Ned Land uppdaterad

Feb 2nd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Inge Ekbrant har varit på teater i Londons East End och sett Jules Vernes klassiker om en världsomsegling under havet, ett teaterbesök som framkallar ett mansåldergammalt läsminne. Och det visar sig att jättebläckfisken trollas fram fast den inte får plats på scenen och antagligen inte i teatersalongen heller. På engelska heter Vernes verk 20.000 Leagues under the Sea. En league är ett gammal längdmått där en league är detsamma som fem kilometer, så det är ganska djupa djup det handlar om.

LONDON (DAST) Det är en mansålder sedan jag som folkskolepojke läste Barnbiblioteket Sagas för oss barn tillrättalagda version av En världsomsegling under havet. Det må vara mig förlåtet om jag så här långt efteråt inte kan påminna mig hur den spännande berättelsen utvecklades.

När jag nu ser “världsomseglingen” som en av praktiska skäl förenklad teaterversion på Theatre Royal Stratford East är det följdriktigt inte mycket som finns kvar i mitt minne från Barnbiblioteket Sagas bok. Egentligen bara namnen. Professor Aronax. Harpuneraren Ned Land. Kapten. Nemo. Fanns kvinnorna i den berättelsen? Lady Snide – Worthington. Joanna. Moll. Det minns jag faktiskt inte.

Men jag minns att i berättelsen förekom en jättebläckfisk. En promenad på havets botten. Ett besök i ruinerna av den sjunkna kontinenten Atlantis. Det är brottstycken från berättelsen, som finns i mitt skraltiga minne.

Ensemblen på blott och bart nio skådespelare har en ganska liten scen till sitt förfogande. Men där lyckas de med att hos oss (mig och många skolbarn från East End) skapa illusionen att ubåten Nautilius faktiskt är omfattad av en gigantisk bläckfisks armar. Samt några illusioner till. Däremot tycker jag nog att besöket uppe på isen vid Nordpolen, där man låter en pingvin förekomma fast sådana djur hör det södra ishavet till, är ett helt och hållet spexartat inslag.

Tillrättalagt

Scenversionen av En världsomsegling under havet är onekligen tillrättalagd för att passa vår tid. Jag har vaga minnesbilder av att den kanadensiske harpuneraren Ned Land skulle kunna kallas en riktig manschauvinist. Inte så här. Han är svart och en romans tilldrar sig mellan honom och den unga flickan Joanna. Knappast tänkbart på Jules Vernes tid. Kapten Nemo gör på mig intryck att vara en rättshaverist och en sådan med ett fanatiskt engagemang för miljön.

Theatre Royal Stratford East är inte vilken teaterlada som helst. Det är den scen som under efterkrigsåren (1940- och 1950-talen) blev världsberömd som hemvist för Joan Littlewood och hennes ambitiösa Theatre Workshop. Nu är teatern ett av East Ends stora kulturminnen. En klenod. Därför bevaras teatern så som den var då Joan satte upp sina pjäser där. Scenen är lika liten, salongen och raderna lika små. Kaféet pryds av bilder på Joans klassiska produktioner.

Det är inget musealt kulturminne utan i högsta grad levande.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22