När jag blev polisman för att skriva sannare

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Sovjets mest berömde författare

Av ARKADIJ ADAMOV

För mig började arbetet i deckargenren för ganska länge sedan. I november 1952 kom jag för första gången till Moskvakriminalen (MUR). Det var mer eller mindre tillfälligheter som förde mig dit. Men målet stod redan från början klart för mig. Det var att samla material till en kommande bok.

Det gick dock snart upp för mig att samtalen och intervjuerna på kriminalens tjänsterum inte gav så mycket. Jag stod ändå på något sätt utanför. Därför beslöt jag att börja arbeta på MUR, bli kollega och assistent till kriminalarna som sysslade med ett så svårt jobb.

Den första tiden fascinerades jag av hur spännande det var att komma brotten på spåren och avslöja brottslingarna. Men det var inte bara ett spännande arbete mina kolleger hade att utföra. Det var för det mesta svårt, tålamodskrävande och inte minst nervpåfrestande. Det var ju alltid brott vi hade att göra med, brott som kostat andramänniskor tårar och sorg, inre och yttre skador och ibland också livet.

Brott och utredning

Den första tiden på MUR intresserade jag mig alltså mest för brottet som sådant och själva utredningsarbetet. Men allt eftersom tiden gick var det en rad andra frågor som började ansätta mig: ”Hur hade allt detta kunnat ske? Varför hade det skett? Hur hade denna människa kunnat bli sådan? Vad var det som hade gått snett?” Jag vill i sammanhanget relatera historien om Musjanskij, huvudperson i en av mina böcker.

För ganska många år sedan opererade i Moskva en mördare som var unik i sin sadistiska grymhet. På dagarna gick han runt i bostadshus och presenterade sig som utsänd från gasverket. Om han stötte på ett barn som var ensamt hemma, mördade han det och plundrade lägenheten. Liknande brott begick han sedan också i staden Ivanovo.

För kriminalen var detta ett ytterst besvärligt fall. Redan från början stod det klart att det rörde sig om en ”gästspelare”, att han inte hade några förbindelser med den kriminella världen i Moskva och att det var slumpen som bestämde valet av hans offer. Det var omöjligt att gissa varifrån han kom, eftersom brott av denna typ under överskådlig tid inte inrapporterats från något håll i landet. Dessutom stod det klart att det var en ovanligt farlig brottsling vi hade att göra med. Han byte var inte stort i de slumpvis valda lägenheterna och det måste ha varit en bestialisk instinkt som drev honom till ständigt nya brott. Trots alla svårigheter gick det att få fram ett rätt tillförlitligt signalement, eftersom han blivit observerad vid många lägenheter där vuxna öppnat dörren. Till slut beslöt vi att vända oss till allmänheten för att få hjälp. Och brottslingen blev uppspårad. Det var naturligtvis kriminalens folk som kunde ta åt sig den största förtjänsten härav. Jag följde deras arbete på nära håll dessa dagar, såg hur de helt gick upp i sitt arbete, väl medvetna om vilket ansvar som vilade på dem. Det gällde ju att gripa en mördare som hade flera barns och en vuxen kvinnas liv på sitt samvete.

Skådespelarens mask

Till sist blev han gripen. Jag var med på det första förhöret. Vad var det för människa som satt mitt emot oss? Han var, visade det sig, skådespelare. En skådespelare helt utan förutsättningar för yrket, men desto mer inbilsk och ärelysten. Han skrek så han blev alldeles röd i ansiktet: ”De har låtit min begåvning gå till spillo! Jag kan aldrig förlåta dem det!” Han försökte, som alltid, spela för publiken.

Under den fortsatta förundersökningen och rättegången följde jag detta fall med allt större intresse. Jag ville skaffa mig en bild av människan bakom denna serie av svåra våldsbrott. Hur hade han blivit den han blev? Vad var det som gjort honom till mördare?

Det var en hemsk historia. Jag lade alla dess detaljer på minnet och gjorde flitigt anteckningar. De kom sedan att bli underlaget för min roman.

Vem var då denne man och hur hade han blivit sådan? Låt oss börja med att gå tillbaka till den första länken i orsakskedjan. Familjen. Hans far hade arbetat som inköpschef på ett företag. Det var ju inget klandervärt i det. Men fadern hade blivit åtalad och dömd för försnillning. Mördarens mor var hemmafru. Inte heller det var något anmärkningsvärt. Men hon hade flera gånger blivit gripen av polisen för svartabörsaffärer. Vad pratade dessa föräldrar om i sonens närvaro? Vad hade de för intressen i livet? Vilka umgicks de med? Det visade sig att vänkretsen bestod av folk med svåra spritproblem.

Beröm steg åt huvudet

I denna miljö växte pojken upp och sådana vänner skaffade han sig. Både i hemmet och bland vännerna fick han hela tiden höra att han var sällsynt begåvad och gick en lysande framtid till mötes. Allt detta steg honom åt huvudet. På något sätt lyckades han skaffa sig engagemang på teatern i närmaste större stad. Men där avslöjades snart hans totala obegåvning och envisa motvilja mot att arbeta och försöka lära sig något. Samtidigt var han otroligt inbilsk och anspråksfull. Resultatet blev att han kom att känna en sjuklig misstänksamhet mot omgivningen. Han gick alltid omkring och kände sig arg och missnöjd. Han fick naturligtvis inte de roller han ville ha utan fick nöja sig med en undanskymd plats i truppen. Och han rasade och hotade med att slå ihjäl teaterchefen och chefsregissören. Först tog man det inte så allvarligt, man trodde att det rörde sig om vanliga hysteriska utbrott. Men hans böjelse för vapen; knivar och yxor i förening med ett otyglat och hysteriskt temperament? Det var en allvarlig sak som borde ha uppmärksammats innan det var för sent. Det var förresten en yxa han använde som mordvapen.

Saknade moraliskt klimat

Men steget är ändå långt från krogslagsmål, småstölder, hysteriska utbrott, skrävel och hotelser till de fruktansvärda och omänskliga brott han sedan gjorde sig skyldig till… Här måste det finnas flera länkar i orsakskedjan. En tro på sin egen exklusivitet och genialitet, en fanatisk tro? En total avsaknad av sådana känslor som barmhärtighet och medlidande? Och sist, men inte minst, en inrotad motvilja mot att arbeta? Ja, allt detta fanns hos honom i fulla mått. Men jag tror att den avgörande faktorn ändå var de ogynnsamma förhållanden under vilka han växte upp. Här utvecklades tidigt hos honom starkt negativa sidor och drag som kanske kunde ha eliminerats med en bättre uppfostran i ett annat ”moraliskt klimat”. Men det var ingen som hjälpte honom att välja rätt. Han kom snett redan från början och så gick det som det gick. Det fanns också andra intressanta omständigheter i denna affär. En extremt negativ typ samlar oundvikligen kring sig en långt mindre exklusiv och därför förmodligen också en mer lärorik, negativ omgivning. I det här fallet visade sig den flickvän, som banditen skaffade sig, vara ett speciellt intressant exemplar i denna miljö.

Ljög om hemliga uppdrag

Han inbillade den dumma flickan att en förmögenhet väntade på henne i Moskva – bankkonton och ett jättearv från hans farbror. Själv presenterade han sig för henne som mystisk ”major” med hemliga uppdrag. Och flickan trodde på allt han sade! Kanske för att hon var förälskad i honom? Troligen. Kanske för att hon var bländad av den förespeglade rikedomen? Ja, det var nog också en bidragande orsak. Dessutom var hon naturligtvis förhäxad av den ”hemlighetsfulla” atmosfär som omgav honom. Men så kom den dag då han öppnade sig för henne och erkände att han hade slagit ihjäl en ”främmande” människa. Hur reagerade hon då? Ja, vilken kvinna skulle inte ha känt sig skräckslagen i en sådan situation? De armar som nu omfamnade henne hade ju nyss hållit i yxan och slagit till mot en levande människa. Och när han sedan erkände ytterligare ett mord för henne… Vem skulle i denna situation inte ha vänt sig till polisen och flytt från denne fruktansvärde man? Men inte hon! Hon bara torkade bort blodet från hans kläder och gömde yxan.

Hur kunde hon vara så hjärtlös, förblindad och viljelös, så dum? Och vad hade hon för bakgrund, denna flicka? Av utredningen fram gick att hon flyttat till ”hans” stad från en annan ort för att försöka komma in vid teatern. Hon hade varit med i en amatördansgrupp och man hade sagt henne att hon dansade ”professionellt”. Och nu gav hon sig alltså ut för att ”söka sin lycka”. Hon kom från en vanlig hederlig arbetarfamilj. Hennes far var arbetare, liksom också hennes bror. Hon hade fått många diplom och hedersomnämnanden som hennes advokat sedan lade fram för domstolen. Hon hade fått dem för aktiva insatser i amatörverksamheten på det företag där hon arbetade. Hon älskade att dansa. Detta hade naturligtvis inget att göra med hennes karaktär och moraliska egenskaper. Under förundersökningen frågade jag henne vad det var för böcker hon läst och hon svarade: ”Skolböckerna – inget annat”. Advokaten kunde lägga fram diverse utlåtanden om henne. Från hennes gamla arbetsplats meddelade, man att hon var samvetsgrann och… lättrogen. Grannarna i huset där hon bott ansåg att hon fört ”ett anspråkslöst liv”. Hon hade alltså uppfört sig på det hela taget bra ända tills denne fruktansvärde man kom i hennes väg.

Finns i mina romaner

Men hur kunde det då gå så illa för henne som det gick? Det finns många obesvarade frågor i detta sammanhang. Visst kan man säga att familjen och skolan måste ha förbisett något när det gällde hennes uppfostran. Men det är inte hela svaret. Jag tror att i den här flickans bakgrund måste det också finnas faktorer som vi ännu inte kommit underfund med.

Denna flicka är en så gott som färdig figur i en kommande roman. Och mördaren finns med i ”Ond blåst”, en av mina redan utgivna romaner, där han figurerar under namnet Musjanskij. Jag vill inte påstå att romanfiguren är ett exakt porträtt av honom. Men hans bestialiska ”filosofi” och vissa väsentliga detaljer ur hans biografi finns med.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22