Några rader om Marshall Grover …och vem är det nu, då?

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Bill och Ben blir opera

Av GÖSTA GILLBERG

Marshall Grover och/eller Marshall McCoy heter i verkligheten Leonard Meares och är en australiensare som skrivit några deckare och massor med westerns utan att ha varit i Västern eller USA överhuvud, något som bland annat kan avläsas i de fåtaligt förekommande naturbeskrivningarna. Exempelvis kan man läsa om en kaktusart i Nebraska som bara funnits där i Meares fantasi. Men sådana ”fadäser” har ju även Louis Masterson gjort sig skyldig till.

Leonard Meares är en kortväxt man som enligt egen uppgift ser 10 år äldre ut än han är (75 vid det här laget) beroende på alla bekymmer att sälja paperback westerns. Han är lyckligt gift och har två döttrar och fyra taxar. De senare ett mycket gott tecken. Han älskar jazz och målar och tecknar utan några ambitioner på utställningar och lönsam försäljning.

Vid yngre år såg han med glädje, och vem gjorde inte det, filmer med Tom Mix, Ken Maynard, Buck Jones och Fred Thompson och läste böcker av Zane Grey, Norman A. Fox (det hedrar honom), Charles Alden Seltzer och säkerligen även Clarence E. Mulford. Detta antagande baseras på alt en av hans många pseudonymer (han har använt minst 15) är Johnny Nelson. Johnny Nelson i Mulfords böcker är en av Hopalong Cassidys bästa vänner.

Har fått ut cirka 800 westernromaner

Han började sitt författarskap med noveller och fick sålt sin första western 1955 och har sedan dess skrivit – och sålt – omkring 800. Och han har sålt inte bara i Australien utan till och med i USA för att inte tala om Sverige. Han lär vara den ende australiensare som sålt en western i USA.

Här hemma är han mest känd (?) för Bill och Ben-serien och i någon mån Big Jim/Nevada Jim. Den senare är en storväxt, kraftig man som i ett tiotal romaner jagar sin broders mördare och sedan slår sig ner som hästuppfödare på sin ranch vilket inte hindrar att han dras in i diverse äventyr. I de första romanerna har han med sig ett slags Sancho Panza, som skall vara ett komiskt inslag men lyckligtvis blir Big Jim av med honom så småningom. Lyckligtvis därför att komisk är han inte, åtminstone enligt min uppfattning.

Och så var det Bill och Ben, i original Larry och Streak eller Stretch beroende på publikation i USA eller annorstädes. Streak på grund av snabbheten att dra, Stretch på grund av längden. Bill och Ben är de längsta män som någonsin lämnat Texas (har den gode Leonard komplex för sin egen längd?), De båda kofösarna från Texas verkar inte ha hört många kor råma men de hinner som omyndiga delta i Inbördeskriget, givetvis på Sydstatssidan, och de hinner rädda diverse personer i den stora branden i Chicago 1871. De är snabbskjutande och hederliga. De avskyr sheriffer och är avskydda av sheriffer vilket inte hindrar dem från att någon gång då och då fästa en stjärna på bröstet. Bill är den som löser alla ”kriminella” problem. Ben är den sävlige som löser problemen med att mer eller mindre råka illa ut. Det skall vara komiskt.

Hjältarna möts i ”filmstaden”

I Meares fyrahundrade western träffas Big Jim och Bill och Ben samt ett par andra då och då uppdykande bifigurer för att reda ut de hejdundrande äventyren. Samma sak händer i den sjuhundrade. Och äventyren fortsätter även om intresset för westerns sjunker mer och mer.

Miljön i romanerna är till största delen den gamla svartvita film västern – staden med en enda lång gata kantad av några hotell, en och annan bank, flera salooner och kanske en bordell. I utkanten finns ett tingshus, en kyrkogård och kanske ett fattigkvarter. Leonard Meares kan sina gamla filmer och han är ingen stor författare men han har tydligen roat en stor publik.

Har man läst två eller tre av hans Bill och Ben vet man vad som ska hända i de tre, fyrahundra kommande. Ändå är uppslagsidéerna så pass intressanta att man önskar att Meares inte varit tvungen att skriva för brödfödan. Det skulle ha kunnat bli en hel del ”kriminella” westerns av högre klass. Här finns mord, rån, tågöverfall, nattsvarta bovar och hederliga arbetare, horor och sköna oskulder.

Leonard Meares torde vara mycket influerad av W.C. Tuttle, en författare som spottade ut en hel del västerns. Dessa handlade om ett par hjältar, Hashknife Hartley och Sleepy Stevens. Han använde sig då och då av ett annat par vid namn Sad Sontag och Swede Harrigen, men de var i själva verket desamma som de nämnda. De måste ha varit prototyperna till Bill och Ben. Romanerna är lättsamma och spännande, men de liknar naturligtvis varandra, den ena efter den andra. Tuttle skrev även några bra realistiska romaner utan dessa personer. Åtminstone en har funnit vägen till Sverige, den förkortade Tågplundraren.

Meares förläggare Horwitz hade en konkurrent, Cleveland Publishing som med avund såg Bill och Bens framgångar i utlandet. Sålunda dök i Sverige upp Jim och Jeff av E. Jefferson Clay. Detta par var om möjligt mer orealistiskt än Bill och Ben. De var närmast löjliga. Så leds tankarna till varför seriehjältar nästan alltid har en ”assistent”: Bill och Ben, Jim och Jeff, Hashknife Hartley och Sleepy Stevens, Morse och Lewis, Ben Hogan och Hobo McKim etc, etc.

Och nu blir det opera!

Och så ser jag i pressen att Bill och Ben skall bli opera i Malmö – opera comique? Har man inbjudit Leonard? Var hittar man långa sångare?

Ovanstående rader leder mig in på ytterligare några bibanor:

Clarence Edward Mulford och Hopalong Cassidy på Bar-20: Varför heter Hopalong Hopalong på svenska? För många, många år sedan översattes två Hopalongböcker till svenska. Ytterligare tre utlovades men kom så vitt jag vet aldrig ut.

Varför inte Hoppsan?

Där kallades Hopalong Hoppsan och det tycker jag passar alldeles utmärkt. Hopalong fick ju sitt namn när han blev skjuten i foten och haltande måste ta skydd. Bar-20 blev Tjugonde Bommen … tja, för all del.

Hopalong Cassidy blev för många här densamme som William Boyd när Hopalongfilmerna anlände på 30-talet. Det var utmärkta matinéfilmer. Den vithårige Boyd var väl kanske inte den rätta personen för den rödhårige Hopalong, men denne blev hans räddning. William Boyd var en av stumfilmstidens stora stjärnor: Ropet från Volga, Konungarnas konung, The Road to Yesterday (ej visad offentligt i Sverige) alla tre i Cecil B. De Milles regi; The Leatherneck, Eves Leaves, en av de roligaste äventyrsfilmer jag minns. Skyscraper mot Sue Carol, vars skönhet hyllades i evergreenen Sweet Sue och som gifte sig med Alan Ladd (tala om bibanor!). Men det fanns en annan William Boyd, i filmhistorien kallad Stage Boyd eftersom han egentligen var teaterskådespelare men gjorde några filmer. Denne bar sig illa åt med alkohol, droger och kvinnor och blev förväxlad med den ”riktige” Boyd som mer eller mindre dödförklarades. Hur den rätte Boyd blev Hopalong Cassidy vet jag inte men när sextiosex Cassidyfilmer var avklarade och TV började höja sitt ”ugly head” köpte han filmerna som han sålde till TV och blev mångmiljonär. Jag hoppas att min idol dog lycklig. Han finns i alla fall i trottoaren på Sunset Boulevard .

Skillnaden mellan en Vilda Västern och en Western? En Vilda Västernroman, -novell, -film måste utspelas i den så kallade Vilda Västern medan en Western är en roman, novell eller film med Vilda Västerntema som kan utspelas var som helst. En av de bästa westerns jag har sett var Raskens som gick i svensk TV för några år sedan.

Den hade allt: pionjärer, soldater, våldsamheter, kärlek, otro och trohet etcetera.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22