Några rader om James Kirker – och vem är det nu då?

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Av GÖSTA GILLBERG

I min barndoms äventyrsberättelser för ungdom förekom ofta skumma svartmuskiga sydlänningar som kallades dagos. Dago lär idag vara ett lika fult ord som neger. Det var en engelsk förvrängning av spanskans Diego, ett namn som på svenska blir Jakob. (Jämför finska Pekka som på svenska blev Pojke). I modern tid förekommer väl namnet för svenskar mest i förening med San som i San Diego eller Santiago och Santiago torde i de flesta fall syfta på Jakob den äldre, apostel och bror till evangelisten Johannes. San betyder helig men här ska det i någon mån handla om en Santiago som idag måste betraktas som något annat än ett helgon. Don Santiago Querque. Ja, det kallade mexikanerna honom – men hans rätta namn var James Kirker (James blir på svenska Jakob).
Under åren 1830-1850 var befolkningen i nordöstra Mexiko ständigt plågad av välbeväpnade indianer från Texas slätter och nuvarande New Mexicos och Arizonas bergstrakter. Det var apacher och comancher som överföll de mexikanska samhällena och dödade alla män som kom i deras väg, drev bort all boskap de fann och tillfångatog alla kvinnor och barn de såg. Apachernas över hundra år gamla fem “Stora Plundringsvägar” över Rio Grande till Chihuahua och Sonora blev fruktansvarda infartsleder för de härjande indianerna och invånarna var praktiskt taget försvarslösa mot dem.
Den svaga regeringen för republiken Mexiko kunde folket inte vänta sig mycket hjälp av och guvernörerna för staterna Sonora och Chihuahua tvingades vidtaga egna mått och steg. De skrev kontrakt med män som hade till yrke att döda indianer och som åtog sig att befria landet från plundrarna. Så uppstod en av västerns största “industrier”, skalpjakten. I denna råa jakt gällde det att ta och sälja så många skalper som möjligt, så det blev givetvis inte alltid fientliga indianers hår det gällde.

Blodigaste barberaren

Det fanns många skalpjägare vars namn gått till historien – engelsmannen James Johnson, tysken Albert Speyer, skotten James Hobbs till exempel, men den blodigaste av dessa “barberare” torde ha varit James Kirker. Han föddes i Belfast på Irland 1793 och kom som sjuttonåring till Amerika. När 1812 års krig bröt ut gick han till sjöss på en kapare som 1813 uppbringades av en brittisk fregatt utanför Brasiliens kust. Kirker utväxlades så småningom som krigsfånge och återvände till Förenta Staterna och slog sig 1817 ner i St Louis. På våren 1821 tog han anställning i milisgeneralen Ashleys pälsjägarbrigad och var med på expeditionerna till övre Missouris vildmarker och hamnade i en strid med arikaraindianerna där pälsjägarna led svåra förluster. Strax därefter blev Kirker ovän med några av pälsjägarna och återvände till St Louis men 1824 var han åter ute i vildmarken, den här gången som pälsjägare för egen räkning. Han var nu på mexikanskt område och hans framgångar fick guvernören för Nya Mexiko att beslagta hans pälsverk.
Nya Mexiko får betraktas som ett slags felöversättning. De flesta anser att namnet Nya Mexiko, från spanskans Nuevo Mexico, gavs detta område för att skilja det från den mexikanska republiken. Denna fick därför heta Gamla Mexico. Men Nuevo Mexico betyder ännu ett Mexiko, för när adjektivet nuevo står framfor substantivet betyder det ännu ett snarare än nytt. Spanjorerna hade nämligen hoppats att finna ännu ett Mexiko med lika stora rikedomar som det Mexiko Cortes hade erövrat.

Nio år i spanskt fängelse

1829 fick Kirker arbete vid koppargruvorna i Santa Rita hos en man vid namn Robert McKnight. Denne som nu var naturaliserad mexikan hade på tjugotalet varit spansk fånge i över nio år därför att han, som så många andra, ansetts som inkräktare på spanskt område. Då och då anställde McKnight amerikaner hos sig, bland andra hade Kit Carson arbetat hos honom. Kirker stannade nästan sex år hos McKnight och under vintermånaderna satte han sina fällor längs Gilafloden utan de mexikanska myndigheternas tillåtelse.
1835 fick han av dåvarande guvernören för Nya Mexiko, Albino Perez, licens att sätta fällor och att handla med apacherna: Kirker hade nu sjutton medhjälpare och blev snart rik. Ryktet om hans framgångar nådde regeringen i huvudstaden och guvernör Perez fick order att arrestera honom.
Guvernören hade nämligen inte rätt att ge licens “åt en utlänning och kättare”. Kirkers egendomar beslagtogs 1836, han förklarades laglös och en belöning på 800 dollar utfästes för hans gripande, död eller levande. Kirker och hans män lämnade Santa Fe och drog sig tillbaka till Bent’s Fort där de stannade i två år.
1838 drogs Kirker in i Nya Mexikos politiska affärer. Manuel Armijo som nu var guvernör lät de amerikanska handelsmännen betala höga skatter och det var av privata skäl. Han ogillade nämligen att amerikanerna inkräktade på den handel han och hans tre bröder byggt upp i Santa Fe. Han var hjärtligt avskydd och när en amerikansk gruvägare i trakten av Santa Fe mördades vände sig amerikanerna omedelbart mot Armijo. Mördarna greps men släpptes genast. Amerikanerna i Santa Fe, som leddes av Kirker och en man vid namn William Dryden, som var sändebud från republiken Texas, fordrade att mördarna åter skulle gripas och att Armijo skulle döma dem till döden. Anllijo lät sin milis rycka ut mot amerikanerna men efter en kort strid lovade han att mördarna skulle ställas inför rätta. Så skedde aldrig.

Blandat sällskap

Samma år hörde Kirker att apacherna gjorde räder mot gruvorna i Santa Rita varför han med tjugofem man drog söderut för att hjälpa sin vän och förre arbetsgivare. Bland sina män hade han pälsjägare och indianer som spejare. Det var delawarer, shawneer, creek och cherokee som kommit till Bent’s Fort för att söka arbete hos de olika pälskompanierna. Bland dem var en creek som hette Echú-eleh-hadjó men för enkelhetens skull kallades Chuly och en shawnee som kallades Spiebuck, Spy Buck eller Spybuck. Han hade uppfostrats i en missionsskola i Missouri och talade flytande engelska. Hans ljusa hudfärg gav misstankar om att han hade “vitt” blod i ådrorna.
Kirkers män anföll de härjande apachernas läger och slaktade dess invånare och ryktet om hans överfall spred sig snabbt, särskilt i Chihuahua och Sonora, de båda stater som svårast plågats av apacherna.

Problem i generationer

Hotet från apacherna var inte något nytt i norra Mexiko. Indianerna hade varit ett problem i generationer. Att det var de vita som skapat problemet var det naturligtvis ingen som ägnade en tanke. På 1790-talet hade de spanska myndigheterna börjat försöka samla apachebanden till establicimientos de paz, ett slags indianreservat. Den första tiden fick indianerna här under sträng militärbevakning sina ransoner var åttonde dag. Men militären tröttnade snart på att underhålla indianerna och apachehövdingarna fick se till all deras folk arbetade för mat och dryck, vilket senare var detsamma som sprit. Apachernas förbittring växte och krigarna lämnade reservaten för att plundra och döda och snart lyste eldskenet från de brinnande haciendorna långt ute över slätterna.
Det var alltså en krigsskådeplats Kirker kom till, en krigsskådeplats utan egentliga försvarare, för efter 1820 vajade inte längre den spanska flaggan över Mexiko och landets revolutionspolitik hade dragit män och penningar från de utsatta gränsområdena. Nationalregeringen överlät försvaret på de enskilda staterna och dessa överlät försvaret på folket.
1835 hade James Johnson och hans män avlossat den kanon som sköt sönder allt hopp om varaktig fred med apacherna. Guvernör Calvo i Chihuahua offentliggjorde sin proyecto de guerra. Den var lika fruktansvärd som den krigsplan som godkänts i sonora två år tidigare. Staten betalade 100 pesos per skalp från en krigare som var 14 år eller äldre, 50 pesos för en kvinnoskalp och 25 pesos för en barnskalp. Calvo menade att detta med barnen var mycket viktigt. Om han utrotade dem skulle apacherna snart dö ut. (Det kan nämnas att så sent som 1866 utfästes i Grant County, Arizona, en belöning på 250 dollar för varje apacheskalp).

Konkurrensen ökar

Calvo som sett hur stora framgångar Johnson hade som skalpjägare i Sonora beslöt att skaffa ett eget “skalpkompani”. Han skickade därför bud efter James Kirker som gillade hans plan. Skalpjakt var ett nytt sätt att snabbt skapa sig en förmögenhet. En silverpeso hade på den tiden samma köpkraft som en amerikansk dollar. Kirker valde och organiserade sina män med omsorg. Antalet medlemmar i hans kompani varierade mellan 150 och 200 man, amerikaner, indianer och mexikaner.
Kirkers kompani gjorde snabba räder mot apachebyarna. Deras hemska troféer slängdes i högar på borden framför de mexikanska tjänstemännen som undersökte skalperna och skrev utanordningar ur statskassan. Dessutom hade guvernören lovat skalpjägarna att de fick behålla allt byte de kunde ta från indianerna. Skalpjägarna kom snart underfund med att de fick betalt även för hår från fredliga indianer och de tog även skalper av mexikanska peoner. Negrer däremot gick fria då de hade för krulligt hår. Skalpjägarna hade härliga tider, strålande tider men när Calvo avgick som guvernör blev de arbetslösa. Den nye guvernören, Irigoyen, ogiltigförklarade nämligen Kirkers kontrakt och han inte bara slöt fred med apacherna utan fick dem även att förklara comancherna krig och ta deras skalper. Irigoyen trodde att han på detta vis genom att hetsa den ena stammen mot den andra skulle slippa utgifterna till Kirker, men denna plan slog slint. När Irigoyen insåg att han hade misslyckats återkallade han Kirker och erbjöd honom ett nytt kontrakt.
1839 organiserade Kirker, som nu var mexikansk medborgare, ett kompani på 200 man. Kirker skulle få 100.000 dollar med 5.000 som första avbetalning. Skalpjägarna skulle förutom apacher även jaga comancher. Det var ett kontrakt som Kirker accepterade. Sina män betalade han en dollar om dagen plus halva bytet. Bakom detta avtal stod en junta av handelsmän och andra privatpersoner som varje månad skulle betala en viss summa för att de 150 amerikanerna och 50 mexikanerna skulle döda indianer.
Stridigheter beträffande Kirkers rysliga framfart uppstod snart mellan de civila och överste Justiniani som var comandante-general. Kirkers framgångar kastade ett egendomligt sken över Justinianis handlingskraft och översten begärde att Kirker skulle överlämnas till militärmyndigheterna, och medan dessa båda parter tvistade fortfor Kirker och hans män att ta skalper. Bland annat lyfte de håret på 40 apacher som gjorde en räd mot Kirkers läger vid Ranchos de Taos.
Ranchos de Taos var ett litet samhälle på 300 hus vid foten av ett högt berg och hade länge varit målet för indianernas plundringståg. Alldeles utanför samhället hade Kirker och hans män slagit läger och en skara apacher som trodde att skalpjägarna var en handelskaravan smög sig fram på natten och stal några hästar. Stölden hade knappt begåtts förrän den upptäcktes och Kirker och hans män var snart indianerna hack i häl. Kirker förstod att apacherna skulle ta sig till andra sidan berget genom en ravin och han ledde snabbt sina män uppför bergsluttningen och i gryningen låg de i bakhåll vid ravinens andra ända.
Indianerna upptäckte inte skalpjägarna förrän de blev beskjutna och 20 indianer föll döda av hästarna och de övriga flydde tillbaka genom ravinen och sökte skydd i den starkt befästa kyrka som låg mitt i byn.
Detta hindrade inte skalpjägarna att försöka döda dem. Striden varade en halvtimme varpå indianerna kapitulerade. Egendomligt nog tilläts de lämna Ranchos de Taos.
Vid årsskiftet avgick Justiniani och hans efterträdare fick Kirkers kontrakt förnyat. 1840 bytte Mexiko regering igen och i juni blev general Condé guvernör för Chihuahua och Kirkers kontrakt ogiltigförklarades. Condé menade att det var opatriotiskt och vanärande för regeringen. Det var inte rätt att en utlänning planerade kampanjer och log på sig ett ansvar som ankom den mexikanska armén. Dessutom hade staten inte råd med alla utgifterna.

Hög belöning

Kirker flydde till Nya Mexiko och tog med sig några mulor som tillhörde den mexikanska regeringen. Guvernören utfäste en belöning på 1.000 dollar för Kirker.
När nu Kirker var borta ökade indianöverfallen och regeringen stod maktlös. Apacherna slog hänsynslöst till i alla byar och på alla rancher medan guvernör Condé och hans trupper “försvarade” Chihuahua eller red iväg på lönlösa indianjakter. Till slut blev Condé tvungen att bita i det sura äpplet och be Kirker komma tillbaka. Enligt det nya kontraktet skulle Kirker få 50 dollar per skalp och alla hästar hans män kunde ta.
Skalperna slängdes på inspektionborden och guvernören sänkte återigen priset på dem. Kirker hade då fordringar på 30.000 dollar men guvernören inte bara förnekade det utan hotade även att kasta Kirker i fängelse. Då bytte Kirker sida. I västra Chihuahua slog han sig ihop med Cochises apacher och var med på indianernas plundringståg mot haciendor och handelskaravaner.
Men efter en tid behövde mexikanerna hjälp igen och Kirker bildade ett nytt skalpjägarkompani bestående av de vanliga medlemmarna, amerikaner, mexikaner, shawneer, cherokeer och delawarer.

Slakt på berusade

I augusti kom ett fredligt band på 170 apacher till den lilla staden Galeana för att idka handel. Kirker fick besked om deras ankomst och skickade i förväg några kaggar sprit. En förmiddag när de obeväpnade indianerna dansade och söp kastade sig skalpjägarna över dem. Indianerna som inte ens hade sina knivar kastade sig på marken, när de såg att de var omringade, och inväntade lugnt sitt öde. Omkring 160 män, kvinnor och barn slaktades av de hänsynslösa skalpjägarna. Andra band massakrerades på liknande sätt i städerna San Buenaventura och La Muralla.
Vid ett tillfälle jagade Kirkers män ett band apacher som de visste var berusade. Shawneen Spybuck ledde anfallet mot sina egna rasfränder. De sköt omkring 80 apachekrigare och fortsatte att hugga ner kvinnor och barn med sina stridsyxor. Skalpjägarnas “upprensningsarbete” gick snabbt och effektivt och hjärtlöst. De skalperade till och med en av sina egna mexikanska vägvisare som hade stupat, eftersom hans hår var mer värt för dem än för honom själv.

Kvinnofångar räknades som skalper

Kirker och hans män återvände till huvudstaden med 182 skalper (vägvisarens medräknad), 19 apachekvinnor, flera mexikanska kvinnor och barn som befriats ur fångenskap plus en mängd boskap. Guvernören och hans hustru mötte dem vid stadsportarna. Spybuck visade på skalperna som var lastade på en mula och menade att även de fångna apachekvinnorna skulle räknas som skalper.
På kvällen höll guvernören en bal till deras ära sedan några amerikanska handelsmän haft galamiddag för dem. Albert Speyer som nu var handelsman i Chihuahua höll dem med eleganta kläder. På alla cantinas fick shawneerna och delawarerna dricka sig redlöst berusade. Stadsborna ansåg att inget var gott nog och Kirker började ana att det här var för bra.
Nästa förmiddag sökte han upp guvernören som förklarade att han inte kunde betala för mer än 40 skalper nu, resten skulle betalas senare. Spybuck blev ursinnig och fordrade att även fångarna skulle räknas som skalper. När guvernören sa nej drog han sin stora kniv och grep en av kvinnorna. Guvernören gick med på att hon skulle räknas – levande. Ett nytt gräl uppstod när guvernören påpekade att den boskap skalpjägarna haft med sig var försedd med märken som visade att den tillhörde Chihuahuainvånare och att den inte kunde räknas som skalpjägarnas byte. En del skalpers äkthet ifrågasattes också och det hela slutade med att Kirker tog de pengar som erbjöds honom.

Än en gång laglös

Kirker förklarades laglös igen och han drog sig tillbaka från sitt blodiga hantverk. Hans hänsynslöshet hade från början imponerat på mexikanerna men deras inställning började ändras. Avundsjuka officerare hittade på lögner om hans grymhet och svekfullhet – fast så långt från sanningen kom de väl inte. När kriget mellan USA och Mexiko bröt ut erbjöds Kirker att bli överste i armén. Kirker misstänkte att det var en komplott för att få honom i mexikanernas händer och handlade.
Tillsammans med några delawarer mötte han i december 1846 överste Doniphans trupper och överlämnade till honom en komplett plan över staden Sacramentos befästningar. Han mottogs med viss misstänksamhet och det tog tid innan han helt accepterades. Han kände till alla stigar och vägar i norra Mexiko och visste var vattenhålen fanns. Han talade spanska och flera indiansprak och blev en stor tillgång för Doniphans armé. Han organiserade en spiongrupp på tolv män och hans framgångar som spejare och spion fick Chihuahuas guvernör att utfästa en ny belöning för hans gripande. Denna gång på 10.000 dollar. Amerikanerna visade sin uppskattning genom att utnämna honom till kapten.

Hotellägare och spejare

Efter det mexikanska kriget begav sig Kirker först till New Orleans och senare till St Louis. Han återvände i slutet av 1847 till Santa Fe där han blev hotellägare. 1848 anställdes han och Old Bill Williams, den kände pälsjägaren, av major Reynolds som spejare mot gerillaapacherna. Efter en häftig strid som varade i tre timmar, där soldaterna förlorade två män och indianerna trettisex, lämnade Kirker av någon anledning sitt jobb som spejare.
Han reste till Irland i början av 1849 men var inom kort tillbaka i St Louis och snart med en utvandrarkaravan på väg till guldfälten i Kalifornien. De tog den södra vägen via Santa Fe och Kirker anställdes här som vägvisare och tolk. Han uppskattades mycket för sin ingående kännedom om trakten och sin förmåga att förhandla med de indianer som närmade sig karavanen. Han led hela tiden av kolera och var ytterst svag men han sackade aldrig efter och han satt lika säkert i sadeln som de yngre ryttarna.

Söp sig till döds

1852 byggde Kirker en timmerkoja nära Mount Diablo i Kalifornien och här dog han nästa år. Ett pass i närheten hade en tid hans namn. Det påstås att han söp ihjäl sig – kanske för att glömma de blodiga scener som en gång utspelats i Mexiko.
Det har sagts mig att apacherna aldrig tog skalper. Det har sagts mig att skalpjakt var något som infördes av de vita (holländare och svenskar) på östsidan av Amerika. Och för att få med ytterligare en bibana återgår jag till den i början nämnde Jakob den äldre. Han var den förste av apostlarna som led martyrdöden. Han halshöggs under Herodes Agrippa sedan han återkommit till Judéen från Spanien där han predikat Jesu lära. Enligt legenden fördes hans lik till Spanien och han firas än i dag i Santiago de Compostela. Han var inte den ende av Jesu anhängare som kom till Spanien (Hur tog de sig dit? Det gick handelsfartyg!). Maria Magdalena kom till det som idag är Provence och hon predikade där (på vilket språk?). Hennes kranium med gyllene mask kan man i dag beskåda i katedralen i St-Maximin i Provence och Jesus själv lär ha begravts någonstans lite längre västerut i Languedoc vid foten av Pyrenéerna. Vart deras son – eller dotter – tog vägen lär man aldrig få reda på.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22