Ny och spännande deckarpseudonym

Feb 8th, 2008 | By | Category: 2001-2, Artikel

Nästan sedan deckargenrens födelse har det varit populärt att skriva deckare under någon pseudonym, Skälen till detta har varit varierande. Kanske är det någon i samhället etablerad person som skäms en smula för att skapa deckare eller en “riktig” författare som har deckarskrivandet som något slags vänsterknäck. Men ibland vill man mystifiera och kan vinna mycken berömmelse på det.

Bo Balderson är väl främsta svenska exemplet.

När jag själv en gång ville driva med dåliga deckare skrev jag parodin Picassofisken under min farfars farmors flicknamn Elisabeth Sachalin och kunde konstatera, att den fördömdes av folk som inte ens läst den! Få av mina egna böcker har givit mig sådan glädje som denna pseudonym – den avslöjades slutligen av den allmänbildade Bo Lundin, vilken läste om Johanna Elisabeth Bolinder född Sachalin (1782-1863) i någon industrihistorisk skrift.

Under det gångna århundradets sista år framträdde en ny pseudonym i deckargenren Christian Aage, med Italiensk öppning på Boströms Förlag. Boken som har kriminalkommissarie Arnold Nyman som huvudperson, fick överlag goda recensioner. Någon gissade på att författaren var en arg f d polis som ville hämnas.

Hösten 2000 var det så dags för bok nummer tre; Damoffer på Tre Böcker. På fliken får vi en kuriös bild på herr Aage – han ser ut som en måltavla. Det sägs också att han inte är “någon ovan skribent”. Här har Arnold Nyman i stort sett mot sin vilja förflyttats till Göteborg. Där hamnar han i ett veritabelt getingbo. En kvinna mördas av sin iskalle man, men när man finner en död kvinnokropp inlindad i en matta, så är det inte den försvunna. Ett hus i centrala Göteborg sprängs i luften och kanske har detta förbindelse med en mördad poetissa, vars framträdande i teve kan vara ett spår.

Till jul i fjol kom så Aage med Bokias Julbok Remi. Där kunde man läsa, att Aage är en hemlig typ som “dock lär /…/ ha gått i skola någonstans i Sverige,” Därtill får man veta att författaren “gjort lumpen och påstås ha mönstrat ut som vicekorpral”. Mycket avslöjande!

Det råder ingen tvekan om att Damoffer skrivits av en person, som är oerhört kunnig när det gäller polisrutin och olika prover som tas på en brottsplats. Därtill är han en mästare på att språkligt uttrycka och illustrera situationer ur svenskt samhällsliv.

När man hittar en sönderslagen stackare på en gata intill Järntorget, minns Arnold Nyman en socialarbetare i Stockholm, som om ett misshandelsoffer yttrade: “Herregud så han ser ut. Den som gjort det här måste vi hjälpa”. En barnunge från det röda sextiotalet lärde sig på sin mors axlar skrika slagord som “Kvinnokamp, glasskamp” och “Segel i Kambodja” – så trodde hon att ramsorna gick. Det diskuteras också om alla författare som vill bli räknade med, måste bo i Stockholm.

Troligen är författaren stockholmare eftersom han stavar min hemby Bjärred på det sätt man ett tag försökte göra: Bjerred – ingen här nerifrån skulle göra det, det är jag övertygad om. Man får också anta, att det är en etablerad författare som skrivit boken.

Även om inte alla de nya deckarstjärnorna skriver lika erbarmlig prosa som Liza Marklund eller är lika förutsägbart repeterande som Henning Mankell, så undrar jag om det är en deckarförfattare över huvud taget. Kanske är det någon av våra vanliga loppförfattare som roat sig med att skriva deckare under en pseudonym som är så klurigt uttänkt, att den måste komma först i alla kataloger!

Vem författaren än är, så skriver han intelligent, oerhört spännande, roande och läsvänligt.

Mig har Damoffer berett ett stort och odelat nöje! Flera böcker hoppas jag på.

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22