Ny trend i USA? Psykologisk spänning ersätter blodigt våld

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

AV LENNART LUNDMARK

Det finns tecken på att läsare i USA börjar tröttna på kriminalromaner där författarna försöker övertrumfa varandra i detaljerade beskrivningar av styckningar och likdelar, obduktioner och blodig misshandel. I stället har några förnyare av genren lyfts fram av kritiker och prisutdelare de senaste åren. Det är författare som skriver en dröjande lyrisk prosa och försöker återupprätta den inre, psykologiska spänning som alltid kännetecknat de bästa romanerna om brott.

The Edgar Award delas ut av Mystery Writers of America och är det finaste pris en kriminalförfattare kan få i USA. Thomas H. Cook fick det för bästa roman 1997. Hans prisbok, The Chatham School Affair, bröt helt med den stil som de mest framgångsrika odlat under de föregående decennierna.

Cook försökte inte imitera actionfilmer och skriva i telegramstil för att stegra tempot. Han frossade inte i blodigt våld. I stället presenterade han en eftertänksamt berättad historia med slingrande meningsbyggnad.

80-åring tänker tillbaka

Det var inte heller någon hårdkokt polis med fimp i mungipan och osäkrad revolver som förde ordet. Cooks berättare är över 80 år gammal och har levt i den lilla staden Chatham i Massachusetts i hela sitt liv. Han heter Henry och tänker tillbaka på vad som hände sommaren 1926 när den självständiga miss Channing kom till stadens privatskola för att undervisa i konst. Henry, som då var i de lägre tonåren, fick i uppdrag att hjälpa henne tillrätta första tiden. När miss Channing började umgås med en gift manlig lärare blev det oro i staden, en oro som så småningom ledde till både mord och självmord.

Perspektivet växlar mellan den unge Henrys naiva uppfattning av skeendet och den åldrade Henrys försök att analysera det.

Upplösningen är en suverän överraskning.

Ett beprövat recept

Att The Chatham School Affair fick en Edgar kan vara ett tecken på att förhållandet mellan förflutet och samtid åter får spela en framträdande roll i kriminalromanen och att de återblickar som ransonerades därför att de ansågs bromsa tempot rent av kan komma att dominera hela böcker, som i Cooks fall. Han hade för övrigt prövat receptet redan innan han fick sin Edgar. Hans Breakheart Hill (1996) handlar om en ung studentska som på 1960-talet kom norrifrån och bosatte sig i en liten stad i Alabama. Hon hade radikala idéer om relationerna mellan svarta och vita och blev mördad. En marginaliserad figur i samhällets utkant blev fälld för mordet. En av de studenter som beundrade den mördade har i boken blivit medelålders och stadens läkare. För läsaren rekonstruerar han den överraskande händelsekedja som ledde fram till flickans död.

Cook har fortsatt att skriva samma slags böcker. Evidence of Blood kom 1998 och handlar om ett 40 år gammalt mord i en småstad i Georgia. Kroppen hittades aldrig och en reporter forskar i fallet.

Samma år kom Instruments of Night. Vid läsningen av den börjar man längta efter att Cook skall pröva något nytt, särskilt som han dragit till med två gamla mord. En deprimerad författare grubblar först över mordet på hans syster för länge sedan. Dessutom deltar han i utredningen av ett annat gammalt mord. Då blir det faktiskt lite för mycket av rotande i det förgångna.

Hos Cook är inte det förflutna något att nostalgiskt försjunka i.

Minnet och det förflutna

Det är inte något finspunnet, inget milt solljus som tränger in genom jalusier i svala rum, inga dimsjok som virvlar förbi, inga minnen som fladdrar ur våra händer så snart vi öppnar dem. Snarare är det solitt och plågsamt, en börda som tvingar oss att ständigt vackla framåt.

Samma upptagenhet med minnet och det förflutna finner man hos den författare som fick Edgar för bästa kriminalroman i år.

Han heter Robert Clark och berättar liksom Cook i ett nästan demonstrativt makligt tempo och pryder sin prosa med rikliga lyrismer. Prisboken heter Mr White’s Confesston (Picador, New York, 341 s).

Handlingen utspelar sig 1939 i St Paul, Minnesota. En flicka från en danssalong hittas mördad och en kontorist vid namn Henry White blir misstänkt. Han ser ut som en förvuxen teddybjörn och lider av minnesstörningar. Därför för han en detaljerad dagbok över allt han företar sig. Hans enda nöje är att gå till Aragon Ballroom och hyra någon av flickorna där för oskyldiga fotosessioner i hans hem. Den kommissarie som undersöker mordet inser snart att den fumligt godmodige White inte kan vara mördaren, något som bekräftas av flickorna i danshallen. Men så hittas ytterligare en flicka mördad och ett vittne påstår sig ha sett White tillsammans med henne.

Förvirrat sökande efter kärlek

Eftersom han inte kan minnas om han mördat flickan eller inte blir han ett lätt offer för en nitisk sedlighetspolis och hamnar i fängelse på livstid. Kommissarien, vars förhållande med en tonåring på rymmen hemifrån speglar Whites eget förvirrande sökande efter kärlek och närhet, tar sig an fallet på nytt.

Boken består dels av Whites dagbok, dels av kommissariens berättelse. Frågan om vem som mördat de två flickorna hamnar efterhand allt mer i bakgrunden. I stället skildrar Clark hur minnet kan väcka känslor som annars skulle ha slumrat i ro. Sanning eller dikt, levande samtid eller dött förflutet? Tidsskeden, illusioner och verklighet flätas samman i ett intrikat mönster. Whites dagbok innehåller närmast filosofiska utläggningar, men när de inte hålls samman av en minnesfunktion upplöses hans personlighet. Ty vem är man när man inte kan minnas sitt liv?

Clark har också skrivit biografier och en bok om Coloradoflodens kulturhistoria. Mr White’s Confession är hans andra roman. Den första heter In the Deep Midvinter (1997) och fick mycket beröm av kritiken. Den är ett poetiskt familjedrama där en man hittar ett brev från hustrun hos sin döde bror. Brevet antyder att de kan ha haft ett förhållande. Samtidigt inleder deras dotter Anna ett förhållande med en gift man. Romanen utvecklar sig till en skildring av förtroende och tvivel, av moraliska och andliga konflikter och av de krafter som formerar familjer i intrikata mönster av känslobindningar.

Fjärmande från genren

En helt annan teknik för att förnya kriminalromanen har valts av James Sallis. Han har blivit nominerad till Edgar, men inte fått den ännu. Kanske kommer det aldrig att ske eftersom hans romaner fjärmar sig allt mer från genren. Han har en solid bakgrund som skribent.

Redan på 1960-talet började han sälja noveller till tidskrifter. Han har skrivit lyrik, varit redaktör för litterära tidskrifter och översatt skönlitteratur från franska. Han är en skicklig bluesgitarrist och har redigerat en antologi om blues. Han är dessutom utbildad respiratortekniker och försörjde sig under långa perioder på att ta hand om patienter med andningsbesvär. Under den perioden kunde han utforska hela USA eftersom han fick arbete varhelst han vistades om det bara fanns ett sjukhus i trakten. Nu bor han i Phoenix, Arizona.

Miljön i Sallis böcker är New Orleans.

Jagberättaren heter Lew Griffin och är en säregen blandning av privatdetektiv och intellektuell. Han är svart och har därför ofta blivit jämförd med Walter Moseleys privatdetektiv Easy Rawlins. Men Sallis huvudperson är betydligt mer komplicerad, med mörka vrår i själen och ett förflutet som gång på gång väller upp inom honom.

Brokig bakgrund

Han är i 50-årsåldern och hans bakgrund är brokig. Under 1960-talet var han en försupen privatdeckare av det vanliga snittet, sedan utbildade han sig och skrev en roman. Nu har han tillfälliga påhugg som timlärare i litteratur vid ett universitet. Trots att hans tillvaro har blivit både stadgad och nykter lockas han av vänner och bekanta att med jämna mellanrum stiga ner i den undre världen, oftast för att leta reda på försvunna personer.

Som musiker har Sallis en fin känsla för rytm och melodi i språket, hans metaforer är överraskande och exakt inprickade accenter. Griffins mångfacetterade personlighet ger honom möjlighet att spänna över ett betydligt bredare register än man vanligen finner i böcker skrivna enligt privatdeckarmallen. Främst gäller det förhållandet mellan tid och identitet. Minnen och historia, självbild och verklighet vävs in i varandra. Berättelserna följer inte någon tidslinje utan kastar mellan olika skeden i Griffins liv, samma episod ur det förflutna kan varieras mellan böckerna. Minnet framställs som mer av poet än reporter. Det är vad vi använder för att konstruera våra liv, säger Griffin vid ett tillfälle.

Historia i olika skeden

Sallis har hunnit med fem kriminalromaner. Den första heter The Longlegged Fly (1992). Den är uppdelad i fyra avsnitt och spänner över 26 år. I det första får Griffin i mitten på 1960-talet uppdraget att leta reda på en välkänd kvinnlig svart aktivist som försvunnit. Efter de vanliga detektiva insatserna lyckas han. De följande avsnitten, som utspelar sig 1970 och 1984 håller sig inom samma yttre ramar. Men i avsnittet från 1990 är det Griffins egen son som blivit kidnappad. Boken utvecklas då från detektivhistoria till en historia om en detektiv med fyra personligheter, en för vart och ett av de tidsskeden som skildrats. Tid och individualitet blir beroende av varandra och boken förvandlas till en mörk meditation över hur flyktiga personligheter kan vara.

Sallis fortsatte att arrangera genrens konventioner i nya mönster i Moth (1993). Där brottas Griffin med sin alkoholism och får i uppdrag att söka efter den försvunna dottern till hans före detta älskarinna. Det börjar med att han hittar dotterns crackbaby döende på sjukhus. Frågan om vem som fört bort henne och varför spelar ingen framträdande roll. I stället blir skildringen av Griffins vandring genom den undre världen och återblickarna på hans för hållande till föräldrarna det mest framträdande. Boken igenom plågas han av depressioner som bottnar i att han valt att som privatdetektiv ägna sig åt människans mörka och onda sidor. I Moth har Griffin också fått ta hand om en kurs i modern fransk litteratur och allusionerna till framförallt Camus vävs in i handlingen utan att verka sökta.

Black Hornet (1994) utspelar sig på 1960-talet då en rasistiskt motiverad mördare ligger på hustak och skjuter ner dem som umgås över rasgränserna. En vit kvinna som lämnar en krog tillsammans med Griffin blir ett av offren. Sökandet efter mördaren leder Griffin till såväl Black Power-ledare som legosoldater. Berättelsen är Sallis mest konventionella, men han hinner ändå kasta in en framåtblick till sitt giftermål och sonens försvinnande. Det skapar en osäkerhet som än en gång spränger genrens ramar.

Fragmentariserat berättande

I Sallis två senaste böcker blir hans berättande allt mer fragmentariserat. Flera USA-kritiker har använt termen ”underplotted”. I Eye of the Cricket (1997) kallas Griffin till ett sjukhus för att identifiera en ung man som hittats misshandlad med ett dedicerat exemplar av Griffins första roman i fickan. Griffin tror först att mannen är hans son, men mannen påstår i stället att han själv är Griffin och författare till boken. Griffin gör den unge mannen till något av en surrogatson och på vanligt Sallismanér glider identiteterna in i varandra. Men det blir lite för många försvunna ungdomar att söka reda på och de litterära allusionerna känns mer påklistrade än i någon annan av Sallis böcker. Dessutom har Griffin börjat bli lite för präktig, även i sina återblickar.

Sallis senaste heter Bluebottle (Walker & Company, New York 1998. 157 s.) Den är en variation på Black Hornet och utspelar sig i ett obestämt förflutet. Här har Griffin inte hunnit bli så skötsam och det är han som blir skjuten när han lämnar en bar tillsammans med en vit kvinna. När han vaknar har nästan ett år gått, men han försöker ändå reda ut vad som hände och varför. Berättelsen är utpräglat icke-lineär och till formen närmast en novellsamling. Här visar Sallis sin styrka i att spela upp enskilda scener som trots sitt lösliga samband ändå till slut formerar sig till en berättelse lika sönderslagen som vår inre upplevelse av tid och identitet ibland kan vara.

Olika förnyelsesätt

De tre författarna representerar två helt olika sätt att förnya kriminalromanen. Cook och Clark försöker återupprätta en sirlig berättarteknik som återknyter till de klassiska 1800-talsromanerna.

Därmed får deras upptagenhet med det förflutna en kongenial stilistisk inramning. Sallis är lika engagerad i det förflutna, men han väljer modernismens splittrade form för att åskådliggöra det förflutnas vindlingar och förmåga att färga sam tiden. Kanske gör han det till den grad att han är på väg att överge kriminalromanen helt och hållet. Hans tidigare böcker hade undertiteln ”A Lew Griffin novel” på vanligt deckarmanér, på omslaget till den senaste står bara ”A Novel”.

I omdömena om alla tre författarna hittar man ofta formuleringen att deras böcker snarare skall läsas som goda romaner än som kriminalhistorier. Det verkar med andra ord som såväl kritiker som läsare i allt högre grad ställer samma krav på språk och form i kriminalromaner som i andra romaner. Det är nog det allra mest glädjande i den spirande förnyelsen.

Denna artikel publicerade först i SvD 23 juni 1999.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22