Nu ska det skrivas historiska deckare

Feb 16th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av Kjell E. Genberg

Här några historiska tips

Det börjar talas alltmer om bristen på historiska deckare i Sverige. För att få fart på skrivandet av sådana har till och med ett pris instiftats – Flintyxan heter det.Det trixiga med att skriva historiska kriminalromaner som utspelar sig i förfluten tid – och för att det alla slags romaner som utspelar sig i förfluten tid – är att riket är fullt av besserwissrar som “vet hur det verkligen var”. Skriv fel och du får på käften så tänderna ryker.

Som den vänlige person jag är (alla has DAST är fantastiskt vanliga, oavsett vad folk säger) tänkte jag därför berätta lite grand om det man bör tänka på, både vad gäller lokaliteter, uniformer och straffåtgärder. Jag håller mig i huvudsak till Stockholm som jag känner bäst till eftersom jag bor inom kommunen och är förlåt för att jaga uppgifter från andra landsändar.

Stockholms polisväsen genomgick en genomgripande förändring år 1850. Då avskaffades titlarna övergevaldiger, gevaldiger och uppsyningsman och ersattes med kommissarier, överkonstaplar och konstaplar. Den nya polisorganisationen skulle spegla tidsandan. Gevaldigernas klädsel hade det varit si och så med – utan att överdriva kan man beteckna den som vårdslös – men nu fick polisen uniform, även om den inte såg ut som den snutarna har idag.

Huvudstadens förste polismästare hette Nils Henric Aschan von Sievers och föddes i Norrköping 1783. Numera är det ingen människa som känner till honom under det namnet. Däremot vet en hel del att vi hade en polisiär överkucku som hette Liljensparre. Det namnet fick von Sievers då han adlades av Gustav III. Och namnet kommer troligen alltid att förknippas med den kungen, eftersom det var Liljensparre som avslöjade mördaren Anckarström.

En annan känd polismästare var Olaf Wannqvist (död 1834) som för det mesta kallades “Stora Olle” eftersom han blev en populär person. Han adlades också och fick sätta af framför efternamnet.

Poliskammaren, som högkvarteret hette, bytte adress åtskilliga gånger. I 20 år, fram till 1817, höll man till i överståthållarhuset på nuvarande Trädgårdsgatan. “I denna mörka gränd har mycket elände skadats”, heter det. Dit forslade lagens väktare allehanda tjuvar, skälmar, lösdrivare och tiggare.

1852 flyttade poliskammaren till det ryktbara 1600-talshuset på Myntgatan. Det var en hård tid med många rån och våldsbrott. Till och med polismästare Limnelius överfölls av rånare intill nuvarande Karl XII:s torg en mörk kväll och blev av med 300 riksdaler banco förutom sin fina hatt.

Det förekom märkliga brott. I akterna från den tiden står att “barnmorskan Löfvenmark slarvat bort 40 barn” som hon påstod sig ha magasinerat i en lår i källaren till en fastighet på Apelbergsgatan, också förre krogvärden Martin Arosin hade slarvat bort ett av sina barn. Det hittades sedermera dött – i en byrålåda.

Straffen var hårda för brottslingar, men nu började man propagera för strafflindring. Först och främst ville de liberala krafterna ha bort de många spö- och skampålarna. “Kopparmatte” på Packartorget – nuvarande Norrmalmstorg – försvann liksom den beryktade “Trähästen”. Vid speciella skampålar fick brottslingarna schavottera och slita spö. Vanliga förfalskare fick stå i halsjärn på Trasktorget medan sedelförfalskare visades upp på Skeppsbron.

Redan 1827 flyttades alla kvinnliga fångar från Långholmen till Stora Barnhuset under överinseende av den nybildade fångvårdsstyrelsen.

Före 1852 hade prostituerade fått “bära stadens stenar” eller hamnade i “spanska fiolen”. 1855 avskaffades stockstraffet, som ansågs vara ett lindrigare straff för mindre lagöverträdelser.

Polisen, särskilt i Stockholm, hade många olika plikter. Vid 1800-talets början måste de hålla reda på alla främlingar som besökte huvudstaden – och veta vilka som reste därifrån. Ända långt in på seklet berättade tidningarna om vilka personer som “från staden förpassats”.

I Stockholms Dagblad kan man till exempel läsa att jungfru Fahlberg rest till Petersburg, jungfru Paul till Nyland, karduansmakare Claesson till Gene och att handlanden Springehorn begett sig till Närke.

Polismyndigheten skulle underrättas så fort man tänkte resa någonstans i det då mycket byråkratiska Sverige. Det säkraste var att skaffa sig ett inrikespass.

Det berättas om en stockholmare som seglade ut på Mälaren utan pass. På Svartsjölandet häktades han av länsmannen, skickades med fångskjuts tillbaka till Stockholm och hans båt togs i beslag. Väl hemma blev han frigiven, men upprättelse kunde han inte få – länsmannen hade bara gjort sin plikt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22