Oåterkalleligen död

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Bodil Mårtensson har i höst kommit med fyra deckare. Här berättar hon hur hon närmat sig den kriminella verkligheten där hon skrev sina första romaner.

Av BODIL MÅRTENSSON

Första gången jag gav mig in på dråparens ljusskygga bana famlade jag ärligt talat, liksom många andra förbrytare, i blindo. Jag satt hemma vid skrivbordet och försökte ivrigt fantisera fram bilden av ond, bråd död. Detta för att på pappret kunna skildra både skrämmande och övertygande scener till min nyfödda kriminalserie om helsingborgskommissarien Joakim Hill.När jag långt senare – ca tre år efter debuten med En chans för mycket – så att säga fått in en fot hos polisen och för första gången såg ett förmodat mordoffer på kriminaltekniska brottsplatsfoton, insåg jag att dikten hade blivit till verklighet. Det här var definitivt inga skrivbordsfantasier. Från detta fanns varken återvändo, flyktväg eller delete-knapp.

Jag hade kommit väldigt långt från min ungdoms egentligen ganska oskuldsfulla Christie, Chandler och Sayers. Personen på diabilden var en helt ung kvinna. Inte mer än en flicksnärta, skulle jag ha sagt. Men trots att hon bara befann sig i början av de tjugo var hon otvivelaktligen, oåterkalleligen död.

Och det var … på riktigt.

Hon hängde i en mycket avancerad snarkonstruktion från en krok i taket. Hennes blåjeans var uppfläkta framtill och hade halkat ner en aning över vänstra höften. Händerna som hängde livlöst vid sidorna hade svullnat upp och antagit en obehagligt blåaktig ton. Den enda som jag fortfarande kunde relatera denna oblida verklighet till var Ed McBain. Hans romanfigur Steve Carella brukar in för sina fall förmedla exakt samma känsla av vanmakt jag nu själv erfor inför denna obehagliga realitet.

De exaktare omständigheterna kring flickans död skulle givetvis komma att noggrant undersökas av polisens tekniker- och utredarteam. Men oavsett vilket resultat de nådde fram till skulle inget kunna förändra det faktum att den unga kvinnan på ett tragiskt och onaturligt vis för alltid var borta ur vår verklighet.

Jag kände hur kriminalteknikern som jag skulle komma att arbeta tillsammans med framöver sneglade värderande på mig. Hur skulle jag som “civilist” klara av att hantera den realitet som verklighetens kommissarier dagligen och stundligen konfronterades med? Var jag verkligen av rätta virket?

“Nå”, undrade han, “tror du att detta rör sig om mord?”

“Tja”, svarade jag och ryckte undvikande på axlarna, “det ser ju lite ut som självmord… men det kanske lika gärna kan vara mord?”

“Visst. Hälften av teamet tror på mord och andra hälften på självmord”.

“Och…”, sa jag och väntade uppfordrande på att kriminaloraklet framför mig skulle avslöja den korrekta slutledningen.

“Olyckshändelse”, konstaterade han… “Olyckshändelse?!”
Hur i hela fridens namn skulle man kunna hänga sig själv i en snara från taket genom… en ren olyckshändelse?

Jag fann det oerhört svårt att acceptera den slutsatsen, men han presenterade helt entydiga belägg för att kvinnan troligtvis verkligen själv åsamkat sig sitt fatala öde. Han ägde ansenlig erfarenhet av människors ofattbart besynnerliga förmåga att vettlöst tillfoga både sig själv och andra skada. Därför såg han klarare än andra de näst intill osynliga ledtradarna till sanningen om dramat. När han påpekat dem insåg jag att han förmodligen hade fullkomligt rätt. En autoerotisk lek hade helt enkelt gått för långt. Och slutligen kostat den unga kvinnan hennes liv.

Och plötsligt insåg jag också att man som författare visserligen gärna kan låta sig inspireras av verkligheten, men aldrig någonsin inbilla sig att man kan överträffa vare sig dess sinnrikhet eller bottenlösa tragik. Jag tänker också på den gången han visade mig den så kallade Klippanmannen, läskimportören som mördades av sina egna kompanjoner. Mannen låg halvt framgrävd i sin gyttjiga grav intill motionsslingan. Och jag minns att min första tanke var att han såg så märkligt fridfull, ja nästan belåten ut. Kanske för att han nu mot alla odds faktiskt låg här och vittnade obestridligt mot sina mördare, även om det skedde från andra sidan graven. Jag fick min OK-stämpel av kriminalteknikern. För att vara civilist hade jag klarat testen hyfsat. Samarbetet skulle få lov att fortsätta, och sedan dess har jag kommit att få se betydligt fler exempel på ond, bråd död.

Men varför i hela fridens namn vill jag då frivilligt titta på sådana här ruskigheter? Det skänker mig definitivt inte minsta nöje. Men jag tror att jag faktiskt desperat gärna vill försöka förstå – fatta det där fullkomligt ofattbara i kriminalrelaterade händelser av detta slag. Jag behöver det för att kunna skriva trovärdigt. Stark realitet kräver grundligt research och inlevelse. Jag eftersträvar att få våldet att framstå som så djupt avskyvärt som det faktiskt är. Något vi aldrig kan acceptera eller se som naturligt.

Särskilt tredje boken i Hill-serien, Torpeden, hoppas jag gör detta uppenbart. Den är så pass tuff att en kvinnlig läsare sa: “Den var väldigt bra… men får en kvinna verkligen skriva så? Jag tänker tack och lov aldrig så när jag skriver, utan bara på vad den inneboende handlingen kräver. Det skulle ju vara oerhört löjligt att skriva om torpeder i den undre världen som om dom vore velourpappor med moralisk-etiska miljöbetänkligheter. Löjligt – och oärligt.

För nu, när jag fått se och veta så mycket mer än jag kanske egentligen först ville, har jag en betydligt större ansvar för mina fantasier.

Växelringning (change ringing) känner alla till som läst Dorothy Sayers De nio målarna (The Nine Tailors), I Växelringning ett nöje med märklig historia i Svenska Dagbladet (10/6 2002) berättar f. d. universitetslektorn i matematik Lars Nystedt om detta originella “mordvapen”, Bl. a. får man veta att Lord Peter Wimsey numera har cirka 40000 växelspelsringarkollegor spridda över de brittiska öarna och att det finns cirka 5000 klockspel att ta livet av folk med. Rekordet i växelringning var en fullständig “Bob Mayor” med samtliga 40320 rundor (rounds) som utfördes med de åtta klockorna i Loughborough, Leicestershire i England. Den tog 29 timmar 58 minuter.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22