Nygrens starka comeback med vardagsvåld i bagaget

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Christer Nygren är ungefär det mest hårdkokta som Sundsvall kan erbjuda.

Om man ser det hela ur en lagom litterär synvinkel i alla fall.

Till vardags är 39-årige Nygren polis- och kriminalreporter på Dagbladet i Sundsvall. Den tjänsten har han innehaft i tolv år, allt sedan dåvarande musikrecensenten Nygren av en slump (”det fanns ingen annan inne på redaktionen just då”) följde med en fotograf ut på en larmutryckning. Och ådrog sig redaktionschefens gillande i form av ett skrivet meddelande, där denne berömde Nygrens förmåga att skriva dramatiskt: ”och kanske du skulle pröva på det här en tid framöver nu?”.

Det gjorde Nygren. Gärna.

Och 1986 hade han knackat ner sin första deckare Deadline, med polisreportern Tommy Westfelt i huvudrollen, och den följdes därefter av de lika korthugget betitlade Flashback och Exit samt av den med en något mera mångordig titel försedda Liten tid vi leva här.

Samtliga dessa deckare var garanterat hårdkokta.

Obevekligt svenska i sitt förhållningssätt till våldets vardag, men ändå nästan skrämmande sakliga i de intriger som Christer Nygren med skummande energi knådade ihop.

Liten tid vi leva här kom ut 1989. Sedan tystnade den hårdkokte från Sundsvall. Varför?, frågar jag Christer Nygren, när vi träffas.

Strul bakom uppehåll

– Det var olika struliga konstigheter i mitt liv som gjorde att det blev så, säger han och famlar efter en askkopp till sin cigarett. Dels en massa privat tjafs. Och sedan dog min förläggare Åke Runnquist hos Bonniers.

Efter att ha sorterat sitt liv och kommit fram till att han ville fortsätta att skriva, gjorde Christer Nygren just det.

Han slog ihop Comeback, där inte bara han själv gör sin återkomst som författare utan givetvis även Tommy Westfelt återvänder. Inte nog ens med detta utan trippelmördaren Peder Wilhelm Fors muckar också från det mentalsjukhus där han bidat sin tid de senaste sju åren och börjar omedelbart förbereda sin blodiga comeback även han.

– Ingen på Bonniers verkade så värst intresserad av mig längre, Så då erbjöd jag mina tjänster till Wahlströms i stället, säger Nygren. Det var nästan det enda andra bokförlag som jag kände till när jag skrev min första bok…

Eftersom Christer Nygren har en förmåga att skriva snabbt, stringent och sakkunnigt (”mina fyra första deckare skrev jag under loppet av tre kalenderår”) så avverkade han även Comeback med omutlig professionell vederhäftighet.

Nya boken redan klar

Han har därefter skrivit 1996 års bok som heter Blue Tango och handlar om den dödliga duo som skapas när en kille totalt fixerad av den avlidne rocksångaren Roy Orbison av en slump sammanträffar med en misslyckad amatörboxare.

– Då slår det alltså gnistor, konkretiserar Christer Nygren lidelsefritt det här hårdkokt litterära läget.

En förläggares dröm, alltså. Men ledsnar då inte Christer Nygren alls på brott, utan klarar av att skriva dels om verkliga sådana och på fritiden även om fiktiva brott och brottslingar?

– När jag har skrivit som mest intensivt har jag haft möjlighet att gå ner till halvtid i jobbet på tidningen. Och det som driver mig när jag skriver mina deckare är att det jag skildrar hela tiden måste kunna hända i verkligheten också. Däremot vet jag knappast vad som ska hända på nästa sida medan jag skriver. Det skulle bli för tråkigt i så fall.

Christer Nygren tycker att ”en bra skjuts i storyn” är ett absolut oundvikligt krav för en deckarförfattare. Av barmhärtighetsskäl undviker han dock att nämna vad han tycker om sina svenska kollegers kompetens inom just det området…

Själv växte han upp som en flitigt kioskdeckarplöjande liten gosse, entusiastiskt investerande sina fickpengar i Parkerserien, OSS 117, Kometdeckaren, Mickey Spillane och Richard Stark (Donald E. Westlake).

– Nu har jag ungefär fyratusen deckare hemma, säger han och smuttar på den gin och tonic som han beställt in i baren där vi befinner oss.

Av de nu verksamma författarna nämner Christer Nygren gärna James Crumley, Tom Kakonis, Elmore Leonard (”som dock har blivit ganska monoton”), James Lee Burke och Eugene Izzi. Exempelvis bara.

Nygren älskar blues som musikalisk uttrycksform och eftersträvar en genuin blueskänsla även i litteraturen.

Han hatar ”stockholmsfixeringen” inom den svenska spänningslitteraturen och låter sina böcker utspela sig i en icke namngiven norrländsk kuststad.

– Och Tommy Westfelt är inte jag, försäkrar han med den auktoritet som den skaffar sig som mötts av den här frågan många gånger tidigare. På en skala mellan ett och tio så är väl jag identisk med Westfelt på högst tre punkter i så fall.

Hur är Sundsvall ur brottslig synvinkel då?

– Jo tack bra. Hittills har vi haft två dråp i år.

Annars är det den jämngrå vardagsbrottsligheten som dominerar, säger Christer Nygren som själv har varit utsatt för flera ”seriösa mordhot” men som absolut inte är den som frossar i makabra detaljer när han hamnar på en mordplats. Jobbet har gett mig en massa dödsångest. Och jag önskar ibland att man inte hade den insyn som man faktiskt har, i jobbet som kriminalreporter.

Så småningom kan det också hända att Tommy Westfelt får tillfällig permission och att Nygren skriver en bok som inte innehåller denne stundtals kantige slugger inom polisreporterskrået.

– Jag har lekt med ett sånt koncept, säger Nygren och berättar lite grann om en story som vi kanske får se i tryck någon gång.

Själv beskriver han sig som en förfallare av actionthrillers.

– Inget tjafs, Pseudoseriösa historier har jag väldigt svårt för, slår han bestämt fast och trycker ner cigaretten i askfatet.

Detta kan vi alltså – obetingat – lita på.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22