelas på Stockholms Stadsteaters Stora scen under kulturhuvudstadsåret.

Det krävs arbetsdisciplin för att klara allt detta. Men det har Olov. Han kliver upp före sex varje morgon, för på slaget sex skall han sitta vid datorn och jobba i två

timmar fram till frukost och tidningsläsning. Sedan följer administrativt arbete (statsmakterna kräver detta av författare, som i deras akter är att jämställas med ABB eller Volvo) och ytterligare författande fram till elva då lunch tillåts. Sedan blir det datorn igen och den stängs sällan av före elva på kvällen.

Nå, det skall kanske sägas att han ofta tar sig tid att forska i arkiven och till att bedriva miljöstudier. Han har en sällspord förmåga att hitta ställen som vanligt folk aldrig finner

Världsförbättraren Svedelid

Egentligen hade Olov Svedelid tänkt bli något betydligt ”finare” än deckarförfattare. Som finnig yngling (uppväxt på Kungsholmen i Stockholm, något han berättat om i biografin Världen som var Kungsholmen, Forum 1993) planerade han med sitt skrivande revolutionera människans syn på världen och skickade några alster till BLM. Men människorna förändrades icke och Olov flyttade så småningom till Skåne och Skånska Dagbladet som journalist. Där skrev han nöjes- och kulturartiklar förutom att han var tidningens reklam- och PR-man.

I Skåne skrev han sin första deckare. Boken hette Döden tystar mun och handlade om den lyckligt gifte nöjesjournalisten Ralf Krook (modellerad efter Alf Montan på Expressen). Boken kom enligt Hedman-Morelius först på förlaget Futurum, men den upplagan lär enligt honom ha makulerats och det finns endast ett hundratal exemplar i cirkulation. Fast om hur det är med den saken tvista fortfarande de lärde. Svedelid själv vet inget om någon makulering, och man kan köpa boken på antikvariat utan att bli ruinerad.

Emellertid flyttade Krook till Kristallförlaget (där författaren hade egna intressen) och där utkom En säljare är död, Samtal från en död, Skål för döden samt den fristående Döden fyller hundra. I sista boken om Krook fick hjälten flytta till huvudstaden, för det gjorde författaren själv.

Böckerna återutgavs i början av 70-talet av Forum, men Olov är numera inte så glad åt dem.

– Så där skulle jag aldrig skriva i dag, säger han. Usch, så förnumstig jag var.

Trots förnumstigheten fick Samtal från en död hedersomnämnande av Expressens Sherlock-jury,

Roland Hassel – ett lyckokast

I Stockholm stretade Svedelid vidare som journalist, nu åt featureavdelningen på Hemmets Journal, men han ville skriva fler deckare. 1972 kom den första boken med Roland Hassel som huvudperson – ett verkligt lyckokast. Den hette Anmäld försvunnen (Forum) och belönades med Expressens Sherlock. Genombrottet var ett faktum, upplagorna blev stora (utom för Guds rötter från 1976, som av någon anledning bara utkom häftad).

Det är sällsynt att polisromaner uppskattas av poliser, men böckerna om Hassel är ett undantag. Mycket beror det givetvis på att Svedelid mer eller mindre bodde på olika rotlar under en period för att verkligen insupa miljön och grundligt lära sig rutinerna.

– Och jag går fortsättningskurser ideligen, vilket behövs med de täta omorganisationer som sker, säger Svedelid med ett leende.

Den återuppståndne polisen

Hassel har blivit ett begrepp i svensk kriminallitteratur, inte minst för att han veterligen är den ende stockholmske kriminalpolis som återuppstått från de döda. Dessutom är han troligen den som misshandlats mest av sin upphovsman. Han har varit svårt alkoholiserad men rest sig, lidit illa av brusten kärlek (men det reder också upp sig emellanåt) och blivit misstänkt för mord i tjänsten. Att Hassel och hans kolleger (där nu pensionerade Ruda är skarpt tecknad) slog an en sträng bevisas kanske av att det blev en hel dekalog filmer om kriminalinspektören. Dessa visas ideligen i TV, inte minst i Tyskland där populariteten är stor. Numera jobbar Roland får Interpol och befinner sig alltmer sällan i Sverige. Just Tyskland är arbetsområdet i nya boken Domens dag.

Om man läser böckerna i svit (vilket verkligen tar tid) får man en ganska god uppfattning av hur samhällsklimatet i Sverige hårdnat. Anmäld försvunnen var trots sin tuffhet en relativt snäll roman. Numera är tonen rå och knappt ens hjärtlig. Svedelid själv anser att hans skildringar smittats av tidsandan. I dag finns oerhörda penningsummor i omlopp och girigheten har fått ett starkt grepp om de flesta människor. Det ger en känslokall och brutal brottslighet. Vidare är polisen underbemannad och pressas hårt, åklagarna hinner inte med och rättsväsendet i stort borde reformeras.

– Men vi har en bra polis! säger Svedelid skarpt. Skriv det! Han vet en hel del om rättsväsendet efter att ha skrivit romaner tillsammans med kändisadvokaten Leif Silbersky. Först handlade böckerna om just denne advokat (Mord, bäste broder!, Anbud från döden och Döden skriver brev), men sedan hittade de på en figur som kommit att bli ett begrepp, han också. Nämligen den urgamle, judiske advokaten Rosenbaum. Hittills har det blivit 18 böcker om honom och Erland Josephson har gestaltat Rosenbaum i TV. Många tyckte emellertid att Josephson var alltför välmående och hade för ståtlig kropphydda för att passa i rollen.

Olov har samarbetat med fler än Silbersky. Tillsammans med Albert Bonnier kom han 1990 ut med 24 timmar och med Ulf Adelsohn Priset för ett liv året efter. 1974 gav Lindqvist Förlag ut boken Gräv i sand, där det stod Iwan Hedman på omslaget. Men det är Olov Svedelid som skrivit den efter en idé av Hedman-Morelius. Han skrev också Olle Möllers memoarbok Jag är oskyldig som kom på Kristall-Förlaget 1976. En annan ”pseudonym” är Martin Frost. Svedelid ville göra ett försök att skriva en internationell thriller och 1975 kom Farväl, mr President. Försöket följdes aldrig upp. En kuriositet är väl boken Concept på villovägar från 1977. Det är en pocket som kom ut i syfte att göra reklam för Hanser, Larsson Röstlund AB och den uppges vara volym 9 i serien ”Philosophy of Concept”. Men några åtta tidigare volymer lär ingen hitta. Tillsammans med polismannen Paul Haglind skrev han faktaboken En människa försvinner som kom 1977. Olov har författat en stor mängd noveller i sina dagar, varit med i åtskilliga antologier, men själv har han bara gett ut två egna novellsamlingar, förutom årets Giftiga karameller en samling som utspelar sig helt i St Petersburg och heter Öden på hotell.

Historia för unga och vuxna

Ungdomsböcker har det också blivit ganska många. Serien om Betong-Rosorna är mycket populär liksom de historiska ungdomsromaner som kommit genom åren. Olov är oerhört road av och kunnig i historia (vilket inte minst märks i hans historiska romaner för vuxen publik). Ett bevis för kunnandet är hans lärobok Svedelids historia i tre delar för mellanstadiet. I böckerna skriver han – lättläst som alltid – om både krig och kungar, men också om människornas vardag i en svunnen tid.

I dessa romaner skriver han ofta om händelser på landsbygden – i verkliga livet skyr han landet som bara en betongros från Kungsholmen kan. Hans uppfattning om landsorten står klar om man läser följande citat ur Mordisk resa genom Sverige (Olov skrev första kapitlet i en stafettdeckare av Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm) där han låter kommissarie Holgersson ge uttryck för vad man kan förmoda egna känslor:

”Mina böjelser är inte perverterade, mumlade Holgersson. ”Men för all del, lika bra att pröva en norrlandsbacke så man får det gjort. Ungefär som att äta palt. En gång och aldrig mer.”

– En halv dag på landet räcker för mig, om jag har ett ärende. Det är städer som gäller. London, Paris och New York kan gå an, men inte går de upp mot Stockholm och Gamla stan.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22