Nu är det dags för slutet på historien

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

Kåseri av Bo Stenfors

Jag har (i DAST 2005:4) berättat Science Fiction-berättelsen om Livsingenjörerna och vidare (i DAST 2006:1) om vilken vetenskaplig bok, som inspirerat mig till denna berättelse, nämligen En dold Gud av Stefan Einhorn (Månpocket).

Einhorns bok skulle lika väl- i likhet med en detektivroman! – ha kunnat heta: ”Vem gjorde det?” – med underrubriken: ”Indicierna talar!”

Här kommer jag nu i varje fall med avslutningen på min historia om Livsingenjörerna. Ni minns väl? Livsingenjörerna satt där i sitt bekväma tillhåll, placerat i en bana runt Solens avlägsna planet Pluto, och diskuterade. Nu fortsätter jag alltså och därvid fablar jag fritt:

”Är tiden inne att berätta för människosläktet att vi skapat dem, och varför?” undrade alltså en av dem och någon annan sade eftertänksamt: ”Kan vi inte i alla fall lämna några kvar?”

”Nej!” motsatte sig den tongivande livsingenjören bestämt. ”Alla behövs, varenda en!” Men en annan livsingenjör frågar ändå nyfiket: ”Vem av de fem vill du lämna kvar i så fall? Den svarta, den gula, den röda, den vita eller den bruna?” ”Kanske den vita?” kommer det skygga svaret.

Men den tongivande livsingenjören blir nu förargad: ”Varför i all rimlighets namn vill du lämna kvar en människa på Jorden? Solen kommer ju att om några miljoner år sluka Jorden, och Universum kommer att förskingras av den negativa tyngdkraften och dö bort sedan det spelat ut sin roll exakt som vi planerade det för Universum, när vi skapade det. Jorden och Universum har ju ingen framtid.

De är förbrukningsvaror, använda för ett speciellt syfte. Allt kommer ju att sedan upplösas och försvinna. Vad har nu den vita människan gjort dig eftersom du vill se den flämta och dö bort för alltid i en alltmer höggradig förtvivlan?”

”Öh, jag tänkte nog inte riktigt,” medger frågeställaren generat. ”Du har förstås rätt! Alla måste förstås tas härifrån!”

”Vi tar dem ju härifrån för att ge dem chansen till ett hjältemodigt dåd, den klara meningen med deras tillkomst och existens!”

”Ja, ja, förlåt så mycket!” gör den kuvade livsingenjören avbön.

Nu måste jag erkänna att jag tänker hämta inspiration i ett visst avseende till ur Einhorns bok för fortsättningen av min ”lugubra” SF-berättelse.

Vi härstammar från några få

Stefan Einhorn berättar nämligen att vetenskapen gjort klart att hela mänskligheten visat sig härstamma från endast några enstaka individer. Han fortsätter vidare förklara i ett annat sammanhang: ”En intressant vetenskaplig upptäckt är att det lilla barnets hjärna i visst avseende är mer utvecklad än den vuxnes. Förbindelserna mellan de av hjärnans celler, som möjliggör ”tänkandet”, är nämligen dubbelt så många hos barnet som hos den vuxne.

Många av dessa förbindelser försvinner emellertid ungefär vid den tidpunkt när barnet utvecklar språket. Det tycks vara så att vi förlorar en medfödd förmåga samtidigt som vi börjar ge namn åt det som finns omkring oss. Den intressanta frågan blir naturligtvis vad denna förmåga kan bestå i.”

Ytterligare stoff till denna min SF-historia hämtar jag ur månadstidningen illustrerad Vetenskap (nr 1/2006). När man skriver SF anstränger man sig nämligen att leta upp intressanta vetenskapliga rön för att kunna spinna vidare på sådana hittade trådar, samtidigt som man ger fantasin fritt utlopp.

Filosofi enligt kvantfysiken

Enligt illustrerad Vetenskap har alltså en känd vetenskapsman och fysiker, Roger Penrose, sökt inom filosofins område förklara människans medvetenhet med hjälp av kvantfysiken. En av hans grundtankar inom fysiken är att ett kvanta kan befinna sig samtidigt på fler ställen än ett. Denna förmåga sträcker sig så långt upp som till så pass stora mass-partiklar som molekyler.

Även riktigt stora massor – till exempel som en människa – kan vara på olika platser samtidigt, men de återförs emellertid blixtsnabbt till sin väldefinierade ”huvudsakliga” plats i världsrymden av gravitationen, under det att en liten elektron kan fortsätta att befinna sig samtidigt på olika platser under miljoner år.

Fortsättningen på historien

Då, kära vänner, kan vi alltså fortsätta vår säregna SF-berättelse om Livsingenjörerna.

Plötsligt materialiseras, ja, riktigt ”utkristalliserar sig”, ett rymdskepp ovanför Livsingenjörernas tillhåll vid planeten Pluto. Det sänker sig ner, portarna till citadellet öppnas och fartyget landar i rymdhamnen. Ut ur rymdskeppet stiger den Högste. Han ilar in till de församlade livsingenjörerna, som kastar sig på golvet och krälar för att riktigt betyga den Högste sin vördnad.

”Det är bra, grabbar!” säger den Högste och ger dem tecken att resa sig. ”Det var ett riktigt bra provrör, detta universum som ni skapat här. Jag är imponerad! Men nu är det kris. Har ni fått fram vad ni hoppades på? Världens öde hänger på er!”

”Ja, Ers Höghet, vi har lyckats,” förklarar den ledande livsingenjören.

”Åh, det var ju för väl! Och de mänskliga provrörsprodukterna, är de medvetna om vad som förväntas av dem?”

”Inte än, Ers Höghet.”

”Här är inte en minut att förlora! Samla ihop dem, ge dem bakgrunden, skeppa iväg dem ut ur det här tillhållet och förstör ert universum så att det inte kan utnyttjas av De Andra. Men nu, ge mig en kort orientering om experimentet så att jag sedan kan återvända välinformerad. Ni kan komma efter senare, när ni är klara!”

Ett självförstörande universum

”Ja, Ers Höghet. Vårt universum är byggt självförstörande. I fråga om människorna tog vi fram sex ursprungsvarelser. En misslyckades, de övriga, som vi gav färgerna svart, gult, rött, vitt och brunt för att kunna skilja dem åt – blev exakt som vi ville ha dem. Vi kallar dem ”De Fem Världs-själarna”. Var och en av världssjälarna har sitt medvetande samtidigt både i respektive världssjäl och i den enskilda människan. När sedan den enskilda människan dör, finns medvetandet kvar i världssjälen och kan laddas in i ett nytt barn. På så sätt fortsätter den människans medvetande att även i fortsättningen delta i den sammanlagda världssjälen men då i en ny människokropp.

Vi har nämligen förlänat de av universums mikroskopiska kraftpunkter, som bygger upp allting i vårt skapade Universum, en speciell egenskap – nämligen förmågan att kunna vara på olika platser inom detta universum samtidigt, och därigenom har vi också möjliggjort för en stor mängd människovarelser att kunna befinna sig i en och samma världssjäl samtidigt. För närvarande delar cirka tio miljarder människovarelser på de fem världssjälarna vi skapat. När en människa dör och åter blir jord finns hennes medvetande ändå kvar i världssjälen med tankar, minnen och erfarenheter, vilka kan lämnas vidare till det nyfödda barnet, som för ändamålet utrustats med särskilda mottagningsmöjligheter vid sitt livs början.”

”Jag förstår. Tror jag. Finfint! Bättre än jag kunde föreställa mig! Ni har gjort ett gott arbete här,” berömmer Den Högste.

”Vi är glada för sådana ord från Er,” förklarar den ledande livsingenjören tacksamt. ”Ingenting av erfarenhet och kunnande har alltså kunnat gå förlorat genom årtusendena inom mänsklighetens fem världssjälar, vilka vi nu alltså är beredda att exportera härifrån att användas för det ändamål som ursprungligen planerades.”

Den Högste är belåten

”Jag är synnerligen nöjd,” förklarar Den Högste belåtet. ”Jag återvänder nu till vår sargade värld, där mänskligheten är vårt sista och enda hopp. Kom över med de fem världssjälarna så snart ni är klara här!”

Han bugar sig ceremoniellt för att betyga sin varma uppskattning och livsingenjörerna krälar ännu en gång på golvet inför den Högste, som nickar nådigt och snart lämnar platsen i sitt rymdskepp.

Och med detta har jag avslutat min SF-berättelse.

”Men, vänta!” kanske någon av DAST:s läsare förtrytsamt utbrister. ”Du har ju inte berättat vad Livsingenjörerna och Den Högste skulle använda människorna till! Är det till krig eller är det kanske till något slags andligt ändamål, bortom och utanför tid och rum?

Inte en susning!

Ack! – i all uppriktighet, mina vänner – jag kan inte gissa någonting härom. Jag har inte en susning av en aning. Så min SF-berättelse får helt snöpligt sluta här. Jag får härmed tacka mina läsare för visad uppmärksamhet.

Jo visst. Jag hade förstås kunnat – på basis av SF-berättelsen – grunda en omfattande ny Science fictionist-Kyrka genom att använda mina vilda spekulationer i det föregående som en djup, förborgad hemlighet för enbart invigda och på detta sätt kunnat bli miljardär, i stället för att skriva en SF-essä i DAST – men tack! jag tror jag avstår från något sådant. Jag ger er helt enkelt denna SF-berättelse som den är, för er begrundan.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22