Några rader om Peter Kurten – och vem är det nu, då?

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Artikel

Av Gösta Gillberg

När man blir gammal försvinner närminnet men fornminnen dyker plötsligt upp, påstås det. Så sant, så sant. Utan någon definierbar anledning kom jag plötsligt ihåg att han fick stora förstasidesrubriker i svenska tidningar, när jag i min barndom var mer intresserad av den mus med stora runda öron som dykt upp i Stockholms-Tidningen och efter en tävling i tidningen fick namnet Musse Pigg av det svenska folket.

Charles Lindbergh hade nyligen flugit ensam över Atlanten och Musse skulle naturligtvis bygga ett flygplan som drevs av den stackars vridna hunden Pluto likt gummisnodden på de enkla plan vi småpojkar fick ihop. Här förekom även då och då en underlig gatpojke med sjömansmössa som sålde tidningar. Han blev sedermera omåttligt populär under namnet Kalle Anka.

Stolt över sina mord

Men nu är det alltså fråga om mannen som i fyrtiårsåldern stolt talade om att han som nioåring dödat två skolkamrater. Han dränkte dem i Rhen. När han var sexton år gjorde han sitt första försök att mörda en vuxen. Men det var först 1929 som skräckdagarna i Düsseldorf började och då var Peter Kurten fyrtisex år.

Peter Kurten var en diversearbetare och småtjuv som ofta hamnade i fängelse. Han tillbringade sammanlagt tjugo år där och lyckades ur fängelsets apotek samla ihop gifter att döda flera medfångar utan att bli misstänkt. Han hade ett trevligt uppträdande och var en skicklig maskör och de flesta ansåg honom yngre än han var. Han var gift med en servitris på ett ölhak och hon ville att han skulle hämta henne efter sena arbetstimmar. Det gjorde han ofta och det gav honom tillfälle att dölja sina bokstavligen mörksens gärningar.

En söndagskväll i februari överfölls en kvinna och knivhöggs på inte mindre än tjugofyra ställen i huvud och bröst. Gärningsmannen lämnade henne i tron att hon var död men hon överlevde och skrevs ut från sjukhuset efter några veckor.

Regnet kvävde elden

Några dagar efter detta dåd hittades en åttaårig flicka död på en byggtomt. Hon hade fått tretton knivhugg i huvud och bröst efter det hon strypts. Hon var indränkt i bensin och hade legat flera timmar i ösregn varför elden aldrig tagit sig. Två dagar senare begicks ett liknande mord men den här gången var den mördade en man varför polisen lämnade teorin om sexualmord.

En kall kväll början av april snarades en sextonårig flicka med ett lasso och drogs omkull. För kylans skull hade hon den tjocka kappkragen uppdragen och det var väl det som räddade henne. Hon låg på marken när en man dök upp och försökte strypa henne. Hon kämpade vilt och skrek, varför mannen lossade repet och försvann i mörkret. Nästa kväll överfölls en kvinna på liknande sätt men ett promenerande par dök upp och skrämde förövaren. Ingen kunde ge något ordentligt signalement på mannen utom att han verkade ung och gav från sig egendomligt morrande ljud och sprang framåtlutad som en stor apa.

Epileptiker greps

Denna beskrivning gav polisen anledning att gripa en stackars tjugoettårig epileptiker. Denne var harmynt och hade kluven gom med medföljande svårigheter att tala. Han var inte i stånd att ställas inför domstol och sattes på dårhus som det hette på den tiden. Och Düsseldorf drog en lättnadens suck att skräcken var förvisad.

Men… I slutet av juli ströps en kvinna det enkla hotellrum hon hyrde.

I början av augusti skedde liknande överfall på två kvinnor och en man, lyckligtvis utan dödlig utgång trots allvarliga skador. En söndag strax efter åt hittades två småflickor döda på en ödetomt och senare samma dag en ung kvinna knivhuggen så hårt att knivspetsen gått av och fastnat i en ryggkota.

Två ynglingar hörde hennes skrik på hjälp och kom springande till den nästan helt medvetslösa kvinnan. Hon fördes till sjukhus och en snabb operation räddade hennes liv och hon kunde berätta för polio sen att gärningsmannen verkade vara en trevlig, artig man, hade ljust hår och var i trettioårsåldern. Som sagt, Kurten var en skicklig maskör och han var nu fyrtisju år.

Flera gärningsmän?

En månad senare tog förskräckligheterna sin början igen. Två kvinnor hittades döda med sönderslitna underkläder. De var inte strypta utan ihjälslagna med en hammare. Polisen ansåg att det var flera gärningsmän enligt teorin att sexdårars modus operandi sällan ändrades.

Mord och mordförsök upprepades och en dag fick en tidning ett brev som talade om var två mordoffer fanns. En karta på vanligt omslagspapper visade var en av de döda fanns. Bara mördaren kunde ha sådana upplysningar.

Den ena döda var en femårig flicka som låg gömd i ett snår. Den andra var en ung kvinna som naken begravts i en dunge. Hon hade tjugofem knivhugg i huvudet, brösten och magen. Man kunde klarlägga vem hon var och av polisens spaningar framgick att hon setts i sällskap med en omkring tretti år gammal man med hornbågade glasögon vilket kanske inte var så vanligt på den tiden.

Misstänksam mot män

I mitten av maj kom en ung bondkvinna med tåget till Düsseldorf för att söka jobb. På stationen tilltalades hon av en man. Hon hade naturligtvis hört talas om vampyren i Düsseldorf och ville dra sig undan men då han erbjöd sig att följa henne till ett billigt hotell för kvinnor följde hon med honom. När han försökte förmå henne att komma med in i en mörk park vägrade hon och det var då en annan man dök upp. Hon bad honom om hjälp och den förste mannen sprang därifrån. Nykomlingen var artig och vänlig och hon fick snabbt förtroende för honom. Hon berättade att hon var hungrig och behövde någonstans att sova. Han erbjöd henne litet mat hemma hos sig men hans fru skulle nog inte låta henne stanna över natten. Han kände emellertid till ett billigt hotell. Hon tackade och följde med honom till hans bostad som bestod att tre små rum på vinden vilket förvånade henne då hela hans uppträdande fått henne att tro att han var en fin herre med gott om Pengar. Han gav henne bröd och skinka och ett glas mjölk. Klockan blev över elva och hon ville komma till det där hotellet han talat om. Han sa att han skulle följa henne dit. De tog en spårvagn till ändstationen och han föreslog att de skulle ta en genväg genom skogen. Han hade fått henne att lita på honom genom sin vänlighet och korrekta uppträdande och hon gick med på det, då han sa att hotellet låg alldeles på andra sidan skogen. Hon började dock bli misstänksam när skogen blev tätare och hon vägrade att följa med längre. Han skrattade hånfullt och grep henne om halsen och försökte få omkull henne. Hon var en kraftig bondflicka och kämpade för sitt liv och lyckades komma loss och sprang tillbaka mot ändstationen varifrån hon åkte in mot staden och lyckades hitta ett billigt hotell.

Mindes namnet på gatan

På tåget till Düsseldorf hade hon blivit bekant med en äldre dam vars adress hon skrivit upp, då damen lovat att hjälpa henne. När hon vaknat på morgonen skrev hon ett brev och berättade vad som hänt. Den vänliga damen anade oråd och lämnade brevet till polisen som letade reda på den unga kvinnan och bad henne tala om var hon fått sin enkla kvällsmat. Hon kom ihåg gatunamnet som hon sett i skenet av en gatlykta och när man tog henne dit kunde hon peka ut huset.

Medan polisen väntade utanför gick hon tillsammans med portvakterskan uppför trapporna. Ett stycke upp kom Kurten mot dem. De stirrade förskräckt på varandra och sedan sprang han ner och ut och hon följde sakta efter och hann se honom försvinna runt ett gathörn. Hon gick fram till poliserna och sa att mannen de sökte just skyndat förbi dem. De letade men fann honom inte.

På kvällen sökte han upp sin fru på ölstugan och sa att han måste hålla sig gömd eftersom polisen sökte honom och han kunde åka fast för att ha överfallit en kvinna och hans fängelsevistelser skulle ligga honom i fatet och han kunde få ett långt straff. De kom överens om att träffas nästa dag på ett kafé vilket de gjorde.

Snäll och öm – men skyldig

Mot löfte om att hon inte skulle förråda honom berättade han att var Düsseldorfs skräck. Hon ville inte tro honom, han som alltid hade varit så snäll och öm mot henne. De bestämde ett möte nästa eftermiddag utanför en gammal kyrka.

Polisen hade varit obeslutsam efter husets invånares intyganden om att Kurten var en fin och artig herre, men namnet var ju inte obefintligt i polisregistren. Man begärde husrannsakningstillstånd och väntade på Frau Kurten när hon kom hem. Hon hade blivit förvirrad och nästan omtöcknad vid tanken att hennes man kunde ha dödat de små flickorna och var omöjlig att tala med. Hon togs med till polisstationen och fick övernatta i en cell. På morgonen berättade hon allt hon visste.

På polisens order mötte hon sin man vid kyrkan och väntande beväpnade polis grep honom. Hon föll ihop och fördes till sjukhus.

Avrättad med giljotin

Peter Kurten erkände och nästan skröt om sina illgärningar. Stora utredningar gjordes och brottslistan för åren 1929-30 upptog trettiotre mord och mordförsök och tillsamman med dessa var åtskilliga andra grova brott. Han ställdes inför rätta och fortsatte att lugnt och stolt berätta om sina dåd, även sådana som låg utanför åtalet. Han dömdes till döden och avrättades den första augusti 1931 medelst doktor Guillotins ”humana” fallbila.

Och så mindes jag hur jag mindes de stora rubrikerna i svenska tidningar. Jag hade för många år sedan en arbetskamrat som var kusinbarn till Thea von Harbou som tillsammans med sin make Fritz Lang skrev manus till Langs film M med den fine, ursprungligen ungerske, skådespelaren Peter Lorre. M betydde Mord eller Mörder, jag minns inte vilket, och var baserad på det fruktansvärda som hände i Düsseldorf. Och det ena ledde till det andra.

Men hur kom jag på kusinbarnet?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22