Några rader om William Le Queux – och vem är det nu, då?

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

AV GÖSTA GILLBERGI min gröna ungdom hittade jag i min fars bibliotek en blå bok med mjuka pärmar, Briljantklon. Jag läste den i smyg. Kanske var den förbjuden, inte för att någon hade sagt något om det, men det fanns en annan som var det och som jag smygläste, Einar Linds Kampen om dollars. Jag har aldrig förstått varför. Kanske för att en ung kvinna höll på att hamna på en bordell. Det passade sig naturligtvis inte för små gossar. Einar Lind hette egentligen Nils Hydén och han skrev en hel del under eget namn också, Den Gula Brigaden till exempel, men det är inte honom det skall handla här. Och nu.

Briljantklon var/är en spännande, fantastisk historia med ett låst-rum-gåta och en lika fantastisk, spännande mordmetod – en fotogenfylld gummiballong som långsamt värms upp och exploderar. Författaren lär ha varit lika spännande och ha levt ett lika fantastiskt liv.

William Tufnell Le Queux föddes i London 1864. Efternamnet uttalas lö kjo. Hade det uttalats på franska med la i stallet för le hade det varit ett “TCO-ord”. Med le betyder det kock vilket med en annan stavning kan bli ett “fult” ord på ett par språk. Så de så.

När jag kommit så har långt ingick meddelande (från England) att Dag Hedman håller på med ett arbete om William Le Queux och med giganter kan jag inte mäta mig liksom, om man säger så, då, va. Alltså blev det nödvändigt att komma med något annat än det jag tänkt mig. Det har, till exempel; lite släktforskning åstadkommen av Yvonne Le Queux i augusti 1996:

“Min farfar hette Frederick och var William Le Queuxs yngre bror. Jag hade alltid lovat mig själv att när tiden tillät och lusten föll på, skulle jag ta reda på vad jag kunde få reda på honom, eftersom jag inte visste så värst mycket min fars släkthistoria. Jag visste att familjen kom från Londons East End men vad var det som förvandlade den till “finare folk” och hur skaffade den sig den bildning och de umgängesformer som fordras för att godtagas i “societeten “?

Jag vet att när min far var ung bodde hans familj i ett stort hus i Acton och firade semester på ett stort gods i Suffolk och att min far kom ihåg att familjen hade en landå. Jag har ett fotografi på min far, då en femåring. som stiger ner från ett åkdon kört av en kusk i livré.

Hur hann han?

Vi har alltid vetat att Onkel Willie fick böcker utgivna vid sekelskiftet men det var först när jag fick svar från Book Trust som jag fattade hur mycket han skrivit och rest och hur många intressanta och inflytelserika personer han hade träffat. Hur klarade han av att skriva, resa, åka skidor, jaga, uppträda i radio, föreläsa och deltaga i arkeologiska utgrävningar och tydligen syssla med spioneri? Jag misstänker att hans spionage mest grundade sig på skvaller, men Mata Hari fann ju sådant vederhäftigt, eller hur? Det är beklagansvärt, framför allt för släkten, att han dog innan han skrev andra delen av Things I Know, som han planerat. Vad underhållande han måste ha varit.

Han har anklagats för att ha överdrivit och broderat ut sitt liv och sina bedrifter. Jag måste ta reda på hur det var. Om hälften av vad som tillskrivs honom är sant måste han ha levt ett underbart liv.

Mina undersökningar hittills har visat:

  • Han var en av de första som fick licens som radioamatör
  • Han hade radiosändningar för BBC
  • Han var Hedersmedlem i Royal Geographical Society

Italienarna nobbade

Han var Hederskonsul för San Marino i Birmingham (Jag kontaktade italienska ambassaden för att få en adress i San Marino för att få framför allt fotografier. Jag fick ett telefonnummer. Min förvåning var stor när jag kopplades till Fortes huvudkontor. San Marinos nuvarande representant är lord Forte. Tyvärr har han motstått frestelsen att hjälpa mig).

Jag fick bekräftelse på hans samling av egyptiska artefakter. (Detta bekräftades mig per telefon av intendenten för Peterborough Museum. Egendomligt nog hade han fått en förfrågan am samma saker strax innan från en journalist på Irland som var intresserad av William. Journalistens planer på en bok om William Le Queux har lagts på hyllan men han är ändå en god mediakontakt. Intendenten talade om för oss båda att samlingen överförts till ett museum i London, vilket dock vid kontakt förnekade all kännedom. De bad om min källa och talade sedan om att intendenten i Peterborough jag talat med plötsligt hade avlidit i en ålder av 44 år.

Undersökningarna fortsätter. Jag vill nämligen se föremålen och eftersom de på ett mystiskt sätt försvunnit under 1950-talet, synes det mig nödvändigt att få reda på var de finns nu).

Det finns säkert en del som känner till inte så gamla artiklar om William Le Queux i Sunday Times och Daily Mail. Sunday Time, will påstå att Ian Fleming använde William Le Queuxs manus som upphovet till James Bond. Eftersom jag tyckte detta var intressant skrev jag till Sunday Times och ville veta var ursprungsmaterialet fanns. Inget svar. Efter Daily Mail-artikeln skrev jag till journalisten för att få kontakt med Peter Tyas som betraktades som en expert på William Le Queux.

Vänlig chefredaktör

Eftersom jag inte fick något svar försökte jag med chefredaktören. Han var vänlig nog att ringa mig och tala om att artikeln skrivits av en frilansare som nu var försvunnen! Han hade sett att det fanns nio Tyas i Yorkshire men han kunde inte stå till tjänst med ytterligare uppgifter. Jag beslöt att gå till biblioteket och leta i telefonkatalogen. Flera månader förflöt av lättja och andra plikter och under tiden hade William Le Queux Sällskapet bildats och en av medlemmarna var Richard Ellis. Han talade om att han kände Peter Tyas men strax efter vårt första samtal ringde han och talade om att Peter hade dött. Han frågade om jag var intresserad av att köpa Peters samling Le Queux-böcker och att jag skulle få förköpsrätten. En resa till Thursk några dagar senare och Peters samling blev min. Jag har nu 160 volymer, mer än jag någonsin kunnat drömma om, men det lär fortfarande finnas ett femtital som väntar på mig någonstans.

Den första bok om Farbror Willie som jag lånade på biblioteket var N. St. Blade Sladens The Real Le Queux. Det var spännande att läsa om hans liv för första gången. När jag lämnade tillbaka boken lämnade jag också ett meddelande där jag bad den eller de som hade upplysningar om släkten Le Queux att kontakta mig. Och se, jag fick ett samtal Från en släkting i rakt nedstigande led från Frederick och vi träffades.

Två okända söner

Det framgick att min farfar Frederick hade ytterligare två söner, hittills okända för mig. Den ene var Sydney, far till min nyfunne kusin Roy. Roy och jag har samma födelsedag – med 12 års mellanrum – men egendomligare är det att vi gick i samma skola och trots det ovanliga namnet Le Queux var helt ovetande om den andras existens. Det var Roys dotter som hade hittat meddelandet jag stoppat i Sladens bok.

Roy kommer ihåg familjens flagga som hissats vid hans hus och man hade alltid ansett i familjen att de härstammade från en fransk greve. När han var liten gosse tog hans far honom till Frederick som bjöd på te på Savoy och ett besök på London Palladium och gav dem fem pund var. Jag har redan börjat forska efter flaggan.

Vi träffades i Stamford eftersom det var nästan mitt emellan våra hem. Det råkade vara så att Williams och Fredericks mor, Henrietta Henson, kom från en by några kilometer från Stamford och vi beslöt att gå på jakt efter släktens historia. Vi begav oss direkt till kyrkogården i King’s Cliffe och letade efter familjen Hensons gravstenar. Då vi inte hittade någon gick vi in i kyrkan. Just som vi tänkte lämna den kom en man in och vi frågade om namnet Henson sa honom något. Jodå, någon i hans släkt hade gift sig med en Henson. Han erbjöd sig att visa oss två familjegravar samt talade om att Henson varit byns urmakare. Han visade oss till ett hörn av kyrkogården där vi fann tre stenar, en för en man, en för en kvinna och en för ett flickebarn. De hade rätt ålder för att ha kunnat vara Henriettas föräldrar. Vi visades sedan in i byn till Hensuns hus som nu kallades Urmakarens Hus. Så egendomligt att den ende som kom in i kyrkan just när vi var där var släkt med familjen Henson, om än avlägset. Vi var endast tio minuter vid kyrkan allt som allt.

Huset hittades

Uppmuntrade av framgången tog vi oss till Castor där William Le Queux en gång bodde. Min nyfunne släkting hade med sig en kopia av en artikel i Cassell’s Magazine daterad december 1904 om William Le Queux med fotografier av honom i hans arbetsrum i Castor och ett fotografi av själva huset. Eftersom vi hade en suddig kopia var det svårt att urskilja detaljer. Men när vi åkte genom byn såg vi en man som vattnade blommor. Vi höll fram fotokopian och frågade om han kunde se någon likhet med något hus han kände till. Han visade oss 100 meter nedåt gatan. När vi skulle parkera körde en bil in på uppfarten och vi följde efter. När vi frågade om han kände till husets historia presenterades vi för de nuvarande ägarna. De bjöd in oss och plötsligt stod vi där fotografiet på William hade tagits. Ägaren var också en William Le Queux-fan. Han hade en artikel om William Le Queux skriven av en akademiker i Oxford 1992 och brev från honom skrivna så sent som förra året.

Sedan tog de oss ut i trädgården och visade två ställen där William grävt fram romerska lämningar. Den ena ett romerskt bad. De hade nyligen undersökts av folk från Manchesters universitet.

När vi tacksamt hade tagit adjö tyckte vi att vår jakt på Onkel Willie hade varit synnerligen lyckosam med tanke på att vi hade varit honom på spåret endast ungefär en och en halv timme. William hade bott i huset omkring fem år från 1902, samma år som han gifte sig med Louisa Cioni.

Det är svårt att skilja de båda bröderna åt i min undersökning som har många hål vilka måste fyllas och det är ett besvärligt arbete. Bröderna träffades ofta när William var i London och vi vet att Frederick var på Williams begravning, så de hade inte förlorat kontakten.”

William Le Queux skrev ett otal romaner, en produktion som kanske bäst kan jämföras med Edgar Wallaces eller John Creaseys. En hel del kom ut på svenska. Hans första roman var baserad på hans tidningsartiklar om revolutionstankarna i Ryssland. Den hette Guilty Bonds och kom ut 1891. Boken förbjöds i Ryssland. Översättningen till svenska, Brottsliga bojor, kom 1899, men det var inte hans första bok på svenska, åtminstone enligt Iwan Morelii stora verk. Det skulle i stället vara Svarta Bandet (The Band of Black) tryckt i Chicago utan angivet årtal. Svarta Bandet dyker återigen upp 1927, då tryckt i Sverige. Jag kan inte finna Svarta Bandet i Dag Hedmans Prosa-berättelser om brott.” I Morelii “lilla” verk är Den hvita drottningen Onkel Williams första bok på svenska. Kanske spelar gränserna mellan “thrills” och “crime” sin roll här.

Vem upprättar dem? Kan ingen hjälpa mig?

William Le Queux skrev en del så kallade framtidsromaner. Sålunda framkallade han Första Världskriget innan det började.

Hans romaner var spännande om man kan frånse hans mångordighet.

Det skulle ju vara så vid sekelskiftet. Uppslagen var goda för att inte kalla storslagna men det var för mycket adjektiv och omskrivningar. Vilka underbara noveletter hade det inte blivit om han hade skalat bort ett hundratal sidor på sina romaner. Men han var inte ensam. De flesta sekelskiftesförfattare tycks ha skrivit för betalning per ord.

Nu väntar jag ängsligt på Dag Hedmans opus om min ungdoms spänningsförfattare.

Liksom så många andra författare i Storbritannien har William Le Queux ett “sällskap” som ger ut ett litet magasin med artiklar om och av författaren.

Den intresserade kan vända sig till Dawid V Campbell Woodlawn Cottage Apperley Lane Apperley Bridge West Yorkshire BD10 0PH England.




  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22