Några rader om Gaston Leroux – och vem är det nu, då?

Dec 29th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

Av GÖSTA GILLBERG

Det var 1926 som Rupert Julian och Lon Chaney först gjorde Fantomen på Operan känd över hela världen – världen var inte så stor på den tiden. Så gick det några årtionden och Andrew Lloyd Webber och Tim Rice återkallade Fantomen till ett långt liv. Men den förste som berättade om Fantomen var Gaston Leroux.
Denne produktive författare föddes i Paris 1868 då hans mor inte hann hem till Normandie före nedkomsten. De så kallade lärde tvistar om det var i maj eller augusti.
Den lille gossen växte upp till en riktig buspojke och polisen tog ofta hand om honom – inte för något kriminellt utan för hans innerst inne oskyldiga pojkstreck. Han var något av en Rulle Rustibuss, om nu någon kommer ihåg denne figur i Vårt Hem – eller var det i Allt för Alla?
Efter sin baccalaureat skickades han till Paris för att studera juridik medan han arbetade på en advokatfirma med vilken familjen Leroux hade vissa kontakter. Han trivdes inte med arbetet och studierna och började skriva – och få publicerade – noveller och dikter. Måhända fick han inte alltid betalt för dem men han fick i alla fall se dem i tryck, vilket kan vara nog så trevligt.

Gjorde slut på arvet

Hursomhelst, han klarade sina juridiska examina, påstod han i alla fall. Fadern dog och efterlämnade ett relativt stort arv som Gaston gjorde nästan allt för att göra slut på. Han drogs till Quartier Latin där han åt och drack gott, spelade poker trots att han började se illa och hade svårt att urskilja kortens valörer. Det tog honom bara några månader att se till att pengarna försvann, vilket tvingade honom att söka arbete. Han fick anställning på en tidning som tidigare publicerat några av hans dikter. Han fick i uppgift att bevaka rättegångar och övervara teaterpremiärer och han började även skriva pjäser själv, men det var bara de som han skrev i samarbete med mer erfarna författare som hade någon framgång. Tidningen gjorde honom också till en av sina så kallade utrikeskorrespondenter och av den anledningen kom han att göra långa reportageresor i Ryssland, Afrika och Asien.
Han hade en enastående förmåga att framhålla sig själv som en av förgrundsfigurerna i de spännande händelser han beskrev men plötsligt blev han less på detta liv och beslöt att bli romanförfattare. Nu hade han ju så många spännande uppslag.

Äventyr med känd bandit

Den första av hans romaner baserades på Louis Cartouches äventyr och gick som följetong i hans tidning. Cartouche var en av Frankrikes stora banditer på 1700-talet och hans minne lever än bland fransmännen, bl.a. har Belmondo gestaltat honom på film för något tiotal år sedan.
Cartouche torterades och avrättades 1721 och folk började leta efter de skatter som han skulle ha gömt på diverse ställen i Paris. Lerouxs tidning såg till att stora penningsummor gömdes och uppmanade läsarna att leta efter dem med hjälp av de ledtrådar som fanns i Lerouxs berättelse. Detta gav naturligtvis stor publicitet och styrkte Lerouxs drömmar att lämna journalistiken och romanen Gula Rummets Hemlighet som publicerades 1907 blev det avgörande. Det var och är ett låsta-rummet-mysterium som löses av den unge Joseph Rouletabille, vilken skulle återkomma i senare romaner – bl.a. Den Svartklädda Damens Parfym och Rouletabille hos Tsaren. Uppslagen och intrigerna må vara goda men en modern (är jag det?) svensk läsare har svårt för språket både på svenska och franska. Sammanlagt blev det nio Roulatabilleromaner, den ena sämre än den andra – eller är det tvärtom?
Vid sekelskiftet hade han tillsammans med några andra skrivit en framgångsrik teaterpjäs om en man som kallades Chéri – Bibi. Denne man dömes oskyldig till fängelse och utvecklas där till mästerrymmare och mästertjuv. På 20-talet skrev Leroux flera spännande romaner om honom (jag har räknat till fem) varav åtminstone en har filmats.

Fantom blev genombrottet

Men den bok av honom som blivit mest känd är Fantomen på Operan som kom ut 1911. Den hade i Frankrike i bokform inte samma framgång som Routabilleromanerna men blev populär som följetong – även i engelska och amerikanska tidningar. Även om många idag inte har läst boken vet väl de flesta genom filmer och musikaler vad den handlar om. Den baserades på den legenden om en maskerad man som ”spökade” på Operan som Leroux fick höra som operakritiker och som han fann vara ganska verklighetstrogen.
Gaston Leroux avled 1927 men eftersom han skrev in i det sista publicerades mycket efter hans död.
Så till Fantomen. Operan i Paris byggdes 1861-1874 av den franske arkitekten Charles Garnier som enligt Svensk Uppslagsbok var en av Frankrikes mest berömda byggnadskonstnärer. Operan har fem våningar under markytan och det var därnere man fann sjön på vilken fantomen Erik färdades med den bortförda Christine.
Det vill säga från början var det endast en liten bäck som Garnier för dräneringens skull förvandlade till en damm. Här nere levde en man som, påstods det, hade varit en av huvudpersonerna i en av Paris stora mordskandaler. Han smög omkring flera trappor upp och man lär till och med ha hittat hans döda kropp. Man har påstått att den döde var ett av offren för Kommunens bestialitet men dessa offer skall ha hittats i en helt annan del av Operans ”underjord”.

Röster spelades in

När Operan var färdig för användning kunde man höra röster i väggarna, något som Leroux också utnyttjade. Något ljushuvud kom på den briljanta idén att spela in dessa röster och ”skivorna” förvarades på hemlig plats nere i Operans innandöme för att någon gång i framtiden tas fram och offentliggöras. Det var när man gömde skivorna som man hittade den döde Fantomen. Skivorna har vad jag vet ännu inte tagits upp och av lyssnats.
Ytterligare några bibanor. Som ovan nämnts var det filmerna som gjorde Fantomen känd för den stora allmänheten. Först ut var alltså Lon Chaneys film 1925 som på svenska hette Fantomen på STORA Operan har jag för mig. Den filmen torde vara den bästa, kanske inte så mycket tack vare Julian Ruperts regi som Lon Chaneys enastående förklädnadskonst. Denna visade han fantastiska prov på i filmer som Ringaren i Notre Dame och Mirakelmannen – den senare baserad på en roman av Frank L(ucius) Packard, som ”uppfann” äventyraren Jimmie Dale. Han gjorde även två filmer med regi av Victor Sjöström (Seastrom over there): Han som får örfilarna och Kejsaren av Portugallien.
Lon Chaney dog av strupcancer 1930. En planerad film om Gaston Lerouxs Chéri-Bibi blev alltså aldrig inspelad.

Seniorer och juniorer

Den filmskådespelare som från början hette Lon Chaney Jr var Chaneys son Creighton som med tiden gjorde sig av med Jr. Detta med en junior som så småningom blev sin egen är inte så ovanligt. Exempelvis Jason Robards Jr vars Sr var med redan på stumfilmstiden och spelade tillsammans med den duktiga hunden Rin-Tin-Tin. Och så naturligtvis Douglas Fairbanks både Sr och Jr, Noah Beery, Harry Carey, Ephrem Zimbalist, Hal G. Evarts, Tyrone Power, Sammy Davis, Elisha Cook, Harrison Ford. Den senare kanske bara har ”stulit” stumfilmstjärnans namn.
Listan kan göras mycket längre.
En fransk Chéri-Bibi-film har jag sett men jag minns inte om huvudrollen innehades av Jean Gabin eller Pierre Fresnay. Den senare spelade ofta huvudrollen, Monsieur Wenz, i filmer baserade på S.A. Steemans detektivromaner. En av filmerna gjordes ner i en Göteborgstidning därför att detektivens hustru tilläts klämma pormaskar på detektivens haka.



  Relaterade poster:

Comments are closed.