Obrukbara vänsterarmar

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

Av ELISABETH PETERZÉN

För några nummer sedan skrev Jean Bolinder i DAST om deckarförfattaren Peter Heiden, alias Bernt Christops. Nästan samtidigt råkade jag på Heidens Vitt är dödens färg i en boklåda och köpte den av nyväckt intresse.

Mest slående och fascinerande i denna femtiotalsdeckare är det stadiga och intensiva rökandet, sida upp och sida ner. En människa hinner knappt gå in i ett rum, sätta sig ner, tänka efter vad han ska säga eller klä sig för att gå ut, innan han tänder en cigarrett. Märkligt! Rökte människor verkligen så allmänt och intensivt på femtiotalet, eller var det mest i böckerna, en litterär effekt för att markera övergång? Vi som var med kan tänka efter, eller börja forska när vi får tid. I dag när rökning är mer politiskt inkorrekt än korruption och mord, gör texter som dessa ett exotiskt intryck. Författarens ansiktsdrag i porträttet på bokens baksida, döljs för övrigt av ett rökmoln från hans pipa…

Anledningen till dessa reflexioner är Klas Lithners artikel i DAST 4/97. ”Inspiration efter efterapning av fall som verkligen inträffat”, Där skriver Lithner om John Dickson Carrs To wake the Dead, utspelad i England 1937 och ett autentiskt rättsfall från 40-talet. I båda fallen var poängen att mördaren haft en obrukbar arm och därför borde vara ur stånd att utföra en strypning. I fallet Dickson Carr hade dock densamme lagt det bedövade offret med huvudet i en utskärning i sänggaveln och tryckt till med höger hand. Hur den verkligen mördaren i det autentiska fallet gått till väga framgår inte, men efter att ha frikänts från strypmordet framträdde han långt senare och berättade att han verkligen begått det.

Här kommer Peter Heiden in, och Vitt är dödens färg. Den mördade upptäcks liggande i sin säng, som står intill väggen. I det inre hörnet finns ovanför sängen en hylla, på hyllan står (stod) en porslinsurna. Denna urna har fallit ner och krossat tinningen på den döde. När det visar sig vara mord, är den logiska slutsatsen den att mördaren tagit tag i krukan med vänster hand och, stående lutad över sängen, slagit den i tinningen på offret. Som sängen är placerad, är det omöjligt att slå i den vinkeln med höger hand. Alltså är mördaren vänsterhänt! En av huvudpersonerna i dramat har en förlamad vänsterarm, och står givetvis höjd över alla misstankar.

I en dramatisk scen avslöjas en person som vänsterhänt, anklagas för mordet (tänder en cigarrett), bryter samman och flyr. Men hah! Det hela är arrangerat för att sätta dit den vänsterhänte. Sängen har nämligen ursprungligen stått vänd i motsatt riktning, med fotändan mot hörnet. Den verkligen mördaren har slagit ihjäl offret utifrån rummet med höger hand och därefter vänt på sängen så att huvudänden hamnar inne i hörnet. Därtill behövs naturligtvis ingen brukbar vänsterarm…

Tillvägagångssättet vid mordet, den obrukbara vänsterhanden, visar klara paralleller till de båda fall som nämns av Lithner. De inträffade på 30- respektive 40-talet. Heidens bok är skriven på 50-talet. Inspiration eller efterapning av fall som verkligen inträffat? Det vet vi inte, samma tanke kan ju uppkomma vid olika tillfällen på olika håll.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22