Några rader om Margaret Gertrude Zeller – och vem är det nu, då?

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av GÖSTA GILLBERG

Denna vackra kvinna hade en holländsk far och en javanesisk mor. Hon gifte sig med och skildes från en holländsk kolonialofficer och flyttade till Europa. Hennes skönhet lär ha varit mer lockande på sydeuropéer än på kalla nordeuropéer. Hon hade exempelvis ingen framgång med sina bajadärdanser i London medan hon firade stora framgångar i Paris – både på scenen och i sängen. När ungdomens skönhet började falna doldes åldrandet av vackra kläder och dyrbara juveler.
Hon hade speciellt en egenskap som underlättade hennes arbete som tysk spion – för det var för detta ”arbete” hon gått till historien. Hennes yrke som danserska och den berömmelse hon skaffat sig gjorde det naturligt och icke misstänkt för henne att resa till europeiska neutrala städer under Första Världskriget. Hon kunde, ifall hon genom sina älskare fick upplysningar eller dokument av stort värde i Paris, först överlämna dem till tyska agenter. Men hon skötte dessa överlämnanden klantigt och det var denna klantighet som ledde till hennes död inför exekutionsplutonen.

Misstänkt som tysk spion

På sommaren 1915 uppträdde hon i Madrid och umgicks alltför öppet med tyska agenter som hade en direktkanal till Berlin via Schweiz. När engagemanget i Madrid var slut reste hon per båt till Holland för vidare befordran till Tyskland. De misstankar som riktats mot henne den senaste tiden hade blivit allt starkare. Fartyget hon reste med uppbringades och fördes till Falmouth och hon själv fördes till London. Här erkände hon för Sir Basil Thomson, chefen för Scotland Yard, att visst var hon spion men hon spionerade för Frankrike. Hon hade inget diskriminerande på sig och hon hade inte haft för avsikt att resa till England.
Det fanns inga definitiva bevis mot henne och det fanns därför ingen anledning att hålla henne kvar. Å andra sidan skulle det ha varit fel att hjälpa henne vidare till Tyskland.
Det är mycket troligt att hon sedan en tid kände till de misstankar som riktats mot henne och att hon var på väg till Tyskland för att få skydd och belöning. London gav henne en varning och så skickades hon tillbaka till Spanien.
När hon återvänt till Madrid började hennes liv bli hårt. Hon var rädd och hon hade ont om pengar. Hon hade levt över sina tillgångar som det heter och hade inte lagt undan någon liten sparslant. Hon tiggde och bad om tillräckligt med pengar så hon kunde leva utanför Frankrike tills kriget var slut. Tyskarna uppgav sig inte ha några pengar åt henne men hon skulle kunna få ett sista uppdrag – en resa till Paris. I sin nöd gick hon med på detta.

Fast vid franska gränsen

Vid franska gränsen visiterades hon och man upptäckte några papper. Dessa papper som inte hade någon större betydelse hade tyskarna troligtvis gett henne för att hon skulle åka fast och de skulle bli av med en agent som de inte längre hade någon nytta av.
Hon fördes till Paris och ställdes inför rätta. Hon dömdes den 25 juli 1916 till döden och togs i den grå gryningen den 16 oktober till Vincennes.
Hon hade då klätt sig i en lång chinchillakappa, stor hatt, långa handskar och sina bästa mockaskor. Hon visade inga tecken till rädsla. När hon steg ur bilen var exekutionsplutonen redan uppställd. Marken var blöt och lerig. Hon gick långsamt och försiktigt mellan vattenpussarna till exekutionspålen som om hon var rädd att smutsa ner sina fina kläder.
Plutonchefen ville binda henne vid pålen för att undvika att hon bara blev skadad, om hon i sista ögonblicket skulle tappa modet och sjunka ihop. Hon påstod bestämt att hon inte skulle falla. Hon vägrade också att få ögonen förbundna. Officeren försökte övertala henne. Hon skulle ju inte vara medveten om avrättningsögonblicket om hon hade ögonen förbundna. Hon sa nej. Officeren tyckte hon var en modig kvinna och insisterade inte.

Naken in i döden

Hon stod rak och tyst mot pålen medan officeren gav order och när gevären riktades mot henne slog hon upp sin kappa. Hon var naken från strumporna ända upp. Hon satte fingrarna till munnen och gav soldaterna en slängkyss och föll död ned.

Dålig spion – stor kokott

Så dog Mata Hari, en dålig spion men en stor kokott som någon har uttryckt det.
Mycket har romantiserats om Mata Hari som var mycket omskriven redan under sin livstid, men för oss här i Norden är hon väl mest känd genom George Fitzmaurices film med Greta Garbo och Ramon Novarro, fast jag kan inte minnas att Garbo slog upp kappan och blottade sig. I den filmen var Mata Hari vacker hela tiden och åldrades inte. Ramon Novarro var skön, han också, lika skön som han var som Ben Hur 1926 i filmen med samma namn. Denna sju akter långa film blev en flera timmar lång färgfilm med Charlton Heston för några tiotal år sen.
Det fanns ett färgavsnitt i 20-talsfilmen också, en vy av Golgata med de tre korsen. Och tänk! Dessa långa filmer hade strax efter sekelskiftet en föregångare (utan färg) på en sju åtta minuter! Med sjöslag och kappkörning!
Novarros medtävlare i 20-talsfilmen spelades av Francis X. Bushman, en självmedveten skådespelare som privat körde bil – försedd med spotlight så alla kunde se hans vackra profil i mörkret.
Romanen Ben Hur som filmerna baserades på skrevs av Lew(is) Wallace (DAST 2/98) under den tid han som guvernör för New Mexico försökte komma överens med Billy the Kid och få denne att acceptera den amnesti som utlysts. Men det gick ju snett som så mycket annat för Billy.

Engelska i samma bransch

Till ovanstående bibanor kan även föras Edith Cavell som nästan var i samma bransch som Mata Hari. Edith Cavell var en engelsk sjuksköterska som förestod en sjuksköterskeskola i Bryssel och efter krigsutbrottet 1914 hjälpte en belgisk sammanslutning att förse belgiska, franska och engelska soldater bakom de tyska stridslinjerna med falska identitetspapper. Någon angav henne och hon ställdes inför tysk krigsrätt och dömdes tillsammans med några andra till döden.
Hon avrättades i oktober 1915 trots skarpa protester från USA och Spanien och fallet togs som ett exempel på Tysklands militära brutalitet.
Trots allt det stora rabaldret kring hennes dom och död är hon, jämfört med Mata Hari, helt bortglömd även om det har gjorts en film om henne (propaganda mot tyskarna under Andra Världskriget?).
Hon står staty både i London och på en liten plats i Bryssel.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22