Oaser för en boksamlare

Dec 29th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

Av IWAN MORELIUS

När jag tänker tillbaka på över 40 års idogt boksamlande och på alla de ”oaser” jag haft nöjet att släcka min törst i är det i första hand ett dussintal antikvariat jag minns. Mitt första riktiga antikvariat var det som låg på Hantverkargatan i närheten av Kungsholmstorg (kan det ha varit Björk & Börjessons eller Aspingtons? Lutar åt det förstnämnda) och som hade en helt otroligt fin avdelning med häftade böcker om Texas Jack och Buffalo Bill. Det var tidigt 40-tal och jag fick en nästan komplett samling av dessa idag så rara böcker. Sedan dröjde det ända till slutet av 50-talet då jag började samla på Dennis Wheatleys spännande thrillers.

Då var mitt första antikvariat ”gamla” Rönnells som då låg i källarplanet på samma gata där de ligger idag. Men vilken källare var det inte. Där kunde man med lätthet gå vilse – och man gjorde det gärna.
Till hjälp hade man då så oerhört kunniga herrar som Tore Lager och hans medhjälpare.
Men hjälpsamma var bägge två och man kunde lägga undan böcker man inte hade råd att köpa just den dagen. Rönnell hade inga söklistor då – vad jag vet – men Lager, som jag senare blev Tore med, lade gärna undan de böcker jag önskade.
Senare blev jag även bekant med sonen Rönnell – i samband med att jag startade DAST Magazine samt skrev böcker i och om genren.
Likvärdiga antikvariat var naturligtvis Aspingtons med trevliga och alltid hjälpsamma Inga-Lisa Aspington som ägare. Under senare år har sonen Mats övertagit hennes roll med den äran.

Egen nyckel.

Tullbergs Antikvariat är ett annat som jag minns väl. Ägare var Sigurd Tullberg, som också var stor kännare av frimärken. Sitt sista antikvariat hade han vid Hötorgscity i Stockholm och jag fick det stora förtroendet att med ”egen” nyckel botanisera i hans enorma lager några våningar längre ner, där han var granne med Hötorgsgaraget. Hur många timmar har jag inte letat – och funnit – rara böcker jag sökt länge.
Det fanns fler ”oaser”, som Jones, Ryös (först fadern och numera sonen Stigbjörn) samt Björck & Börjessons Antikvariat.
Utanför Stockholm har det varit ett nöje att ”dricka sig otörstig” i följande oaser: ”Bok-Viktors” i Uppsala, där ordning var ett förbjudet ord och där man verkligen kunde göra fynd. Samlarens Antikvariat i Göteborg som med hästlängder slår ovan nämnde Victor. Men nog hade den gode ägaren ordning i oordningen. Jag kommer ihåg en antikvariatrunda då jag kom till Samlaren och började leta på måfå. På väg ut undrade jag om han hade något inne av Wodehouse.
Ägaren pekade på en sliten byrå med fyra lådor.
– Där hittar du Wodehouse, sa han. Och det gjorde jag till den milda grad att jag höll på att ruinera mig på kuppen.
Nästa gång jag var där letade jag efter den speciella och rätt svårfunna Inte bara kaviar av Hans Helmuth Kirst. När jag frågade om den fanns fick jag svaret:
– Jo, det har jag, men den är rätt dyr.

Hittade i bokstapeln

Så gick han till en väldig bokstapel vid väggen, lyfte undan ett par dussin böcker och plockade fram boken. För den ville den originelle mannen ha 160 kronor.
Ett av de roligaste antikvariat jag någonsin besökt finns nog inte kvar idag. Det hette Antikvariat Romares Stiftelse och låg ett gammalt kloster i Hälsingborg. Jag fann det av en slump när jag var kommenderad till Sjukvårdskolan i Hässleholm i slutet av 60-talet. Men vilket fantastiskt antikvariat! Wow!
Första gången jag var där åkte jag de få milen till Hälsingborg i min lilla folkvagnsbubbla för att kolla antikvariaten där. Det var då jag fick höra talas om Romares. Det skulle ligga lite avsides.
Jag behövde inte fråga efter deckare eftersom jag genast fick syn på ett långbord täckt av sådana böcker. Jag gjorde fina fynd och fyllde flera kassar med rara saker. När jag skulle betala slängde jag ut frågan om de hade fler av samma sort.

Det var bättre förr

– Javisst, sa ägaren och öppnade i rask takt ett tiotal golvskåp, som visade sig vara till bristningsgränsen fyllda med böcker jag ville ha men aldrig sett tidigare. Jag trodde jag skulle svimma av glädje. När jag slutligen åkte därifrån var folkvagnen nästan fylld med stinna bokkassar.
Jag tror mig veta att sådana fynd till sådana priser kan ingen samlare göra i Sverige i dag. Men det är ju så att “det var mycket bättre förr”, och naturligtvis ligger det något i det.
Fast fort farande är det lika roligt och spännande att gå in i ett antikvariat och känna lukten av nya och gamla böcker att ostörd få göra ett riktigt fynd!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22