Några rader om P C Wren och vem är det nu, då?

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-3, Artikel

AV GÖSTA GILLBERG

Så Christopher Wren borde vara Englands störste arkitekt genom tiderna, Inigo Jones, Robert Adams och John Nash må ursäkta. Ingen av dessa tre är så känd här hemma som Wren vilken här väl är mest berömd för sin genialiska skapelse Saint Paul’s Cathedral i London. I DAST kan vi glädjas åt att han fick en sentida släkting i Percival Christopher Wren som konstruerade nog så intressanta skapelser i en annan konstart, romanförfattandet.

P.C. Wren (1885-1941) studerade vid Oxford och efter sin MA reste han jorden runt som sjöman, luffare, lärare, lantarbetare, jägare, diversearbetare i diverse fattigkvarter, ja, vad gjorde han inte? Han var menig i brittiska kavalleriet, tjänstgjorde i franska främlingslegionen, bodde i Indien i tio år där han var kapten i indiska armén och senare major i första världskriget där han sårades 1917. Och han skrev spännande romaner och noveller. Långtifrån alla kan kallas deckare men visst innehåller de alla thrills och mysterier.

Ordvitsar i titlarna

Hans första roman hette Dew and Mildew och kom 1912 men det stora genombrottet blev Beau Geste 1924. Den var inte, som det uppges i The Oxford Companion to English Literature, den första av hans många äventyrsromaner med Franska främlingslegionen som spännande miljö. Den föregicks av The Wages of Virtue och Stepsons of France, den senare dock en novellsamling.

Han hade en viss förkärlek för ordlekar, se Dew and Mildew, The Man of a Ghost (det vedertagna uttrycker är ”the ghost of a man”), The wages of Virtue (jfr the ”wages of sin”, syndens lön). Han gjorde gärna ”arabiska” namn av engelska, exempelvis El Isa Beth el Ain. Hon heter naturligtvis Elisabeth Helen om jag minns rätt och förekommer i Soldiers of Misfortune (fast i vanliga fall heter det ju ”soldier of fortune”).

Och så några korta, snabba blickar på några verk av Wren. Beau Geste är naturligtvis det som först dyker upp i minnet och därför får det vänta och jag börjar i stället med The Mammon of Righteousness, underbart ”insnodd” roman om kärlek och död. Den skall alltid finnas med på min tioitopplista över deckare. Det tar litet tid innan man fattar vad historien egentligen handlar om. Någon dör (dödas?), varför? och vem är det som dödar? Förklaring finns till allt på slutsidorna.

Infernaliska hopkok

Mysterious Waye (Wren-lek igen – ”God moves in mysterious ways His wonders to perform”). Och – återigen – vad är det som händer egentligen? Ingenting märkvärdigt alls, det är bara så infernaliskt ”ihopkokt”. Verkligen en mystisk historia.

Father Gregory. En av de tidigare romanerna (1913), utspelas i indienoch det är nog bara en ”gammal” deckarläsare som kan ana vem Father Gregory egentligen är.

The Snake and the Sword, vilken berättelse för alla ormälskare och ormhatare! Den fanns på svenska en gång i tiden – Ormen och svärdet. Jag njuter varje gång jag läser den och jag är ändock en av dem som inte fridlyser huggormar – på min egen lilla mark. Så leta, pruta, betala, läs och njut – det är den värd.

Action und Passion. Intressanta och inkrånglade händelser till sjöss, naturligtvis baserade på Wrens upplevelser som sjöman och med en ”huvudfigur” som senare dyker upp i Sinbad the Soldier (återigen en av Wrens ordlekar). En roman man inte ska gå till sängs med. Inte om man vill sova.

Vad hände i ökenfortet?

And så to Be … Nej, inget Pepys-citat utan och så till Beau Geste (på svenska Blå vattnets mystiska försvinnande eller Ökenfortets hemlighet). Återigen spännande händelser: ett öde ökenfort med bara döda legionärer, ändå måste en av dessa döda ha avlossat ett skott. Och varför ligger en underofficer som en död hund vid en menigs fötter? Och vad har hänt med den dyrbara ädelstenen ”Blå vattnet”? Jodå, visst reds allt ut. Och vilka härligt spännande äventyrsfilmer baserades inte på denna roman, bl.a. en stumfilm 1927 med Ronald Colman som Beau Geste och som på svenska kallades Tricolorens hjältar. De två andra bröderna spelades av Neil Hamilton och Ralph Forbes. I en viktig biroll sågs/ses William Powell, han som gjorde succé som Hammetts Nick Charles i The Thin Man (Den gäckande skuggan) och dess efterföljare.

1939 kom De tappras legion med Gary Cooper vars bröder hette Ray Milland och Robert Preston. Två biroller spelades av Donald O’Connor, denne underbare dansare i Singin in the Rain, och Brod Crawford innan han fick en Oscar för någonting, vad det nu var.

Brutal fransman blev ryss

Och så in på ännu en av mina bibanor. I romanen finns en brutal och girig sergeant som heter Lejaune men det var hårda tider i slutet av trettitalet och man måste tänka på sina allierade. Alltså kunde inte Lejaune få behålla sitt franska namn utan han fick heta Markoff, en ryss kunde ju alltid vara brutal i främlingslegionen. I denna roll gjorde Brian Denlevy en prestation som var värd en Oscar och han blev en av mina favoritskådespelare.

Beau Geste filmades också någon gång på femtiotalet med Guy Madison, men den vågade jag inte se. Varför förstöra minnet av Gary Cooper och Brian Donlevy?

Les personages, som det heter, rör sig i Wrens romaner gärna från den ena romanen till den andra, bifigurer blir huvudfigurer och vice versa. Följer man ett familjenamn [eller två) finns det nästan alltid en mer eller mindre rak linje från den ena romanen till den andra eller tredje eller fjärde med en eller annan novell som sammanbindande länk.

Men – en… eller två … eller tre romaner av Percival Christopher Wren är det bästa man kan utöka sitt äventyrsbibliotek med.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22