Några rader om JBS – och vem/var är det nu då?

Feb 2nd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Av GÖSTA GILLBERG

Sagan, legenden, började måhända vid förra sekelskiftet med västernförfattarna, sådana som Owen Wister och Emerson Hough, och fördes vidare av sådana som Zane Grey och Clarence E. Mulford och filmstjärnor som William S. Hart och Fred Thomson. Legenden var Stetsonhatten. Innan dess, ja, även senare, kallades kofösarnas huvudbonad sombrero eller cowhoyhatt.Men en Stetson skulle det vara i verkligheten och i romanerna, även om det i verkligheten inte alltid var en äkta Stetson. Namnet Stetson är ett varumärke som inte får missbrukas.

Mannen bakom eller kanske snarare under den berömda hatten var John Batterson Stetson som föddes 1830. Familjen hade tillverkat hattar sedan 1790 i delstaten New Jersey under bolagsnamnet No Name Hat Company.

John Stetson ådrog sig tuberkulos i unga år och han reste västerut för hälsans skull. Han hamnade i St. Joseph i Missouri, som inte var mycket mer än en handelsstation som betjänade dem som skulle till guldfyndigheterna kring Pike’s Peak eller längre västerut. John Stetson följde med en av grupperna som hoppades finna lyckan på guldfälten. Under den mer än hundra mil långa fotvandringen återfick han hälsan.

John Stetson och hans kamrater sov under bar himmel och ibland gjorde de enkla skydd mot regnet av hudar från djur de hade dödat.

Dessa ogarvade hudar dög inte mycket till när temperaturen steg på morgonen. De luktade illa och skavde. Stetson som lärt sig göra filt hemma rakade pälsen av diverse djur, kokade håren och lyckades få en vattenavstötande “matta”. Han gjorde sig även en bredbrättig sombrero.

Under den fortsatta färden påstås en kofösare ha fått syn på honom och den konstiga hatten. Han red fram, provade hatten och betalade Stetson ett femdollarguldmynt och red iväg med den första Stetsonwesternhatten på huvudet. Detta var den ursprungliga Boss of the Plains som senare skulle bli grunden till Stetsons hattillverkning.

Efter ett års guldletande när inbördeskriget närmade sig sitt slut återvände Stetson till Philadelphia för ägna sig åt hattfabrikation.

Han lånade några hundra dollar av sin äldre syster och köpte verktyg och pälsar. Han anställde även två arbetare.

Hans första hattar tillverkades enligt den tidens mode men de var lättare än andra tillverkares. Philadelphia var hattfabrikörernas stad framför alla andra och konkurrensen var hård.

Stetson insåg snart att han måste komma med något nytt. Han mindes vad han hade hittat på västerut.

I Texas hade boskapsägarna redan på 1840-talet blivit förmögna på att fösa boskap över land till Missouri eller skeppa sina longhorns per ångare till New Orleans. Inbördeskriget kom och boskapsmannen läm

nade rancherna för att slåss mot nordstatarna och de stora boskapshjordarna blev allt större. 1865 var kriget slut och redan 1867 hade järnvägen kommit så långt västerut som till Kansas och ranchägarna i Texas drev boskap till järnvägen för vidare transport österut. Här fanns pengar att göra. Stetson skaffade uppgift om alla klädes- och hatthandlare västerut. Han skaffade också stora krediter och tillverkade en hatt lik den han gjort under sin tid som guldletare, en hatt till varje hatthandlare han fått uppgift om. Med hatten följde ett brev där han bad om beställning på ett dussin hattar. Efter bara några veckor började beställningarna komma. En del med kontanter och begäran om snabb leverans. Stetson levererade och sände ut ytterligare provhattar med uppgift om att kontantbeställningar skulle åtgärdas först. Han erbjöd hattar i olika kvalitéer i priser från fem till trettio dollar, de dyraste i ren bäverfilt.

Och han gjorde pengar. Vid sekelskiftet hade han närmare 3000 återförsäljare över hela Amerika. Han hade 1200 arbetare och hattproduktionen uppgick till mer än en halv miljon hattar om året.

John Stetson dog 1906.

Idag kostar en äkta Stetsonhatt en hel del och är den äldre med “originalförpackning” ger den på auktion nästan en förmögenhet – kanske inte i dollar men omräknat till svenska kronor.

Skall jag nämna kända personer som “gjort reklam” för Stetsonhatten – förutom ovan angivna – faller mig i minnet Buffalo Bill, Calamity Jane naturligtvis, George A. Custer, Tom Mix, Doug Fairbanks plus en hel del politiker inklusive Winston Churchill och Franklin D. Roosevelt. Lyndon B. Johnson hade en egen modell, LBJ kallad. I den såkallade Vilda Västern nämndes en Stetsonhatt helt enkelt som en JBS. Den hatt som Hoss i Bröderna Cartwright bar var en Montana Special.

En annan “innovation” som hade en stor betydelse för The Winning of the West, den era som amerikanerna och Hollywood är så stolta över, var taggtråden, denna för många så förhatliga uppfinning. Den orsakade flera små krig mellan boskapsägare och jordbrukare. Den användes också som tortyr- och avrättningsmedel. Den kallades Djävulens Rep. Ett taggtrådsmuseum i Kansas kan uppvisa mer än 2000 olika versioner. Den man som i Västern mest förknippas med taggtråden är Joseph F. Glidden. Det var inte han som uppfann taggtråden, men hans taggtråd var den som bäst gick att massproducera. Han fick strida flera år för sitt patent som registrerades 1878. Han har kallats Taggtrådens Fader.

Två andra personer med namnet Glidden har gjort sig ett stort namn i Västerns (fiktiva) historia. Jag vet inte om de var släkt med ovannämnde Joseph. De båda bröderna arbetade under pseudonym. Jonathan kallade sig Peter Dawson och Frederick Luke Short (som inte har mer med den notoriske revolvermannen att göra än namnet).

Båda två skrev utomordentligt goda vildavästernromaner varav flera är filmade med en gång i tiden stora filmstjärnor såsom exempelvis Robert Taylor i Ambush, Dick Powell i Station West och Robert Mitchum i Blood on the Moon. På den tiden Mitchum hade biroller i Hopalong Cassidyfilmerna hette han bara Bob i förnamn. För den äventyrslystne lönar det sig att leta upp deras romaner, fast de lär knappast finnas på svenska.

Peter Dawson dog 1957 och den mer produktive Luke Short 1975. Efter Peter Dawsons död har under denna pseudonym utkommit minst sju romaner skrivna av en annan författare. Deras kvalitet har jag inte någon möjlighet att yttra mig om. Även Frederick Faust (= bl. a. Max Brand) använde Peter Dawson bland sina 15, 16, 17 eller fler pseudonymer.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22