När förlag annonserade var författarna gladare

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

En tid på världen fanns mängder av tidningar vars redaktörer ansåg att det påhittade ordet hade stor genomslagskraft. Flera serösa reportagetidningar, bland annat Se, Lektyr och Levande Livet, försåg sina utgåvor med noveller och detta gjorde att bokförlagen kunde se dessa blad som ett bra annonsorgan. Man kan fortfarande hitta noveller i våra veckotidningar, men med reklamen för nya böcker är numera förpassad till branschorganen. Vilket kanske är synd eftersom dessa tidningar inte läses av gemene man, som därmed går miste om värdefull information.

På den tiden – 50-tal och en bit in på 60-talet, ja, till dess de ovan nämnda tidningarna försvann in i svarta döden – såg förlagen nyttan av att kunna skryta om sin utgivning. Trovärdiga källor har berättat om deras knep. Man tryckte små upplagor, men många, (kanske vid samma tillfälle men med kolofonsidan utbytt) och kunde därför annonsera om andra och sjuttonde upplagan med bara några veckors mellanrum. Det såg imponerande ut och väckts den presumtive läsarens intresse. ”Så många tryckningar … det måste vara en skitbra bok!”

Det här gillades också av författarna. De fick den uppmärksamhet de ansåg sig ha rätt att kräva av förlaget, kom i tidningen utan att behöva gå omvägen via kulturredaktionen som kanske inte alls skulle gilla vad de skrivit.

Deckare och äventyrsromaner var de böcker som oftast marknadsfördes på det här sättet. Storstadstidningarna brukade visserligen recensera deckare. Skribenter som Barbro ”Bang” Alving, Jörgen Elgström och Kjell Stensson var några av de stora namnen och de var vanligtvis hyggliga mot de svenska namnen.

Men Wennerbergs förlag, B Wahlströms eller Williams som gav ut kioskpockets fick aldrig vara med. Då var annonseringen närmast oumbärlig.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22