Några rader om Patrick Mulligan – och vem är det nu, då?

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

Av Gösta Gillberg

På sommaren, alltså längre fram på året, ska man göra fynd på alla möjliga auktioner på landsbygden står det i alla möjliga tidskrifter. Javisst kan man göra det mitt bland allt skräpet.

Som till exempel för några år sedan. Jag fann, på en kombinerad auktion och loppmarknad, i en bunt böcker för 25 kronor A Horrible Suspicion av Andreas Eje som, naturligtvis, visade sig vara Anders Ejes En ohygglig misstanke. Den innehåller en låsta-rummet-mord, fast ”låstmysteriet” får aldrig sin lösning. och den finns inte nämnd i Bob Adeys Locked Room Murders.

Det var väl ett fynd och Bob Adey är givetvis underrättad. Försäljaren av fyndet fick tillbaka de fyra andra böckerna, av noll och intet värde. Han blev mycket förundrad och vägrade först att ta emot dem men en annan kund övertalade honom. Han kunde ju sälja dem en gång till och jag ville inte ha något för dem.

Nu i somras hittade jag på en sådan där före auktionenloppis Baronessan Orczys “Skin o’ my  Tooth”. Jag fick den för fem kronor så det var också ett fynd.

Lilla Emma var ungerska

Baronessan Emma (med diminutiven Emmuska) Magdalena Rosalia Maria Josefa Barbara Orczy (f 1865) var en ungerska med fransk uppfostran som skrev sina berättelser på tadelfri engelska. Hon skrev litet tungrodda äventyrs- och kärleksromaner men är säkerligen mest känd för sina historier om Den Röda Nejlikan (The Scarlet Pimpernel) som förekommit på bio med bland andra Leslie Howard och Barry K. Burnes.

Den första Röda Nejlikan romanen kom 1905 och var baserad på en teaterpjäs som hon skrivit tillsammans med sin make och som hade en viss framgång. Med åren följde ett tiotal romaner med Röda Nejlikan som huvudfigur, den till synes fåraktige engelske lorden som med list och förklädnader räddar flera franska aristokrater från giljotinen under den franska revolutionen. Den sista Röda Nejlikan kom strax före Andra världskriget.

En av hennes historiska romaner handlar om Den Skrattande Kavaljeren som på 1600-talet avmålades av Frans Hals och blev ett av konsthistoriens största verk. Enligt baronessan var kavaljeren en anfader till Röda Nejlikan.

Baronessan skrev även en hel del detektivnoveller om The Old Man in the Corner (som gratis gett undertecknad novelltiteln The Cold Man in the Corner, men den vitsen försvann i den svenska publiceringen) och Lady Molly of Scotland Yard samt Skin o’ my Tooth.

Skin o’ my Tooth kallas advokaten Patrick Mulligan som löser diverse problem i ovannämnda samling av tolv noveller. Denna verkar vara nästan helt bortglömd (och varför inte?) av deckarhistorikerna. Novellerna och problemlösaren nämns sällan. Haycraft har inte ett ord om dem. Symons bara en rad liksom Elgström/LaCour/Runnquist. Hagen kallar boken The Skin of My Tooth. Den ende jag funnit som ägnar några viktiga ord åt dem är Johan Wopenka i Stora Mordboken.

Tjock och rosenkindad

Skin o’ my Tooth är irländare, tjock och rosenkindad. Han är troligtvis rödhårig men är så kortklippt att han nästan ser flintskallig ut. Han visar ofta ett vänligt leende och slår då ned blicken och det bör vara ett varningstecken åt motståndaren. Det påstår i alla fall hans notarie och novellernas berättare som egentligen heter Alexander Stanislaus  Mullins men kallas Muggins av Skin o’ my Tooth.

Wopenka anser att ett par av novellerna är läsvärda, men det beror naturligtvis på vad man har för anspråk. Jag har använt novellerna som insomningspiller.

De innehåller inte mycket ifråga om fair play mot läsaren (även om man kan ana allt). Detektiven, Skin of my Tooth, ”lämnar” novellen och ger sig ut att skaffa ledtrådar på det ena eller andra robusta sättet, vilket redovisas i upplösningen. Det händer naturligtvis också att Mullins sändes ut på diverse uppdrag ibland utan att få veta varför. Orsaken härtill avslöjas förstås också i slutet av novellerna.

Det handlar oftast om brott i de så kallade högre kretsarna. Ungefär en person per novell har efternamn med bindestreck, fint ska de va. Grevar och baroner hit och dit, gärna med latinska eller ”ryska” namn.

Ibland har baronessan ”stulit” intrigen. Eller är det någon senare som ”stulit” från henne? Eftersom boken kom ut första gången 1928 var det säkerligen hon som stal mer eller mindre medvetet. Vem var exempelvis först med att den som ansågs mördad var mördaren? Kanske var det baronessan. I så fatt hedrar det henne. Boken hör som kuriosum hemma i en deckarsamling, hur blygsam denna än må vara.

Baronessan dog 1949 efter att ha arbetat för motståndsrörelsen i Sydfrankrike under Andra världskriget. Scarlet Pimpernel är inte någon nejlika utan heter på svenska rödmire och har inget att göra med pimpinella som Bellman kryddade sitt vin med.

Men vem skulle vilja ha sin hjälte i översättning kallad Rödmire?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22