Nu gillar Yxmannens författare den gamla New Orleans-jazzen

Oct 21st, 2016 | By | Category: 2016-10 okt, Artikel

Ray CelestinVem hade kunnat tro att Louis Armstrong skulle figurera som en Watson till en ung Sherlock Holmes-älskande privatdetektiv. Fast i boken Yxmannen stavas hans namn konsekvent Lewis. Det är ingen slump utan hänger intensivt samman med bokens tid: 1919. New Orleans var en plats där olika folkgrupper levde ihop och i strid med varandra. Lewis mamma Maryann sade att det var viktigt att sonen uttalade sitt namn med ett s på slutet, på engelsk sätt, inte franskt, för det uttalet var överklassens.

Det är mycket man får lära sig när man läser in sig på historiska fakta. Ray Celestin, engelsk författare till noveller och tv-filmsmanus (nej, ingen har sänts i Sverige, men en långfilm håller på att göras som kanske blir mer känd), visste redan som liten att han ville skriva böcker.

Sherlock Holmes var, och är, en favorit, och han tänkte sig en historisk deckare. Han hade gjort research för historiska kriminalfall som underlag för tv-filmer, som fall som liksom Jack the Ripper fanns dokumenterade. Bland de många fallen fanns Yxmannen, seriemördaren i New Orleans 1919. Men det lockade inte.

Spännande epok
När han studerade vidare så fann han att den epoken i sidens historia var väldigt spännande, så han grävde lite mer, och så, från idé till manus tog det sju år.

New Orleans för hundra år sedan var en unik plats i USA. Dels placering (och det gäller förstås i dag också) under havsytan, dels vad som fick sin början just där, jazzen, och de olika folkgrupperna som hade svårt att leva samman, men ändå lättare än på många andra platser i södern.

Dessutom var förbudstiden på gång 1919, bordellerna hade stängts, alltså de öppna, nu fanns de kvar men inte officiellt. Droger fanns det gott om. Och maffian fanns och styrde mycket, men öppna krig mellan konkurrerande familjer var det inte utan en familj hade makten. Korruption överallt. Hemvändande soldater från världskriget, många med svåra psykiska skador.

Ray CelestinYxmannen fanns alltså i verkligheten. Han mördade italienska familjer med yxa, som han lämnade kvar på brottsplatsen och lade dit ett par tarot-kort som sin signatur. Boken tar sin början med den insändare i lokaltidningen som varnar befolkningen. En bestämd dag ska han komma, och ingen kan stoppa honom för han är en demon, ingen människa, och hugga ihjäl nästa familj. Men eftersom han älskar jazz så ska han lämna dem ifred som spelar jazz hemma.

Jazzen spelar alltså en viktig roll. Ray Celestin gillar jazz, men modernare, mer 50-tal. Fast han blev ju tvungen att lyssna på alla de viktiga låtarna och de stora musikerna från bokens tid, så när boken var klar har han lärt sig att gilla också den klassiska tidiga jazzen.

Huvudperson New Orleans
Staden är alltså en av huvudpersonerna i boken. Men han har aldrig besökt staden.

— Jag vågade inte, jag ville inte att staden som den ser ut i dag skulle komma mellan mig och de bilder jag hittat från den tiden jag skrev om.

Han kunde sitta hemma och med internets hjälp hitta dokumenten och bilderna, och det fanns då en fotograf som likt en Toulouse-Lautrec levde med och dokumenterade underklassens liv. Det fanns tidningsarkiv och staden har digitaliserat polisrapporter från tiden.

Tyvärr, och lyckligtvis, brann polisens arkiv på 1950-talet, så just de två år som Yxmannen härjade är försvunna. Det passar ju en författare som på sitt sätt kan lösa mysteriet, som i verkligheten är olöst. I alla fall inte omskrivet i tidningarna.

Han skapade sina huvudpersoner utifrån de stora folkgrupper som fanns. En är polis (och en polis med det namnet fanns verkligen) som är vit med anglosaxisk bakgrund. En annan är fd polis med italienska rötter (han är helt en skapelse av författaren) och från en maffiafamilj (som fanns i staden). Den tredje är en ung kvinna som är så lite svart att hon klarar att smälta in både i vita och svarta miljöer, och det är hon som tar hjälp av sin vän Lewis Armstrong, för det är ju inte lätt för en ung kvinna att komma och ställa frågor. En ung kvinna fanns i Lewis/Louis Armstrongs uppväxt, men knappast som privatdetektiv.

— De tre har sina fördomar om var man kan hitta mördaren, de vita tror han är svart, poliserna utgår från att han tillhör maffian och de svarta antar att han har förbindelse med de vita kapitalisterna som utnyttjar den svarta fattiga befolkningen. Jag ville att detta skulle vara ett tema i boken, säger Ray Celestin.

Voodoo-demon
Och många tror att han faktiskt är en demon som häxorna med sin voodoo har skapat. Voodoo finns med, men det sägs att detta ursprungligen var kloka gummor och gubbar som var de fattigas läkare.

Han samlade fakta och började skriva. Fick ett manus klart och skickade det till 20 agenter. En av dem gillade texten men hade en lång lista på ändringar.

— Så jag skrev om. Det blev lektioner i skrivande. Vi redigerade tillsammans och fick det klart, men det tog sju år från idé till färdig bok.

Den kom ut och och fick goda recensioner. Den har översatts till ett antal språk i Europa och dessutom till koreanska och japanska. Det tycker Ray är roligt för hans universitetsstudier omfattade språk och kultur från de länderna.

Den har getts ut i USA också, men där ville förlaget att den skulle heta The Axman’s jazz, inte bara The Axman som i Storbritannien. Den har inte sålt lika bra där fast vi européer ju tycker att den borde vara mer lockande där.

Ray Celestin är född i södra London 1978 och bor i London, men familjen har grekiska rötter. Nu var det första gången han besökte Stockholm och Sverige, men det finns anknytning: han har en syssling som bor i Stockholm, och det blev förstås ett besök innan han reste hem.

Fyra böcker
Nu har han kommit fram till att det ska bli fyra böcker där Lewis Armstrong är med i alla, och ett par av de andra huvudpersonerna också. Nummer två har redan kommit ut i England, Dead man’s blues.

— Jag kom på att jazzen och Armstrong rörde sig från New Orleans till Chicago där också maffian var stark. Sedan vidare till New York och så får berättelsen ta slut i Los Angeles. 20-talet i Chigaco, 40-talet i New York och sista året blir 1967.

Han håller på med bok tre och räknar med att varje bok tar två år att skriva. Det är inget heltidsjobb, han måste arbeta också, särskilt som han och frun väntar sitt första barn i januari.

— Jag jobbar på kontor med siffror, vilket är väldigt skönt. Skulle jag jobba med ord så skulle arbete och skrivande ligga för nära varandra.

Skrivit har han gjort sedan han gick i skolan. Läst deckare också, naturligtvis Sherlock Holmes och historiska böcker. James Ellroy är en favorit och An Instance of the Fingerpost som är en historisk deckare av Iain Pears.

Men försök inte hitta honom på webben, han är en mycket privat person.

Han var i Sverige inbjuden av sitt svenska förlag, Kalla Kulor, som firade sina 15 år. Och han gillar det svenska omslaget bäst av alla de olika utgåvorna.

LEIF-RUNE STRANDELL (text och foto)

Läs Jean Bolinders recension: http://www.dast.nu/recension/yxmannen

Jazzorkester

På Yxmannen-premiären i Stockholm spelade förstås ett jazzband.

Förlagsfest

Förläggaren Hans-Olov Öberg på Kalla Kulors 15-årsfest där också Yxmannen fick svensk premiär.

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22