Nu har verkligheten hunnit ifatt

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av JEAN BOLINDER

År 1981 ombads jag av den lilla kulturtidskriften JANUS att skriva en artikel om kriminalromanens situation i en tid då mycket höll på att ändras. Några andra svenska, som det då hette ”deckarförfattare” fick samma uppdrag och våra essäer publicerades i nummer 2:1981 av tidskriften.
Jag skrev fyra sidor som väckte en enorm uppmärksamhet – frågan är om jag någonsin åstad kommit något som blivit så diskuterat och kritiserat och som orsakat så stor indignation.
Månglarna i templet – Betraktelse av en som misslyckats hette bidraget. Det handlade om hur de som försökte slå vakt om god kriminallitteratur saboterades av marknadskrafter som ville ha böcker som ”lätt, snabbt och med stor vinst går att sälja”. Deckaren skulle vara en ”mjölkko” för profitfolket.
Jag berättade om hur jag, som på den tiden var en ganska känd deckarförfattare, erbjudits att fungera som ”namnskylt” för en deckarserie med romaner som jag inte behövde vare sig välja eller läsa. ”Jean Bolinders deckarval” skulle det falskt heta.
Ävenledes berättade jag om de försök jag och andra gjort att försöka att ta fram kriminallitteraturens skönlitterära värden och betydelse på ett par kongresser och hur detta tigits ihjäl av pressen. Desto större var uppslutningen när det ordnades en ”deckarkongress” där genren närmast placerades bland skräp-, förströelse- och underhållningslitteratur.
Hur skulle då deckarna vara för att passa marknaden? Jo, jag skrev att de helst borde ”vara skrivna efter en mall, kanske tvättade av aningslösa förlagsredaktörer som tycker att det kan behövas ett mord till för att höja spänningen. Det gäller att sälja efter samma principer som man säljer amerikanska hamburgare Inga hembredda knäckemackor med kalvstek och gurka göre sig besvär”.
Jag skrev därtill att jag tröttnat på genren, slutat skriva deckare men att jag hoppades att det skulle komma en orädd kriminalförfattare och kasta ut månglarna ur templet.
Det blev varken på det ena eller andra sättet. Jag fick ny inspiration att skriva “annorlunda” deckare och inte har jag ännu sett att månglarna kastats ut ur templet. Snarare har de inhandlat hela detta tempel och gjort om det till köpcentrum!
Artikeln ledde till en massiv storm mot min person från deckaretablissemangets sida. Man skrev t ex i en av Sveriges stora tidningar entusiastiskt om JANUS-numrets deckarbidrag utan att ta med ett ord om min artikel. Det var som när småbarn ordnar julgransplundring i ett enda syfte – att bjuda alla kvarterets barn utom den förarglige killen från det mindre fina huset. En storförläggare skrev ett skällbrev (han hade tidigare bett att jag skulle ingå i hans ” stall”) och en känd kritiker sade när vi möttes: ”Jag har visserligen inte läst ditt satans Janusdravel men jag tycker att du burit dig för djävligt åt!” På deckarkongressen i Stockholm samma år kringgicks jag på diverse sätt – jag fick verkligen känna på hur det är att vara persona non grata! Fortfarande känner jag att många är arga på mig och gärna på olika sätt motarbetar mig för det jag skrev i Janus för nu … låt mig se … 17 år sedan. 17 år! Mina nuvarande dramaelever föddes då!
Nå, hur står sig det jag då skrev i dag, så många år senare? Hade jag eller mina många vedersakare rätt? I Skånska Dagbladet 27.08.1998 intervjuar Petter Birgersson den amerikanske författaren Roderick Thorp, mannen som skrev boken som blev filmen Die Hard. Han har producerat ”bästsäljare efter bästsäljare” och böckerna har blivit film ”med stjärnor som Frank Sinatra och Bruce Willis”. Roderick Thorp hade när han intervjuades bott en månad i skånska Bjärsjölagård och hade möjlighet att med främlingens ögon klart se hur den svenska kulturen fungerar.
Denne man säger apropå ”Den amerikanska kulturimperialismen” att: ”Länder som Sverige strippas fullständigt på sin kultur.” Om svensk TV yttrar han att den ”används som lumpmarknad av amerikanska bolag”. Musik är “på engelska, bara dunka-dunka”,
Thorp slår fast: ”Det är inte möjligt att göra ett fritt val när man får det amerikanska intrycket i sig hela tiden”. Så angriper han McDonald’s och Disney och det konstateras i artikelslutet att ”författaren bakom Die Hard föredrar sill framför hamburgare”.
Vad var det jag sade? Den inhemske författare vilken 1981 varnade för att kvalitetsvallen skulle sprängas och det smutsiga vattnet översvämma det svenska deckarlandet fick rätt men det är som det brukar vara med detta – sanningssägare är ej mycket värda, speciellt inte när tiden gått deras väg.
Men verkligheten har hunnit upp min utskällda Janus-artikel. Idag översvämmas marknaden av amerikanska skräpböcker och hela ”genren vimlar av romaner vilka skrivits i det enda syftet att författaren och förlaget! – skall tjäna så mycket pengar som möjligt. Våldspornografi, upprepningar av tidigare mallar och spekulation i dålig publiksmak sprider sin stank. Ingen ordnar kongresser där kriminalgenrens litterära kvaliteter framhålls.
Kort sagt: Amerikanska deckarhamburgarna har konkurrerat ut de svenska hembredda knäckemackorna med kalvstek och gurka!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22