När blir Science Fiction riktigt rumsrent i Sverige?

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av Bo Stenfors

I DAST nr 2,2005, berättade Bertil Falk om science fiction-författaren Otto Binder, som fått välförtjänt uppskattning i USA i boken Words of Wonder – the life and times of Otto Binder (Hamster Press, Seattle 2003). Jag sekunderade Bertil i samma nummer av DAST genom att kortfattat referera Binders roman After an Age, vars andra hälft publicerats i Jules Verne- Magasinet (JVM)/Veckans Äventyr, och samtidigt anmärka på att författarpresentationen av Otto Binder i Jan Myrdals antologi om detta 40-talets populäraste novellmagasin var mer än lovligt njugg (”inom SF är Eando Binder ihågkommen primärt för en enda novell: I, Robot).

Avog inställning

Förklaringen till njuggheten mot Binder ligger emellertid kanske i den allmänt avoga inställningen i Sverige på 1940-talet till värdet av science fiction-genren som sådan. Inställningen tycks tyvärr ha dröjt sig kvar ännu i våra dagar. Man vill då gärna söka efter anledningen till denna uppfattning i vårt land att SF är en sorts sämre litteratur.

En sådan inställning skildras i Jan Myrdals antologi under rubriken Efterord. Här citeras ur Tidning för Sveriges Läroverk (8 mars 1941) bl.a. i ett angrepp att ”av 64 sidor i det magasin, som bär Jules Vernes namn, dryper 60 sidor av rent patologiska utläggningar om mystiska strålar, kufiska planeter och vidunderliga projektiler, i vilken miljö en genialisk hjälte och en dekolleterad skön dam uppträder som huvudpersoner. Det är rent ut sagt skandal att dylik okontrollerad smörja skall få lägga beslag på de okritiska barnens fickpengar och binda ett intresse, som vore värt att inriktas på bättre och ädlare uppgifter.”

I JVM/Veckans Äventyr (1941:11) tillbakavisades denna osanna anklagelse med rätta under spalten ”Observationer från redaktören”: ”I våra spalter odlas inget sjukligt intresse får vare sig erotik eller kriminella företeelser – tvärtom! Den, som påstår något annat, har antingen inte alls läst magasinet, eller också talar vederbörande mot bättre vetande.”

Naturligtvis erbjöd novellerna i JVM en verklighetsflykt liksom all bra, fängslande litteratur, och naturligtvis borde skolungdomen ha ägnat mer tid åt sina hemläxor och mindre tid åt att läsa spännande äventyrshistorier eller – för flickornas del – kärlekshistorier, men man söker ändå någon sorts förklaring till en sådan oreflekterad hätskhet i anfallet mot just science fiction.

Vilseledande texter

Jag hade bättre kunnat förstå en kritik som gick ut på att den SF, som presenterades i Jules Verne-Magasinet i t.ex. Edmond Hamiltons ”Kapten Frank-romaner”, var ovetenskaplig och vilseledande, som till exempel att alla planeterna i vårt solsystem var befolkade av människoliknande varelser: ”merkurianer”, ”venusiander”, ”marsianer”, ”jupiterianer”, ”saturnianer” etc., men detta hade ju kunnat vändas till något gott. Läraren skulle ha kunnat i skolan förklara vad vetenskapen måste döma ut i berättelserna som omöjligt och varför. Härigenom kunde han motverka en direkt osann uppfattning genom att berätta om tillgängliga vetenskapliga fakta – säkerligen ett utmärkt och fängslande sätt att bygga upp elevernas naturvetenskapliga kunskaper.

En del av förklaringen till avogheten mot science fiction i Sverige kan emellertid förmodligen sökas i vår stolthet över det fina, högtstående landet Sverige. Här ansåg vi oss i dåtiden stå för den verkliga kulturen – berättelser av Selma Lagerlöf och August Strindberg. I Amerika, där rådde den ohämmade okulturen, manifesterad bl.a. i gangsterkrig på gatorna i Chicago och i de – i vårt tycke – rent pornografiska filmerna och de billiga populärmagasinen med lättklädda, färgstarka kvinnliga ”sirener” på sina omslag. Vårt land var vid denna tidpunkt också fortfarande dominerat av en religion, som predikade avhållsamhet från all njutning och betonade pliktkänsla och ”kristna” ideal. Man lekte helt enkelt inte lättsinnigt med fantasier om den förunderliga värld, som Gud skapat åt människan.

Med arbete och försakelse hade Sverige byggts upp från att ha varit ett fattigt land under 1800-talet till vad som under 1940-talets slut kunde betecknas som ”det rikare Sverige” (som det kallades i en skrift). Och en viktig del i den fortsatta uppbyggnaden av ett alltmer rikt och blomstrande Sverige var fostran, ja, just det, fostran, framför allt av Sveriges ungdom, vilken måste bibringas höga ideal och en osviklig arbetsmoral. Här dög verkligen inte Amerikas lättsinne och omoral, förkroppsligat bl.a. i den vedervärdiga kiosklitteraturen som grasserade obehindrat på den andra sidan Atlanten. Och i grund och botten var vi ju alla goda socialdemokrater med blickarna stadigt riktade mot öster, där alla var likvärdiga och ”kamrater”.

Läckra och nästan nakna damer

HSON-förlaget prånglade förstås ut Pinup och Top Hat med läckra och – så långt det nu var tillåtet – nakna damer. Då och då gick SON över gränsen – såsom en gång då han tyckte att det borde vara litet ”extra” till julen för att befordra julglädjen – och blev såsom utgivare åtalad och dömd. Hans tidningar fick som regel inköpas smusselvis kvällar i kioskerna, men med dagens mått mätt var de knappast stötande – det rörde sig egentligen om ”gladporr”. En kuriositet: när propositionen, som upphävde lagen om straff för pornografiska alster m.m., lades på riksdagens bord, avslutades den med raderna: ”Vid protokollet: Bo Stenfors”. Det var jag, det, i mitt arbete i Konungens Kansli. På den tiden styrde Konungen landet.

Nästan enbart från USA

Visst kom modern science fiction omkring år 1940 nästan helt från USA – liksom många andra saker, som vi i Sverige rynkade på näsan åt. Sam Moskowitz, som ägnade hela sitt liv åt att följa upp SF-rörelsen i USA, fick år 1954 utgiven sin bok The Immortal Storm – a history of Science Fiction Fandom. Den innehöll även en myckenhet av svartvita illustrationer, där SF-författare och välkända SF-entusiaster passerade revy.

Sam Moskowitz inledde sin bok med att konstatera att de SF-entusiaster, vilka påstod att ingen någonsin tidigare konkretiserat just deras visioner, drömt deras drömmar eller låtit sitt tänkande sträcka sig ända lika långt ut i det gränslösa Kosmos, de hade fel. Gamla Testamentet innehåller fantasien om Adam och Eva och mången ”spökhistoria”. Iliaden och Odyssén är renodlade fantasier, liksom även Beowulfsagan. Leonardo da Vinci framstår som en science fiction-fan. Nya upptäckter – liksom den som Galileo gjorde med sitt teleskop när han år 1610 upptäckte planeten Saturnus oregelbundna form – ledde till försök att lägga fram mer eller mindre fantasifulla förklaringar. Schiaperelli såg år 1877 linjer på Mars, vilka ansågs möjligen kunna vara kanaler, byggda av marsvarelser. I den mån försöken att förklara fenomen byggde på underliggande fakta var de science fiction, menade Sam Moskowitz, som därpå inledde sin bok med att berätta om Hugo Gernsback och den första ”all-science fiction”-publikationen. Här får jag emellertid hänvisa till DAST nr 2, 2003 (Hur SF började).

SF är inte kiosklitteratur

Poängen i vad jag här har framhållit är emellertid att välskriven och spännande SF borde äntligen kunna inrangeras i begreppet god och tankeväckande litteratur och inte oreflekterat förknippas med kiosklitteraturen med nakna, förföriska kvinnor på bokomslagen som försäljningsargument. Men något sådant tycks fortfarande vara omöjligt i vårt självgoda Sverige, vilket förefaller än i dag ta avstånd från vad som kan vara utvecklande och bra för förståelsen av den besynnerliga tillvaro vi alla har hamnat i.

Därmed säljs inte Science Fiction, och bokförlagen vägrar satsa på en allvarlig utgivning av den – i varje fall inte under denna beteckning.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22