Några rader om James Bowie – och vem är det nu, då?

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av Gösta Gillberg

När vi var små, och det har vi ju alla varit, lekte vi ofta indianer och vita.

I engelsktalande länder lekte barnen cowboys and Indians. Enligt den nya tidens tänkande har säkerligen den omkastade ordningen med rasism att göra – de vita är bäst. Själv tror jag att det beror på satsrytmen. Hur som helst så hade vi, när vi lekte, ”bovi- eller båvviknivar”, vare sig det var moraknivar med röda skaft eller hemkretade attrapper, utan att ha en aning om varför de hette så. Inte hade vi hört talas om Jim Bowie, inte.

Men så här var det. James Bowie var den åttonde i en barnaskara på tio. Fadern hette Rezin och var skotte och jordbrukare. Moderns namn har undgått mig men hon lär ha haft en viss bildning som hon försökte förmedla till alla sina barn. Familjen flyttade omkring, från Georgia till Tennessee till Kentucky till Missouri till Louisiana där det var synnerligen oroligt. Rezin Bowies marker invaderades av ett band och han dödade en av inkräktarna. Han fängslades och åtalades för dråp. Hans kära hustru red tillsamman med en slav till häktet och tog sig in där och kom strax ut igen tillsammans med sin make och så red de i väg. Så James hade något att brås på.

Innan James lämnade tonåren skaffade han sig egen mark, men hans huvudsakliga inkomst kom från timmer som han skeppade till New Orleans. Senare köpte han slavar av piraten Jean Lafitte à två dollar kulor, dvs. ca 140 dollar styck och smugglade dem till Louisiana. Under en leverans rymde tretti slavar. Enligt lagen i Louisiana fick den som angav smugglade slavar hälften av auktionspriset. James och hans bröder angav sina slavar för att sedan vid offentlig auktion köpa tillbaka slavarna till så att säga halva priset. Följaktligen blev de lagligt ägare och kunde sälja slavarna vidare. Medelpriset (om man kan kalla det så) per slav var tusen dollar så James tjänade en hel del.

Bröderna fortsatte att göra goda affärer och flyttade västerut. James blev osams med en Norris Wright som var sheriff och tillika direktör för den bank som nekade James ett lån. En vacker dag, som det heter, möttes James och Wright på gatan. Wright sköt ett skott men precis som i en gammal kolportageroman hejdades kulan av en silverdollar i James västficka. James pistol klickade och James skulle ha dödat Wright med blotta händerna om inte några personer hejdat honom. Bowie och Wright lovade varandra att snart ses igen.

James berättade för sin bror Rezin om den klickande pistolen. Rezin gav honom då en kniv som en smed nyss tillverkat.

”Ta den här nya medlemmen i familjen Bowie. Hon klickar aldrig.” sa han.

James Bowie och Norris Wright träffades igen en septemberdag 1827 på en sandrevel på Mississippis västra strand, en plats sedan länge känd som mötesplats för duellanter. Med en duellant, en läkare och fyra sekundanter var det sex man på var sida. Duellen urartade till allmänt slagsmål som slutade med två döda och två svårt skakade. James hade tömt sin pistol och låg på marken skjuten på fyra ställen och knivskuren på fem. Norris Wright hade tömt båda sina pistoler och rusade på James med en stilettkäpp. Trots att James var träffad i höften reste han sig och stötte sin nya kniv i Wright och vred omordentligt i hjärttrakten.

Så föddes bowieknivens berömmelse och skrönorna och myterna om knivkastning, knivdueller i mörklagda rum har sina rötter här. I det här sammanhanget bör kanske nämnas Paul I. Wellmans The Iron Mistress, en spännande factfiction om James Bowie, som bl.a. berättar om hur James gav en smed beskrivning om hur han ville ha sin fruktansvärda kniv tillverkad. I verkligheten lär det alltså ha varit James bror Rezin som lämnade ”receptet”. Kniven hade långt blad som blev bredare mot spetsen och där var tveeggat.

James Bowie flyttade till San Antonio där han lärde sig tala spanska lika flytande som sin tidigare franska. Han träffade sin blivande svärfar, Don Juan Martin de Veramente, som skulle bli Texas viceguvernör och hade en vacker dotter som hette Maria Ursula. Bowie övergick till katolicismen och blev mexikansk medborgare. Han och Ursula gifte sig i San Antonio 1831.

Hon var då 19 år och han 35. På det ännu bevarade vigselbeviset uppgav han dock sin ålder till 30 år.

Bland falskspelare

Han gjorde både goda och dåliga fastighetsaffärer, stal hästar från indianerna och uppträdde galant i de högre kretsarna i New Orleans och San Antonio när han inte umgicks med falskspelare och andra bovar. När han var ute på en längre ”affärsresa” i september 1833 avled på några få dagar hans hustru, två små barn och svärföräldrarna i kolera. Det dröjde mer än en månad innan Bowie underrättades om familjekatastastrofen. Legenden förtäljer att Bowie nu höll på att gå under i fylleri och dryckenskap. Han hade aldrig varit nykterist och drickandet var nog inte värre än vanligt.

Klyftan mellan Mexico och Texas blev allt större. Trots sitt mexikanska medborgarskap stod James Bowie på det ”vita” Texas sida. Med mer eller minre rätt kallades han överste, när han deltog i fördrivandet av de mexikanska trupperna från San Antonio i december 1835. General Sam Houston gav i början av 1836 order om att den befästa missionstationen Alamo skulle förstöras och överges. Han fick till svar att man hellre skulle dö.

Vald till ÖB

I början av februari anlände överstelöjtnant William Travis med en styrka på ungefär 30 man och några dagar senare kom Davy Crockett med 17 män. James Bowie som nu var 40 år valdes till överbefälhavare. Han påstås även ha övertalat en hel del mexikaner i San Antonio att ställa sig på Texas sida. Härigenom lär han ha fått uppgifter om general Santa Annas ankommande trupper. När Santa Anna anlände i slutet av februari och belägrade Alamo var James Bowie stupfull, hade tuberkulos, lunginflammation, tyfus, lungtyfus och jag vet inte vad. Vilken legend ska man tro på? Det blev Travis som fick ta befälet.

De närmare 190 texanerna hade stått emot den 5000 man starka styrkan i 12 dagar och dödat och sårat 600, kanske 1500, mexikaner, när den stora stormningen kom i gryningen den sjätte mars 1836. Ingen av försvararna skonades.

Enligt den mest romantiska legenden var naturligtvis James Bowie den siste som dog, men han kanske var död av sin(a) sjukdom(ar) redan innan stormningen började. Han låg kanske ensam på en brits i baptiseriet och spottade blod och hade fyra, kanske bara två, pistoler och sin kniv bredvid sig, när mexikanerna kom in i rummet. Han dödade nio, kanske bara två, innan fyra kulor träffade honom i huvudet så hjärnan skvätte på väggen. Kanske sköt han sig själv. Kanske var det fem bajonetter som genomborrade honom, varefter han bars ut och kastades på det stora bål Santa Anna låtit göra göra upp för att bränna de döda och svårt sårade. Kanske var James Bowie redan död då. Eller brändes han levande sedan Santa Anna förbannat honom som landsförrädare? Kanske svarade han Santa Anna på så perfekt spanska att Santa Anna lät skära tungan av honom innan han hamnade i elden. Var så god och välj.

General Antonio López de Santa Anna var Mexicos president tre gånger innan han störtades och gick i landsflykt 1855. Han var även gudfar till James Bowies hustru Maria Ursula. Han hade ett träben som besjöngs i en populär visa. Efter hans död försvann träbenet och söktes ihärdigt av kuriositetssamlare. Det lär så småningom ha återfunnits och inhysts i ett privatmuseum i USA. Apropå populära visor lär det mexikanska uttrycket gringo för utlänning ha kommit från de två första orden i sången Green Grow the Lilacs som sjöngs mycket i Sydvästern.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22