Några rader om Sudden Death – och vad är det nu. Då?

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

AV GÖSTA GILLBERG

Nej, här är det inte fråga om ishockey som inte roar mig så värst eller om en tråkig ölsylta i Bryssel för ölokännare såsom jag. I stället tänker jag nämna några av mina favoriter, mest så kallade stjärnor inom filmen.

De har det gemensamt att de lämnat jordelivet brådstörtat. Sudden Death betyder ju bråd död. I deckare är döden oftast till och med ond.

Bobby Harron vet jag inte så mycket om annat än att han var en utmärkt skådespelare som inlemmades i D.W. Griffiths fasta ensemble på den tiden. Griffith arbetade först i New York. Harron följde med Griffith till Kalifornien. Jag har och har sett honom i ett tiotal Griffithfilmer, bl.a. Intolerance. Han var ung och fick följaktligen spela ”ungdomliga” roller och hans prestationer glömmer man inte. Man behöver inte ens ta hänsyn till att han förekom i den tidiga stumfilmstiden. Varför han förekommer här beror på Sudden Death.

Enligt Lilian Gish, som dog nästan hundraårig för några år sedan, hade han kommit till New York för att närvara vid premiären på Griffiths Way Down East, en film han inte hade någon roll i. På kvällen före premiären meddelade han receptionen på sitt hotell att han skjutit sig. Strax innan han avled på sjukhuset sa han till en präst att det inte var självförvållat, men rykten uppstod naturligtvis ändå.

Varför laddat vapen?

Han var ung, bara 26 år, och redan berömd och välbetald som skådespelare och han var katolik så varför skulle han ta livet av sig? Men vad skulle han med pistolen till? Den påstås han ha köpt för att hjälpa en stackare som behövde pengar. Han hade stoppat pistolen i fickan på sin smoking och glömt den. När han nu packade upp smokingen på hotellet föll pistolen till golvet och ett skott gick av. Det har sagts att Bobby hållit på att rengöra vapnet (det påstås ju de flesta självmordskandidater göra om de avser att skjuta sig) och att han oavsiktligt kommit åt avtryckaren på det laddade vapnet. Varför var det laddat? En deckargåta så god som någon.

Kavallerist blev filmstjärna

Buck Jones hette egentligen Charles Gebhart och kom till filmen via kavalleritjänst i Filippinerna, cirkusuppträdande hos Ringling Brothers och 101 Ranch Wild West Show. När ”showen” kom till Los Angeles gick han över till filmen och gjorde en del småroller. Första Världskriget fick honom att tjänstgöra på Västfronten. Han kom tillbaka till Hollywood där William Fox inte kom överens med sin cowboystjärna Tom Mix. Gebhart anställdes som ett slags hot mot Tom Mix i dennes gräl med Fox och efter en tid som stuntman och smårollsinnehavare fick han huvudrollen i en film 1920 och blev omedelbart populär. I de första filmerna fick han namnet Charles Jones.

Charles blev Buck

Det tyskklingande namnet Gebhart var inte så populärt och senare ersattes Charles av det mer robusta Buck, ett namn han haft under cirkustiden. På åtta år gjorde han mer än 60 filmer, ofta baserade på romaner av Charles A. Seltzer och Jackson Gregory, till exempel Gregorys Sudden Bill Dorn och Seltzers Firebrand Trevison, vilken roman i ”litteraturhistorien” ofta, nästan alltid, kallas Firebrand Trevision. Den har dock inte något med några visioner att göra utan titeln är helt enkelt namnet på huvudpersonen. Själv har jag svaga minnen av Vita Örnen där Buck föreställde en vit man adopterad av en indianstam. Spännande var filmen i alla fall för en liten gosse som upplevde den när ljudfilmen hade kommit.

Buck Jones omkom 1942 tillsammans med 300 andra i den stora branden i Coconut Grove i Boston där man hade en stor galamiddag till Bucks ära. Han lär ha kämpat hårt för att hjälpa och rädda de andra gästerna. Han var en hjälte inte bara i filmens värld.

Harry lockades av västern

Harry Carey var en av dessa ”herrar” som föddes och växte upp ”österut” utan att ha en aning om den vilda västern, men denna lockade honom. Han studerade juridik i New York och under en längre sjukdomstid skrev han en teaterpjäs som han kallade Montana och sedan själv spelade huvudrollen i faktiskt fem hela år. Denna succé, för det måste man väl kalla det, följdes av en ny pjäs The Heart of Alaska (Mann merkt die Absicht som det heter), men när detta försök misslyckades, letade Harry Carey efter något annat.

Griffith blir ett namn

I New York hade Griffith redan börjat skaffa sig ett namn som bildmakare och Carey sökte sig till honom. Här i ”öststaterna” spelade man in spännande (låt mig glömma de ljuvt romantiska) filmer med motiv från Frihetskriget, gangsterstriderna i New York och Custers sista strid. Harry Carey hamnade här mest som en elaksinnad bov, men när han senare följde med Griffith till Kalifornien och Hollywood blev han en populär västernhjälte.

Han slog sig ihop med Jack Ford som sedermera blev världsberömd som John Ford. Harry Carey var med i Fords en-, två- och treaktare som Cheyenne Harry (som på svenska blev Smålands-John. J. Farrell MacDonald övertog sedermera rollen som Cheyenne Harry och blev då på svenska Johnsson med två s från Småland). Han hade huvudrollen i John Fords första långfilm, Straight Shooting, en film som var försvunnen i åratal men så dök upp någonstans i Tjeckoslovakien! Det är ganska lustigt(?) att se ”wanted posters” på ett ”non-western”-språk.

Fast i westerngenren

Harry Carey var sedan låst i äventyrs- och framför allt västerngenren. Såvitt jag vet fick han en enda ”civil” roll, den som senatsdomaren i Frank Capras Mr Smith i Washington med James Stewart, en roll som höll på att ge honom en Oscar. Jo, i Fritz Langs You and Me finns han med i rollistan och det bör ha varit en ”civil” roll. Jag vet inte vad filmen hette på svenska och jag minns inte att jag har sett den. Jag minns däremot att jag smet från sanktgöransfirandet i slottskapellet hemma för att se honom i andra delen av Den siste mohikanen på Folkets Hus Bio. KFUM-sekreteraren och mina föräldrar tog mig i upptuktelse.

Harry Carey medverkade flitigt på den vita duken som det hette då, gjorde ett 30-tal filmer för John Ford, fyra filmer med John Wayne. Dessa tre, Ford, Wayne och Carey, blev goda vänner. Harry Carey var den som drack minst om han nu överhuvud drack. Han ersattes väl i så fall av Ward Bond som förekommer i de flesta Ford-filmerna.

Harry Carey tjänade bra med pengar och Skaffade sig en ranch i Kalifornien. 1928 brast San Franciquito-dammen. Den efterföljande översvämningen krävde 700 människoliv och Careys ranch sveptes bort av vattenmassorna. Han förlorade närmare 800 får, 200 kor och 60 hästar och ställdes på bar backe om man nu kan göra det efter en översvämning. Han räddades ekonomiskt av den store filmproducenten Irving Thalberg. Denne gav honom huvudrollen i Trader Horn som ut- och inspelades i Afrika. Inspelningen varade under svåra förhållanden i sju månader och gav Carey tillräckligt med pengar att bygga upp ranchen igen. Arbetet härmed var precis färdigt när elden bröt ut och ödelade hela ranchen igen.

Harry Carey arbetade hårt med teater, film och cirkus för att tjäna pengar, och det gjorde han, men han återfick aldrig sin gamla popularitet. Yngre västernstjärnor hade tagit hans plats.

Död av spindelbett

Harry Carey fick måhända inte en bråd död men den var nog så ond. Han blev biten av en Svarta Änkan-spindel 1947 och avled efter några veckor.

John Ford tillägnade honom sin film Three Godfathers (andra upplagan 1948) med John Wayne och Harry Careys son som på den tiden kallade sig Harry Carey Jr. Ford hade gjort en film om de tre gudfäderna redan 1926 som på svenska fick namnet Tre dåliga män. Huvudrollen spelades då av George O’Brien. Filmerna var baserade på en roman av den tråkige (får man säga så?) Peter B. Kyne och var säkert lika uselt amerikansktsentimentala och halvreligiösa båda två.

Tom Mix var den västernfilmstjärna som störtade William Hart från popularitetstronen. William Hart var en allvarlig man som ville ha sina filmer så verklighetstrogna som möjligt med realistiska miljöer och, läs och häpna, realistisk klädsel. Tom Mix kom och ändrade på detta. Miljöerna i hans filmer var inte alltid de rätta och klädseln, framför allt på hjälten själv, var litet väl iögonenfallande med silverconchos och lysande prydnadssnoddar. I filmerna förekom ofta ren slapstickhumor vilket Hart aldrig skulle nedlåta sig till. Mix vann snabbt publikens bevågenhet och fick snart dubbelt så mycket betalt som William Hart.

Skrev och regisserade

Tom Mix kom som trettiåring till filmen, sedan han deltagit i Spansk-Amerikanska Kriget och Boxarupproret, sedan han varit marshal i Oklahoma och tjänstgjort som Texas Ranger. Han erbjöd ett filmbolag att spela in västernfilmer på hans ranch och blev bolagets hästskötare och rådgivare. 1911 började han skriva och regissera en-, två- och fleraktare med sig själv som huvudperson. Det blev flera hundra innan han 1917 gick över till Fox.

Efter en tid slutade han skriva och regissera och överlät detta på andra mer lämpade personer, sådana som Lambert Hillyer, George Marshall och John Ford. Han blev mäkta populär och lyckades med diverse besvär klara sig in i ljudfilmen. Han tjänade nu 10.000 dollar i veckan vilket nätt och jämnt klarade hans utgifter ty han levde flott – och hade alltid gjort det. Han gjorde en film som Riders of Death Valley (svensk titel Ryttarna i Dödens Dal) där hjälten räddar hjältinnan vid en explosion. Stenar och grus flyger över dem men hjälten ligger bara vid sidan av hjältinnan. Hade han skyddat henne genom att ligga över henne hade den amerikanska (och svenska?) censuren inte släppt genom scenen, påstod malisen. En annan film var Destry Rides Again (svensk titel Betalt. Kvitteras.) baserad på en roman av Max Brand. När jag så småningom läste boken kände jag inte igen filmen ett dugg. Universal gjorde ett tiotal år efteråt en film som hette Destry Rides Again (svensk titel glömd av mig) med James Stewart och Marlene Dietrich baserad på en roman av Max Brand. Den här gången kände jag varken igen boken eller Tom Mix-filmen. Ett tredje exempel på Tom Mix sista filmer hette på svenska Min vän kungen eller också Den stora kalabaliken (originaltitel My Pal the King). Här spelade han mot den tolvårige (?) Mickey Rooney, som väl fortfarande hette McGuire eller något sådant då. Det var i alla fall Mickey som var kungen.

När Tom Mix i mitten av 1930-talet insåg att hans vältrimmade kropp började ta intryck, eller kanske uttryck, av det ljuva livet lämnade han filmen och ägnade sig i stället åt radion, en stor industri i USA på den tiden. Dvs. han uppträdde inte själv i programmen utan gav bara sitt namn åt serien som fortsatte flera år efter det Tom Mix hade kört ihjäl sig i Arizona. Kanske var han vid detta tillfälle iförd den vita kostym, den stora sombrero och de skinande svarta stövlar som gjort honom till hjälte i USA.

William Desmond Taylor var engelsman och har väl gått till (film)historien mest som regissör för några Mary Pickford-filmer och som huvudpersonen i en av Amerikas stora mordgåtor. Han har även kallats William Deane Taylor och det fanns en cowboystjärna på 1920-30-talet som hette William Desmond som tydligen inte hade något att göra med Taylor förutom att blanda ihop begreppen.

Knark- och sexorgier

William Desmond var en skön man som älskades av kvinnor både bakom, på och framför the silver screen, det vill säga vita duken. Han var populär under den ”svåra” tiden i Hollywood, den tid då Hollywood ansågs vara ett Sodom och Gomorra. I Hollywood deltog alla (?) i alkohol-, knark- och sexorgier. Fatty Arbuckle, denne begåvade farsör, hade redan oskyldig förpassats till No man’s land, men kommit tillbaka under den vitsiga pseudonymen Will B. Good och snart skulle skandalen kring den kanske oskyldige knarkaren Wallace Reid dras fram. Och nu William Desmond Taylor. En morgon låg han död på golvet i sin bungalow.

När den tillkallade polisen kom fanns där redan Mabel Normand, en av Charles Chaplins kvinnor on and off screen, rotande i en massa papper och Taylors färgade betjänt (it is always the butler) i huset. När en av polismännen råkade (?) vända på den döde visade det sig att denne var skjuten. Det var alltså fråga om mord. En annan av polismännen fann ett nattlinne märkt MMM, vilket mycket snart uttyddes som Mary Miles Minter. Allt tydde på att William Desmond Taylor hade mördats. Och mordet hade begåtts av betjänten (varför?) eller Mabel Normand (varför?) eller Mary Miles Minter (varför?).

Mary Miles Minter var en ung, mycket ung, skådespelerska som egentligen hette Shelby i efternamn och som hårt matchats av sin mor, Charlotte för att bli en stor stjärna. Hon hade en syster, Margaret, som också var vid filmen men inte lyckades göra någon större succé trots moderns försök även i det fallet. Men så hade hon inte heller något intressant förhållande till Taylor.

Vad jag vet har mordgåtan aldrig fått någon officiell lösning. Men King Vidor, den store filmregissören, menade att han någon gång på 1930-talet funnit mördaren. Det var Mary Miles Minters hårda och dollarsträvande mor som var den skyldiga.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22