Några rader om Mayne Reid – och vem är det nu, då?

Dec 29th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

Av GÖSTA GILLBERG

Enligt Svensk Uppslagsbok var han en engelsk författare, vilket kan diskuteras.
Han föddes av skotska föräldrar i Irland, men han författade på engelska. Födelseåret var 1818 och födelseplatsen Drumgooland nära Mournebergen, dessa vackra berg som ofta är insvepta i dimmor och regn, vilket gett upphov till uttrycket: ”Kan man inte se Mournebergen regnar det, kan man se Mournebergen kommer det att regna”.
Han föddes in i en lång prästsläkt. Hans farfarsfar var präst, far- och morföräldrarna var präster, hans far var präst, hans bror blev präst och hans systrar gifte sig med präster. Det var därför naturligt att Mayne också skulle bli präst. Han fick fina betyg i många ämnen, dock inte de teologiska.
Han hade ingen större lust till studier utan längtade efter äventyr i främmande länder.
Han skaffade sig introduktionsbrev till så kallade prominenta personer i Nordamerika och seglade som 21-åring till New Orleans, men innan han steg i land hade han kastat breven överbord. Där fick han arbete som förman för några slavar. Det jobbet kom han snabbt att avsky och denna känsla kom senare att synas i många av hans romaner.
Han började så att arbeta i en stor diversehandel och fick god kontakt med både hederligt folk och kriminella typer av alla de slag. Han blev fascinerad av deras mer eller mindre sanningsenliga berättelser om äventyr i Västern och det dröjde inte länge förrän han slutade att vara bodbiträde och gav sig västerut, där han jagade, blev god vän med indianerna och lärde sig flera indianspråk. Efter några år tröttnade han även på detta och sökte sig tillbaka till civilisationen och blev skollärare. Han började skriva dikter och teaterpjäser, blev journalist och gav ut en tidning. En tid var han medlem i ett resande teatersällskap, vilket han var mycket noga med att dölja för sin puritanska familj. Så bröt kriget mot Mexiko ut och Mayne Reid var snar att ta värvning. Som den ledartyp han var steg han snabbt i graderna.
Strax före Mexico Citys fall, vid stormningen av Chapultepec, var det han som ledde anfallet – åtminstone om man får tro hans Minnen. Han sårades svårt och ryktet spred sig snabbt att han var död. Det spreds även till Irland där alla släktingar sörjde honom. Men liksom så många andra rykten var det överdrivet. Redan några månader efter krigsslutet var det meningen att han skulle duellera med en officer som förolämpat honom, men duellen blev aldrig av. Det gamla såret skulle dock göra sig påmint många år efteråt och det hände flera gånger att man förberedde hans begravning. Då satte sig Mayne Reid upp och sa:
– Jag tänker inte dö, ge mig en saftig biff. (Om man får tro ett annat rykte).
Han tröttnade på sitt äventyrliga liv i Amerika och återvände till Europa och de vackra Mournebergen. Här talades det nu om att han gift sig med en rik mexikansk arvtagerska. Ja, visst fanns hon, men inte ville han gifta sig med en gammal kvinna med mustasch, när hans egna mustascher överträffade alla andra.
Han flyttade till England och gifte sig med en ung kvinna. Det var här han blev författare.
Han skrev och översatte ett femtiotal böcker. Hans egna romaner var mestadels äventyrsromaner för ungdom, de flesta baserade på hans egna upplevelser. De var lättlästa – till skillnad från G(eorge) A(lfred) Hentys böcker som var så omständliga att jag i min ungdom trodde han var tysk…
Det slår mig plötsligt att många äventyrshistorier, och även andra så kallade litterära verk, börjar med ett skeppsbrott. Kanske inte enbart för att få spänningen upptrappad, utan för att begränsa miljön och de inblandade personerna. Det händer i Mayne Reids The Boy Slaves, det händer i Marryats Styrman Hurtig (Masterman Ready) i Pärlöns hemlighet av Radscha, i Jules Vernes Två års ferier, i W G H Kingstons (1814-1880, initialerna står för William Henry Giles) Skeppsbrottet och Max Pannwitz (och vem är det nu då?) Skeppsbrutna, som är en från tyskan översatt version av ovannämnda Styrman Hurtig och så naturligtvis i Charles Reades The Cloister and the Hearth, även om skeppsbrottet här inte kommer i allra första början. Ja, ja, det finns mer. Robinson Crusoe behöver väl strängt taget inte nämnas? Kanske bör även William Goldings Flugornas herre hamna i denna kategori fast “skeppet” i detta fall är en flygmaskin.
Apropå initialer är det påfallande ofta som engelskspråkiga författare tydligen skäms för sina förnamn – speciellt deckarförfattare – och i stället använder sina initialer. Det började tydligen för länge sedan men blir visst allt vanligare. Några som faller i minnet är ex vis R T M Scott (han med Secret Service Smith), A E W Mason (Hanaud), J J Connington (ganska tråkig pusslare), J S Fletcher (inte heller särskilt rolig), R AJ Walling (med Philip Tolefree), P C Doherty (historiska deckare), H R F Keating (bland vänner dock känd som Harry), D R D Wingfield (han med Frost), W J Burley (han med Wycliffe) plus en massa andra som just nu fallit ur minnet.
Som författare hette Mayne Reid inte bara så utan hade även titeln Kapten med, något han inte var ensam om. Även Frederick Marry att höll styvt och stolt på sin grad som kapten.
Mayne Reid avled 1883.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22