Nick Carter – och moralpanikens sekel

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

AV: AHRVID ENGHOLM

Efter 2000-årsskiftet har vi fått en het debatt om den lukrativa porrens vara eller icke vara i betal-TV-kanalerna, men moralpanik är inget nytt. Tvärtom har moralens väktare med jämna mellanrum stormat in på arenan. Att 1900-talet var moralpanikens sekel framgår tydligt av Ahrvid Engholms artikel. Och det hela började med en detektiv som varit med nästan lika länge som Sherlock Holmes: Nick Carter.

1900-talet präglades av opinionsstormar mot mer eller mindre moraliskt fördärvliga kultur- och nöjesfenomen. Vågor av moralpanik har sköljt över bland annat jazzmusik, serier, 60-talets pop, skräckfilmer, 40-talets Jules Verne Magasinet, kioskböcker, dataspel, de röda och gröna ungdomsböckerna, porr av olika slag, Internet. Men seklets första stora moralpanik utbröt kring Nick Carter-litteraturen. Litteraturforskaren Ulf Boethius har avhandlat detta i När Nick Carter drevs på flykten som kom på Gidlunds 1989.
Hösten 1908 böljade flera serier av populärbokhäften säljas i Sverige, via tobakshandlare, på tåg och stationer och av kringresande kolportörer. Symbolen blev serien om ”Amerikas störste detektiv”, Nick Carter. Det kom också titlar som Buffalo Bill, Sherlock Holmes (inte alltid skrivna av Conan Doyle!), Pat Conner, Nat Pinkerton, Förbrytare och detektiver, Hemliga polisen, Kapten Storms berömda bragder, etc. Häftet Galanta kvinnor hade ett lätt erotiskt anslag. Totalt kom 20-talet serier, med 32 till 68 sidor, färggranna omslag och ett pris på 10 eller 25 öre. (1910 tjänade en dräng 2:80/dag, en liter mjölk kostade 14 öre.)
Nya Dagligt Allehanda anförde anstormningen. Första artikeln kom 26 november 1908, under rubriken ”En smutsflod”. Denna flod genomsyrar ”en stor del af vår ungdom med gift och osundhet” och det litterära var det ”är lika med noll”. En rad tidningar stämde upp i klagosången. Häftena förledde ungdomen till brottslighet och lättsinnigt leverne, medan förläggarna tjänade storkovan. Det började dyka upp tidningsnotiser om hur pojkligor gripits för olika brott, ”sedan de blivit öfverspända genom dålig romanläsning!”
Billighetshäftena var den viktigaste, men inte enda måltavlan. Man angrep också ”biografeländet”, en debatt som senare ledde till filmcensuren. (Redan 1906 fanns 23 biografer i Stockholm, vilket faktiskt var fler än New York som då bara hade 16.)
Nick Carter kom från USA via Tyskland. I mitten av 1800-talet dök amerikanska ”dime novels” upp, tack vare snabbare tryckpressar, billigare papper och snabb distribution via de nya järnvägarna. 1891 startades Nick Carter Library, och från och med 1905 skaffade en tysk förläggare rättigheterna till bl a Nick Carter.
Man startade massproduktion. Serierna översattes och trycktes i Tyskland, och spreds enligt uppgift över Europa på hela 13 språk. Mycket översattes från engelska, men också från lokala tyska snabb-författare. Den som översatte Nick Carter till svenska var tydligen en dansk. Boethius visar hur texten vimlar av ”danismer”.
Svenskan i häftena var i största allmänhet bedrövlig och full av felstavningar. Men var det osedligt och brottsförhärligande? Dagens Nyheter hävdade att serie vadade i ”hela strömmar af blod”. Boethius visar dock att kritikerna förleddes av titlar, omslag och sina egna fördomar. I endast fyra av 28 granskade Nick Carter-häften dödas en person, i åtta av dem såras någon, men aldrig i utdragna skildringar. Den atletiska superdetektiven tar mycket hellre till knytnävarna. Nick Carter är också moraliskt oförvitlig, i kontrast till skurkarna som är tarvliga typer som alltid åker fast och får det straff de förtjänar. Ungkarlshjälten visar aldrig några romantiska böjelser, inte ens mot sin unga, kvinnliga kusin som i ”systerlig omsorg” handhar det carterska hushållet.
Miljön är New Yorks nyrika överklass, där brotten utgör ett hot mot samhällsordningen. Den driftige Nick Carter återställer alltid balansen. Budskapen var: brott lönar sig inte, erotik finns ej, samhällsordningen må icke rubbas. Våldet var även med dåtida normer mycket måttligt. Nick Carters största brott torde vara kriminellt usel prosa!

Celibatmysteriet

Men tidningarna flödade av upprörd trycksvärta. Det bildades ett riksförbund mot osedlighet i bl a böcker. Det hölls opinionsmöten. I skolorna beslagtogs Nick Carterhäftena. Det bildades en kommitté för att främja utgivning av goda 25-öresböcker. Dråpslaget var att hota tobakshandlarna med bojkott, varpå dessa redan våren 1909 ”frivilligt” gick med på att sluta sälja ”smutslitteraturen”.
Populärlitteraturen återuppstod förstås i andra former. Nick Carter finns fortfarande, men den nuvarande kioskbokshjälten sägs vara sonson till Sekelskiftescarter. Hur en som lever i celibat kan få ättlingar är dock ett mysterium som får förbli obesvarat.

* * *

I en artikel om Mölndals bibliotek på Internet berättar Anders Sjöbohm hur det gick till när det begav sig: ”1905 bildades ett socialdemokratiskt ungdomsförbund i Mölndal. I dess verksamhet ingick kampen mot fylleri, kortspel och med tiden också mot Nick Carter-deckarna och annan ”smutslitteratur”. 1907 publicerade nämligen ungdomsförbundets tidskrift Fram det första av flera upprop där man anklagade den svenska folkskolan för att inte ge ungdomarna förutsättningar för att kunna göra ett förnuftigt val bland böckerna.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22