Olov Svedelid: Minnen och möten med Berenett som blev min Hassel

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av Olov Svedelid

För rätt många år sedan – rusar inte tiden? Förr sniglade den sig – skrev jag en serie för TV som hette Spanarna. Kriminalkomedi med farsinslag, sex avslutade avsnitt med John Harryson och Tor Isedal som spaningspoliser. Eftersom regissören var min gode vän Håkan Ersgård hälsade jag på ibland vid inspelningarna. (Inte för att det hör hit men jag skreven annan serie en gång och dök upp på inspelningsplatsen. Regissören blev fullständigt hysterisk, blicken blev glasartad, kinderna vitnade, andligen dog han – dessa extrema konstnärer vill inte synas i sin introverta skapelseakt.)
En man hade flytt från ett fängelse och hotade nu avsnittets huvudperson utöver poliserna. Han skulle spelas av Lars-Erik Berenett, som jag aldrig ens hört talas om, men Håkan sa att han var en lysande aktör. Som alla vet är film ett utländskt ord som betyder vänta och vi hade god tid vid baljor av kaffe att göra oss bekanta med varandra. Han skulle kallas Lasse sa han och han var vänlig och rolig och verkade ödmjuk inför jobbet.
Så kallade Ersgård till tagning. Något hände med Berenett. Han skulle utstråla hot och han fick plötsligt en dimension till, en aura av farlighet som kändes rent fysiskt.
Efter regissörens ”tack” var han glade Lasse igen, beredd till fika och bullar. När jag tittade på den färdiga filmen tog han in scenen – där var han och de andra blev statister. Många stora aktörer har den förmågan och det var kul att ha fikat med en scenintagare.
Flera år senare blev det dags att spela in ett antal avsnitt om Hassel. Det var mycket strul i början och jag skall inte trötta läsarna med detaljer men åtskilligt ger ännu knotter i huden. Jag fick drösar av förslag på vem som skulle spela min hjälte och låt mig säga att om man tyckt att John Botvid medialt skulle ta rollen hade jag inte blivit överraskad. Då till sist en explosion inträffat – min tre mil långa stubin tände – och nytt folk på TV tog hand om projektet. Rimligare namn kom upp och en dag sa någon Lars-Erik Berenett. Jag mindes hans tidigare insats och sa genast ja, han och ingen annan, hala in honom, skriv kontrakt, börja.
Så blev det, tack och lov och amen. Mikael suckade av välbehag när han startade inspelningarna, han visste att resan skulle bli lång men trevlig. Mikael var visserligen inte den förste men efter en trevande inledning tog han hand om rodret.
Tio långfilmer är faktiskt mycket. Det sas – då i alla fall – att det var rekord i Europa med så många avslutade filmer med samma huvudperson. Ibland var jag med eftersom jag ville känna atmosfär och få och ge tips om karaktärernas utformning. Jag tyckte jag kom Lasse ganska nära.
Han är privat en sökare. Tidigare nämnde jag ordet aura men det skulle han ha använt. Han avvisar ingenting och vill söka andra nivåer i vart andliga liv. Han har varit på Hera symposier i Torsby med ett medium som kallas Ambres och som skrivit en intressant bok om resor till det inre jaget och som Lasse gett mig.
Vid den allra sista inspelningen var jag inte med för då hade jag annat för mig. En dag kommer jag ut på Österlånggatan klockan tolv på dagen. Ingen trafik är tillåten efter elva och före i max 20 km i timmen.
En svart Volvo kommer störtande i nära hundra. Folk och fä kastar sig mot husväggarna till skydd. Vad är det för vansinnig idiot, tänker jag, på den här gatan med så många barn. Jag knatar ursinnigt efter och möjligen viftar jag till och med med näven. Bilen tvärnitar utanför Gyldene Freden och två män hoppar ut på var sin sida och jag rusar fram för att släppa loss saltsyra och ormens etter. Då ser jag plötsligt att den ene är Lasse Berenett och den andre Björn Gedda som spelade Simon Palm.
Med ens grips jag av en svindlande känsla, är detta en dröm eller verklighet? Men det var verklighet för från Bennickebrinken hör jag Mikael Ekmans upprepade röst:
”Vad är det för förbannad träskalle som stör inspelningen igen?”
Förr visste jag aldrig hur Rolle såg ut när jag skrev böckerna om honom . Han var den ende som inte var beskriven eftersom jag skriver i jagform. Nu har jag Lasse Berenett för ögonen. Och han har till och med mustasch!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22