Oh, Calcutta

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Bertil Falk

KOLKATA (DAST) Eller som stan hette innan den döptes om, Calcutta. Det är en spännande stad med blandat rykte. Kallad ömsom en kulturstad, ömsom en efterbliven stad, ömsom en City of Joy. Det är en stad där fotboll är minst lika uppskattat som cricket och med en hästkapplöpningsbana som får Jägersro och Solvalla att te sig tämligen ynkliga.

Visserligen vandrar Kolkatas vrakliknande spårvagnar oberörda fram genom den hektiska trafiken på räls som ibland är så nött att den knappt existerar, men här finns också sedan länge Indiens första T-bana, en Metro, en nödvändighet, som huvudstaden New Delhi först nyligen lagt sig till med.

Tätt mellan boklådorna

I Kolkata ligger den berömda gatan College Street, där boklådorna ligger tätt tätt tätt. På ena sidan de bokhandlare som säljer nya böcker, på den motsatta trottoaren ligger antikvariaten. Indien är landet som publicerar fler böcker på engelska än England, och de är billiga. På College Street har författaren, novellisten och antologisten Ruskin

Bond gjort många fina fynd, som han sedan publicerat i sina antologier med deckare, spökhistorier, äventyrsberättelser, kärleksnoveller, sanna händelser, skrönor från sjön etc. Köpvärda antologier, bland annat tre supertjocka omnibussar, som kostar 195 rupier (ca. 35 kronor). Jag vågar inte tänka på vad de skulle kosta i Sverige.

Men det i skrivande stund sedan många årtionden tillbaka kommuniststyrda Kolkata (hammaren och skäran finns överallt) är också huvudstad i de gudfruktiga men religionsföraktande baulsångarnas Väst-Bengalen. Dessa kringströvande trubadurer omhuldades av Nobelpristagaren Rabindranath Tagore (1861-1941) på vars knä lille Satyajit Ray (1921-1992) satt som liten påg.

En total filmskapare

Sayajit Ray, filmskaparen som ibland kallats Indiens Ingmar Bergman hos oss, var emellertid mycket mer än en vanlig demonregissör.

Han stod själv bakom kameran, skrev manusen, komponerade musiken, ritade dräkterna etc. till sina filmer, ibland baserade på hans egna böcker. Kort och gott: den totale filmskaparen!

Och han skrev deckare, deckarna om privatdetektiven Feluda, avsedda för en ung läsekrets, men älskade av bengaler av alla åldrar. Alla dessa kortromaner, långnoveller och noveller finns översatta till engelska och utgivna av Penguine India. Alla utom en sista berättelse som Ray inte hann avsluta innan han avled. Den har dock skrivits färdig av en annan författare och publicerats på bengali, såvitt jag vet dock inte på engelska.

Två av sina Feluda-berättelser filmatiserade Ray, dels långnovellen Joy Baba Felunath (Elefantguden), som visats på både svensk och dansk TV och dels Sonnar Kella (Det Gyllene Fortet).

Jag har under många år försökt att få tag i dem och kunde i januari 2006 i triumf återvända hem från Kolkata till Västra Alstad med båda filmerna på DVD.

”Deckaren” blev dansintroduktör

Men inte nog med det. Satyajit Rays favoritskådespelare Soumitra Chatterjee, som spelade Feluda i deckarfilmerna, framträdde under mitt besök i Kolkata som introduktör till en sång-, musik- och dansföreställning. Vid eftersitsen efteråt i ett ståndsmässigt zarnindarhus i Kolkatas gatulabyrinter berättade han för mig att utöver dessa två filmer så har Rays son, Sandeep Ray, producerat en Feluda-film för bengalisk TV samt att det gjorts ett par TV-serier med Feluda.

Om dessa också finns att få tag på kunde han inte säga utan hänvisade mig till Sandeep Ray, som emellertid inte hade tid att träffa mig. På svenska bibliotek finns enligt Libris tio böcker av och en om Ray, de flesta på engelska, men ingen av Feluda-deckarna. Inte heller finns Folke Isakssons och Stig T Karlssons Dagdroppen och världen (1997) om Ray. Det bästa som skrivits om Satyajit Ray som deckarförfattare på svenska återfinns i tidskriften Jury (nr 11-2000) under rubriken Feluda en indisk Sherlock Holmes av Johan Wopenka. Det är en alldeles utomordentlig introduktion, där Wopenkas analys särskiljer vad som förenar Ray med Doyle och vad som skiljer Feluda från Holmes.

Deduktiva snilleblixtar

Wopenka konstaterar att ”även om Feluda understundom får deduktiva snilleblixtar är han inget logiskt geni av Holmes klass; därtill löser han för många fall med hjälp av gissningar och tillfälligheter. Det finns dessutom många inslag som kan verka otidsenliga för västvärldens deckarläsare: förklädda skurkar, gömda skatter och lömska bakhåll. Vad som i första hand gör Feluda-historisna till charmerande läsning är istället de oerhört underhållande och livfulla skildringarna av folk och miljöer i Indien.”

Johan Wopenka, som var den som upptäckte August Blanches plats på gränsen till deckare i den svenska kriminallitteraturen, kunde ha tillagt att Feluda med sina skurkar och bakhåll är något av en sentida Blanche. Men å andra sidan förekommer det bankrånare med huvor och bakhåll med kidnappingar även i dag, inte bara i Indien utan även hos oss.

Till skillnad från Holmes, som bara hade en sidekick, så håller sig Feluda med två, dels sin unge kusin Tapesh och dels Lalmohan Ganguly, författare till pangpangkioskisar.

Omedvetet rolig

Han spelar den i indiska sammanhang så viktiga rollen att omedvetet vara rolig för läsarna (och filmtittarna). Feluda och Tapesh betraktar honom med sympati och vänligt Överseende.

En Ira Singh har fört fram åsikten i Sahara Time (17/1 2 2005) att en anledning till att indiska författare sällan ägnar sig åt att skriva deckare är att ”om man har ett lag och-ordning-maskineri som är helt ineffektivt, så är det lite svårt att skriva övertygande om mord”. Men denna regel gäller tydligen inte i Väst-Bengalen där det fanns en deckartradition redan innan Satyajit Ray satte sin prägel på detekterandet.

Min gode vän Indranil Gupta, som är stationmanager vid Netaji-flygplatsen i Kolkata, växte som andra banglaungdomar upp med Rays berättelser.

Han menar att de deckare är som skrivs på Indiens största språk, hindi, är kvalitativt sett sämre än de som skrivs på bengali, vilket tycks stämma med Ira Singhs påstående.

Nu är Sayajit Ray så vitt bekant den ende bengaliske deckarförfattaren som finns översatt till engelska, men det fanns som sagt en deckartradition i Väst-Bengalen före Ray.

Ett antingen eller

”Från början var de bengaliska detektivberättelserna antingen mycket litterära eller också var de skrivna för barn”, säger Indranil Gupta. ”Satyajit Ray var den förste som förenade dessa båda aspekter. Han skrev visserligen främst för barn, men hans berättelser var så pass sofistikerade att de också tilltalade äldre läsare. Ett exempel på det är hans serie berättelser om professor Shonku.”

 

DAST: Men de berättelserna, som också finns på engelska, var ju science fictionhistorier?

”Ja, men de innehöll också deckarelement. Både historierna om Feluda och om Shonku tilltalade såväl yngre som äldre läsare.

Det var på det sättet som Satyajit Ray skiljde sig från tidigare författare . Sedan har Ray kommit att påverka andra bengaliska deckarförfattare.”

”Före Ray var författarna påverkade av Sherlock Holmes av Conan Doyle, vilket Ray i och för sig också var, men efter Ray har den bengaliska deckaren fått en annan riktning.”

”Alla bangladeckare som skrivs i dag är påverkade av Ray. Man ser knappast någon påverkan utifrån. En författare har en hjälte som heter kaka babu. Han har ett amputerat ben.

En annan författare har ett gäng om fem barn som framträder som detektiver. Efter hand har dessa barn blivit äldre, vuxit upp, utvecklats och fortsatt att vara detektiver.”

”De bengaliska detektiverna håller inte bara till i Väst-Bengalen utan har hela världen som sitt verksamhetsområde”, konstaterar Indranil Gupta. ”Alla är inte ens bosatta i Kolkata eller Bengalen.”

Varje år firas Durga Puja, som är den stora högtiden i Väst-Bengalen. Då ges det ut särskilda Puja-tidskrifter och till dessa skriver deckarförfattarna helt nya berättelser med sina detektiver.

Feluda finns även som tecknad serie i ungdomsbilagan TeleKids, varifrån illustrationerna på den här sidan har hämtats. Visst är bengaliska deckare en okänd faktor hos oss, men svenska deckare är ännu mer okända i Bengalen.

Sådan är den babylonisk språkförbistring, en i vår värld.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22