När tryckkokaren explorer!

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av BERTIL FALK

Det är inte lätt att förhålla sig okorrumperad här i livet. Inte minst när det handlar om makt, pengar och privata preferenser frestas vi att dras in i vänskapskorruption och nätverksfascism, där vi otillbörligt tillskansar oss ohemula förmåner, en del av oss utan att ens reflektera och utan att fråga oss själva vad vi håller på med – det vill säga: om vi inte ser upp!

Denna diskrepans mellan påstådd moral och faktiskt beteende ledde på sin tid bland annat till att Publicistklubben, Journalistförbundet och Tidningsutgivarna knäsatte vissa hedersregler, som t.ex. Göran Malmqvist, översättare av den kinesiske Nobelpristagaren Gao Xingjan, inte tog hänsyn till där han satt i Svenska akademien. Han blandade glatt samman sin uppgift som översättare med uppdraget i akademien. Han satt på två stolar (minst!) samtidigt.

Men för all del. Redan att låta sig inväljas i akademien, detta ”fristående” barn av kungligt envälde, tyder på att man hyllar principer som knappast är förenliga med hyfsad etik i ett demokratiskt samhälle.

Nu är de som sitter där i allmänhet inte några fattiga lokalredaktörer, möjligen är de stinna författare och en eller annan ständig liktalspekoralist i den littertära tyckargenren.

Ett exempel på hur det kan gå när man låter grumlig vänskapskorruption fördunkla omdömet var när Sydsvenskans f d kalkonredaktör (kultur), smygsocialisten och bokbranschgranskaren Nils Gunnar Nilsson erufatiskt gick i god för Jesús Alcatraz, förlåt Alcalá.

Nu kan det förvisso inte vara fel att ställa upp för en vän!

Det är snarare hedervärt . Men Nilsson borde naturligtvis ha sagt ”att oavsett om du felat eller inte och oavsett hur utfallet i rätten blir så står jag bakom dig.”

I stället kände han så ända in i benmärgen att vännen var oskyldig och fullbordade (till stor skadeglädje för många, jag drog själv tarvligt nog på munnen) ett intellektuellt självmord. (Granskaren Nilsson har under många års tid energiskt likt en marxistisk kapitalist tvinnat på sitt eget rep. Han sitter i svenska UNESCO – som ordförande i ett organ som en granskande journalist borde granska och inte leda.)

På annat ställe i detta nummer av DAST varnar Hans Lingblom för att man inte ska låta deckarförfattare recenserar deckare. Vad ska man då säga om Ulf Örnkloo, som har det journalistiska uppdraget att vara redaktör för radions Deadline?

Det må vara hänt att Deadline systematiskt degraderar litteratur tilltävlingsbidrag och är besatt av föreställningen att man kan utse vilka böcker som är ”bäst”. Den sjukan genomsyrar ju hela samhället.

Värre är att Deadline brukar handla om vinnare av diverse priser som anordnats och delats ut av t.ex. DAST:s utomordentliga kollega Jury, i vars redaktion Örnkloo sitter, eller av Svenska deckarakademien, som samme Örnkloo också är medlem av. Jämfört med detta tydliga exempel på förakt för journalistiska hedersregler (för det kan väl inte handla om okunnighet?) ter sig författare som recenserar andras böcker kritvita som Dovers vita klippor.

Att Örnkloos dubiösa verksamhet sker i ett medium som ska vara allmännyttigt och fritt från ovidkommande intressen tyder på public disservice. Men de förmätet ”samhällsnyttiga” etermedia har även i andra sammanhang inte dragit för sig att samarbeta i olika projekt med kommersiella och andra krafter, låtit företag sponsra program etc.

Skam springer omkring naken och visar picken på torra land.

De opportunistiska attityder, som herrar Malmkvist, Nilsson och Örnkloo i sina olika inkarnationer är uttryck för, utgör förvisso inga enstaka fall, bara några tjusiga exempel i denna flagranta genre.

Jag ska inte förnöja läsaren med fler exempel på kultur-, vänskaps- och benmärgskorruption. Man ska spara lite krut om någon mot all förmodan skulle gå till motanfall. Tiga ihjäl det obekväma är annars policyn.

Kan jag frikänna mig själv? Var det rätt att åka på gruppresa med andra journalister till Rumänien? Nja, där går jag kanske inte fri, även om övertrampet möjligen är preskriberat efter alla dessa år, men det är viss skillnad mellan att systematiskt vandra på den breda vägen jämfört med att vid något tillfälle illa bevaka sina steg och i skuggan av den bleka eftertanken våndas med viss Ågren innan man somnar på kvällen.

Uppriktigt sagt! Hela det svenska kulturlivet är i behov av nytändning med nystart i många avseenden. Det betyder inte att man måste bredda alla skumma gränder till esplanader. Det räcker med att fixa belysningen och släppa loss ett rengörningsverk i de slingrande återvändsgränderna.

Fartblind principlöshet och sniken maktutövning är inte bara Barnevik-genrens kännemärke. Eftertanke och om prövning är inga dumma metoder i sammanhanget. Gören bättring, inte för att himmelriket är nära, utan för att bereda väg för ett mindre korrumperat kulturliv! Den som bättrar sig är allt förlåtet!

Så har tryckkokaren exploderat och bladet tagits från munnen. Blir det någon reaktion eller kommer som vanligt principlöshetens pinsamma kompistystnad att sprida sig i environgerna och bara en anonym viskning på omvägar nå fram till budbäraren, som tar det opinionsbildande granskningsuppdraget på allvar? Viskning av typen: ”Det där var väl ändå onödigt.” I helsike heller.

Det är nödvändigt!

Nu är allt inte nattsvart. Allt oftare diskuteras frågan om vänskaps-, parti- och annan korruption i kulturlivet. Det finns t.o.m. faktanyttjande kulturjournalister. Jodå!

Allt fler reagerar mot övertrampen, som granskande artiklar i bl.a. Moderna Tider, Expressen och Tidningen Boken visat.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22